Psykostecken?

Har man psykossjukdom som återkommer så måste man ta medicin resten av livet.
Antagligen lever du ett liv där du får vara mentalskötare åt någon som inte tar hand om sin hälsa eller så lämnar du henne. 7år är ganska lång tid i självförnekelse så det lär inte bli bättre.
Har själv erfarenhet av psykos hos anhörig. Jag bröt kontakten. Det är som att leva med en jättebebis som lätt blir aggressiv.

Be henne för din skull att öka doseringen för du är orolig. Det är ju tyvärr det ända psykvården kommer göra ändå i grund och botten.

Kan nog vara så illa som du skriver och att man måste fatta ett beslut för att rädda sig själv.
Är inte riktigt där ännu, men det kommer väl en tid då man tvingas ta steget om inget förbättras.
Har för mycket samvete i nuläget, även om det man får tillbaks är smulor.



Hon har en väldigt hög dos i nuläget, så det är tveksamt om läkaren går med på det.

Är du säker på att hon sköter sin medicinering?
Det är vanligare att en psykossjuk blir sjuk för den ska testa att vara utan än att toleransen ökar.
Har hon testat alla mediciner?
För den hon har funkar inte om hon är på max och endå hamnar i förstadiet.

För min del blev det mycket skönare när jag bröt upp. Det är en jobbig process för du ska också lämna det som var bra.
Men energin dom tar är så extrem att det är värt varje lugn sekund.

Det räcker gott med kansken. Bara att få en annan syn hjälper i nuläget.
Hon har antagligen fastnat i något. Psykosens utlösande faktor är väl ofta förträngda saker som man inte klarar att hantera. Jag försöker hjälpa henne med att prata om det som hänt, men hon kan reagera på de mest konstiga saker, så ibland vet man inte.

Problemet är att kommunikation är helt omöjlig i detta stadiet. Hon vill inte prata om det och stöter bort mig så snart jag har en fråga eller ett påstående som kommer för nära.
Jag pratade med hennes läkare nyligen och det fanns två alternativ. Akut möte, vilket bara var aktuellt vid psykos (vilket det inte kan klassas som i nuläget) eller vänta till ordinarie uppföljningsmöte.

Detta verkar inte bli bättre med åren, utan snarare bli mer frekvent förekommande. En del av problemet är att när hon mår dåligt vill hon inte prata om det och när hon mår bra vill hon inte prata om det, för då mår hon dåligt av det. Lite moment 22.

I värsta fall får du börja sätta krav på att hon börjar öppna upp sig när hon är i ett medgörligare tillstånd. Hon är nog inte medveten över hur detta beteende mönster påverkar dig i praktiken.

Det brukar inte vara så lätt heller, är man låst i psyket så är man, men du har inte många val.

Det har hänt många gånger. Timslånga samtal varje kväll, planer, kraschplaner, beteendeförändingar och djupdykningar i historien för att hitta orsaker. Det fungerar för stunden, men när hon mår bra slutar processen och sedan går det utför tills nästa psykos. Cyklerna ligger på något år, så det finns ett tydligt mönster.
Hon är inte medveten om hur hon påverkar sin omgivning nu, det är helt säkert. Det dåliga samvetet över hur hon har agerat kommer först efter en psykos.
Är som tur är utrustad med ett bra tålamod och eget starkt psyke, så jag vet att jag klarar det, men kul är det inte.
Hade gärna sett att psykosen kom fram, för då är det mycket enklare att hantera. Förstadiet är alltid det jobbigaste.

Vad står hon på för neuroleptika?

Aripiprazol, tror det är 30mg plus lithium.

OK. Isf finns det ju kanske andra preparat att testa. Olanzapin, exempelvis.

Hur sover hon?

Det har hon haft för några år sedan. Fungerade inte alls. Blev helt apatisk.
Tror hon sover illa. Lägger sig tidigt, men vet att hon inte somnar.

OK, ja alla svarar inte bra på Olanzapin. Har hon provat Klozapin?

Nej, det känner jag inte till.