Varför undviker samhället existentiella frågor?

Jag håller med men det är bara det att man inte kommer få ett svar på frågorna hur mycket man än tänker.
Så länge man har ett hyggligt liv i övrigt får man nog vara nöjd anser jag. Livet är det enda du vet att du kommer erfara.

Om det är svaret så måste det bli en hel del följdfrågor. Varför får man inget svar på dom mest fundamentala frågorna? Är dom inte fundamentala? Om inte, varför verkar dom vara det? Vad fick mig att tro det, och vad mer har jag om bakfoten om jag inte ens har koll på det mest fundamentala? Om dom visst är fundamentala, hur kan det komma sig att dom inte har något svar eller att vi inte kan hitta det?

Frågan är om Gråben verkligen ska vara nöjd med att jaga Hjulben (och alltid misslyckas; systemet är riggat! ), eller mer direkt, om man ska nöja sig med att vara fast i dom hamsterhjul vi byggt oss för att slippa tänka på existensen. Varför ska man vara nöjd med att inte få svar på det mest fundamentala, det man egentligen behöver svar på före allt annat? Ska man inte vara mer missnöjd med det än allt annat?

(Jag spelar djävulens advokat; jag förstår att de flesta är genuint okej med att nöja sig. Jag skulle inte vara det personligen, så jag tar frågorna på allvar, men jag påstår inte att någon annan ska vara som jag. Jag är bara nyfiken.)

Kan bara svara utifrån egen vinkel.¨
För att ta reda på saker är vetenskapen mest pålitlig och när det gäller meningen med livet så finns den antagligen inte. Att det existerar någon form av universell konstruktion för att vi inte ska ha ett svar på frågorna gör det inte heller. Evolutionsteorin och big bang liksom..

Det finns inget undangömt svar och jag vet inte om jag håller med om att samhället undviker existentiella frågor. Samhället arbetar för att fungera som kollektiv och det finns mer eller mindre ingen anledning att blanda in existentiella frågor men du kan exempelvis läsa filosofikurser och det bedrivs forskning gällande exempel medvetandet.

Jag tar frågorna på allvar och jag har väl ändå kommit till slutsatsen att det egentligen inte finns så mycket att ifrågasätta, det bara är vad det är.
Handlar väl om att bilda sin egen uppfattning.

Jag förstår det pragmatiska i det hela. Det är precis som i drömmen, om man ramlar nedför ett stup så blir man rädd, så det är klokt att inte ramla ned för stup även i drömmar, förutom om man vill bli rädd. Pragmatism funkar i alla kontexter, även om dom är "falska." Det är därför det är opålitligt.

Existentiella frågor ser jag som mer fundamentala. Till exempel kan man fråga sig hur vi kan skilja på verklighet och dröm; vad menar vi ens med "verklighet"? Och så vidare. All pragmatism—där vetenskap inkluderas—är för sent ute. Dom kommer aldrig ens nudda vid existentiella frågor, eftersom dom redan tar existensen för givet och gör utsagor om den som inte kan testas; ibland kan det inte ens definieras, vilket är att vänta i formella system, men för den som vill ta reda på nåt fundamentalt är det värt att fundera mer på enligt min erfarenhet.

Det verkar väldigt vanligt att alla människor... kanske inte undviker på något dramatiskt och uppenbart sätt, men vad ska man annars kalla det? Döden är ett makabert ämne som sällan diskuteras, just för att folk är rädda för det och hellre undviker det.

Jag undrar mer hur folk ser på det individuellt. På gott och ont så är det bara individuellt och privat som man får brottas med såna här frågor, men det verkar som att de flesta låter bli även där. Givetvis finns det undantag, men det är just det som är frågan. Hur kan det vara ett undantag att alls ta det mest fundamentala på allvar? Har jag missuppfattat nåt? Sitter varenda kotte och funderar på det här om nätterna till dom håller på tappa förståndet? Om dom inte gör det, why not? (Samt det viktigaste av allt, hur det förhåller sig till oss själva: Om jag hellre sitter här och skriver, hur prioriterar jag egentligen? Även fast jag tar frågorna på allvar så är jag ganska lat med det hela; hur är det ens möjligt?)

Jag håller med, men för mig har det varit viktigt att urskilja vad som hör hemma i "det som är," och varken big bang eller evolution eller något annat pragmatiskt platsar.