Varför undviker samhället existentiella frågor?

Jag tror det enkla svaret är att det genom årmiljonerna har saknats ett tillräckligt evolutionärt tryck för att den biologiska hjärnan ska fokusera på sådant som inte har att göra med yttre stimuli. Vår hjärna är helt enkelt fortfarande bättre på att hantera och förstå komplex information från yttervärlden, än de egna tankarna och känslorna som är minst lika komplexa. Vårt abstrakta tänkande utvecklades för bara ca 80.000 år sedan vilket är en bråkdel av den biologiska hjärnans hela evolution.

Om något är för svårt eller obegripligt så finns inget incitament för en organism med en mänsklig hjärna att lägga någon energi på det. Spelar ingen roll hur viktigt eller relevant det är i någon objektiv mening. Bertrand Russel formulerade det bra: ”Truth, for most people, is a secondary consideration”

Vänta nu. Inser du hur mycket existiensiellt tänkande man gjort de senaste 2000 åren? Alla filosofer och religiösa. Alltså hela mänskligheten de senaste 2000 åren.

Min poäng är att det är ganska få människor som tar sig tid/energi att trotsa sin egen hjärna och ge sig in i dessa svåra men viktiga frågor. Majoriteten av alla människor nöjer dig med en ”tillräckligt begriplig bild” av verkligheten. Om alla människor ägnade sig åt avancerad filosofi skulle nog världen se annorlunda ut.

Går igenom en riktigt jobbig årlig existentiell kris just nu, x antal panikattacker osv. Läser mycket Camus och försöker meditera men funkar inte helt. Tror innerst inne jag känner mig ensam och skulle vilja prata med mina medmänniskor om mina problem, varför vi existerar och hur absurt det är. Men varje gång i en konversation jag ens försökt gå in lite på folks tolkning av vår existens så ryggar dem tillbaka och visar tydliga tecken på att dem blir obekväma samt att de snabbt försöker byta samtalsämne.

Hur kommer det sig att folk lever hela sina liv utan att iallafall motvilligt behöva kämpa med dessa frågor? Håller alla paniken inom sig för att det av någon anledning skulle vara tabu att prata om något så sjukt?
Själv förstår jag inte hur samhället lyckas fungera så bra som det gör, hade alla människor varit som mig hade folk sprungit runt på gatorna och skrikit som galningar pga alla frågor utan svar och den absurda existens vi delar.

Vad är egentligen anledningen till att de flesta människor man jämt lever med i sin vardag nästan aldrig helt inser sin existens eller grubblar över den? Och varför pratas vår gemensamma existens om mycket mindre i samhället än vad som känns rimligt?

Ber om ursäkt ifall detta inlägg blev skevt, slank ner några starköl nyss för att försöka lugna mig lite

Samhället och mänskligheten skulle inte existera om de flesta tänkte över existentiella frågor, eftersom alla skulle bli antinatalister och ganska många omgående skulle ta livet av sig.

Samhället bygger ju på en handfull ganska uppenbara lögner och existerar bara för att de flesta inte låtsas om detta.

Du är en foliehatt som inbillar dig att Illuminati bestämmer. Och det här inlägget är på samma idiotnivå. Även om samhället vore det bästa i världen så är livet meningslöst, vanligen fyllt av lidande och slutar med döden.

Hur vet du vad som händer efter döden?

Varför skulle det hända något efter döden? Allt levande är bara materia i en viss konfiguration. När man är död så är man borta för alltid. Det gick nästan 14 miljarder år innan jag föddes. Jag minns ingenting av dem. Varför skulle det då finnas något under den tid som jag ska vara död? Bara önsketänkande.

Tror många tänker som du. För egen del är det för jobbigt att tänka på så jag undviker det helt enkelt. Jag blev inte lycklig av att - åtminstone inte på egen hand - tänka på dessa frågor. På bussen, tåget, tunnelbanan blir det för mycket att tänka "vad är meningen, varför sitter vi alla här som idioter, utklädda till en roll vi inte passar in i eller ens vill vara". Däremot kan filosofi eller givande samtal med andra hjälpa.

Men du är långt från ensam om dina tankar. Det kanske känns lite skönt ändå? Jag tycker ditt inlägg hjälpte mig iaf.

Går igenom en riktigt jobbig årlig existentiell kris just nu, x antal panikattacker osv. Läser mycket Camus och försöker meditera men funkar inte helt. Tror innerst inne jag känner mig ensam och skulle vilja prata med mina medmänniskor om mina problem, varför vi existerar och hur absurt det är. Men varje gång i en konversation jag ens försökt gå in lite på folks tolkning av vår existens så ryggar dem tillbaka och visar tydliga tecken på att dem blir obekväma samt att de snabbt försöker byta samtalsämne.

Hur kommer det sig att folk lever hela sina liv utan att iallafall motvilligt behöva kämpa med dessa frågor? Håller alla paniken inom sig för att det av någon anledning skulle vara tabu att prata om något så sjukt?
Själv förstår jag inte hur samhället lyckas fungera så bra som det gör, hade alla människor varit som mig hade folk sprungit runt på gatorna och skrikit som galningar pga alla frågor utan svar och den absurda existens vi delar.

Vad är egentligen anledningen till att de flesta människor man jämt lever med i sin vardag nästan aldrig helt inser sin existens eller grubblar över den? Och varför pratas vår gemensamma existens om mycket mindre i samhället än vad som känns rimligt?

Ber om ursäkt ifall detta inlägg blev skevt, slank ner några starköl nyss för att försöka lugna mig lite