Saknar ni det gamla Sverige?

Saknar bondesamhället, fattigdomen, svälten, rövskrapan, utedasset, dyra spelmän för att få lite vettig musik. Det blir så ljust med lampor och skit idag.

Ja 12-timmars arbetsdag vore något. Även jobba på lördagar.
Eller inte.

When people are stripped of identity they develop nostalgia.

Oj. Då kan du tänka dig hur de som är födda för flera decennier sedan upplever Sverige idag, jämfört med tidigare.

Sverige var för några decennier sedan ett föredöme, en förebild för omvärlden hur ett väl fungerande land skulle se ut. Tryggt, framåtskridande, välfärd, en stark industri med många världskända produkter uppfunna och producerade i Sverige.

Svenskheten ifrågasattes inte. Kalle Anka kunde visas på julafton utan att ifrågasättas och dömas som rasistiskt. Ordet rasism användes inte förutom på geografi- och historielektionerna om vissa andra länder, i våra homogent sammansatta klassrum. Någon PK-media fanns inte eftersom den ej behövdes.

Barn rånades inte, gruppvåldtäkter hörde vi inte talas om, bilar brann inte mer än vid någon trafikolycka, ingen kastades från balkongen och hedersrelaterat våld var ett begrepp som inte fanns i svenska språket. Skjutningar skedde ytterst sällan och ramadan visste ingen genomsnittlig svensk vad det var för något. Inga påskkärringar syntes förutom just till påsk. Då främst på skärtorsdagen. Ord som jihadism fanns inte ens i vår vildaste fantasi och till Afghanistan var det faktiskt inte ovanligt att en del svenskar reste som turistmål.

I Tensta och Rinkeby stod det svenska och finska efternamn på ytterdörrarna. Våra grannar, finländarna, hade kommit hit, inte för att leva på bidrag, utan för att direkt börja arbeta inom den blomstrande svenska industrin. Välfärden utökades och alltfler olika förmåner skapades av våra politiker. Varje ort och större förort, typ Vällingby och Farsta, hade alla en Försäkringskassa, som vi kunde besöka om det var något vi undrade, behövde tillhandahålla oss blanketter eller lämna in dylika.

Alla skolor hade vaktmästeri med en snäll vaktmästare, som hjälpte oss om vi behövde ringa hem. Skolorna hade kurator, studievägledare, skolsyster, talpedagog och ingen kallade någonsin någon för ”hora”. Var det stökigt i klassrummet kunde rektorn tillkallas, någon elev hamna i korridoren och kvarsittning var en vanlig åtgärd lärarna använde. Något mord på varken lärare eller elev i skolmiljön fanns inte på världskartan. Inga väktare behövdes och om någon visade sig ha använt droger, tyckte vi att det var fruktansvärt och något vi upplevde som främmande. ”Flourtanterna” kom på regelbundna besök och där satt alla elever och gurglade ikapp.

Helt sant. Mitt i natten gick ungdomarna genom stan medan sommarsolen började vakna till liv igen.

Det kan jag skriva under på. Att vara svensk var det bästa man kunde vara. Sverige var en förebild för hela omvärlden. Så oskyldigt var vårt land på något sätt. Vi ville så väl men blev ”abused”!

Passa på att lyssna till dem. De har sett ett annat Sverige som aldrig mer kommer tillbaka. Ett betydligt oskuldsfullare land. Nu känns Moder Svea rätt så skändad, tyvärr. Det har snabbt gått utför.

Stämmer till hundra procent. Man kände igen sig och landet var vårt. Alla delade samma gemenskap, på något sätt.

Sverige idag är exakt samma skit som 2010. Mycket större skillnad var det innan 2000, 1990 osv. Det var en helt annan värld.

Jag hade kanske inte använt samma ord som dig med ja säkerheten är en stor del av vad jag saknar!

Jag är också född på 70-talet och tänker ofta på vilket Sverige jag växte upp i och vad mina barn får växa upp i.
Hur ett att världens bästa länder förvandlats till ett dysfunktionellt samhälle där flera partiers valkampanjer handlar om att införa ett tredje kön.

Preach!