Att ta sig ur depression

Jag skrev det här meddelandet som ett svar i tråden "Depression orsakas INTE av kemisk obalans" ( (FB) Depression orsakas INTE av kemisk obalans). Men kände att det var värt en egen tråd och utökade det till en trådstart. Jag skriver det här grundat på egna erfarenheter, med andra ord vet jag att det fungerar. Jag vet givetvis inte att det fungerar för alla, men är övertygad om att det kan hjälpa många:

Om det nu går att uppmäta någon kemisk obalans i hjärnan vid depression, så är det ändå inte orsaken till måendet. Det är ett symptom på att kroppen försöker göra en uppmärksam på att någonting inte står rätt till. Lösningen på gåtan är att komma fram till vad detta är, och sen göra vad man kan för att förändra det. Det är möjligt att det är flera saker som gnager, då behöver man lösa en sak i taget tills man inte längre har något som gnager. Men även om det finns tusen olika saker som tillsammans utgör grunden för depressionen, så kommer man börja må bättre redan när man börjar ta sig an problemen. Sen sjunker man ner i svackor emellanåt, men då är det återigen dags att lyssna på kroppen och tankarna för att komma fram till vad det är som man egentligen vet att man behöver förändra, men försöker undvika.

Vad det är som i grund och botten är problemet är nog många gånger lättare att komma fram till än vad man kan tro. Men anledningen till att det verkar svårt, är att människan är väldigt bra på att ljuga för sig själv om den inte vill se den bistra sanningen. Detta flyktbeteende kan gå riktigt långt - och i värsta fall skapa enorma konsekvenser för psyket.

Det kan undermedvetet kännas mycket lättare att i åratal gå till olika läkare som undersöker en och försöker komma fram till orsaken, och äta antidepressiva och andra mediciner, än att möta den sorg och den smärta samt rädsla som är orsaken till att man är deprimerad. Första steget är alltså att vara ärlig mot sig själv. Även om problemen verkar alltför stora och till och med olösbara, så har man då i alla fall vänt uppmärksamheten åt rätt håll. Detta är inte att förringa.


Avslutningsvis var det någon i den andra tråden som sa att det finns tecken som tyder på att depression är genetiskt och ärftligt. Men ett barn som växer upp med föräldrar som mår mycket dåligt, har så klart inga vidare förutsättningar att själv bli en välmående människa. Inga konstigheter.

Avslutningsvis 2: I grund och botten är detta hoppingivande. För om man tror att depressionen beror på någon sorts genetisk skada, eller hjärnskada, så betyder det även att det inte går att lösa helt och bli frisk. Men eftersom så inte är fallet i de flesta fall, så finns möjligheten att åter bli välmående, om man bara får rätt stöd och rätt vägledning, och kanske viktigast av allt - omtanke.

Nu är det inte alla som har personer i sin närhet som kan ge omtanke och stöd, men det kan kanske kännas skönt även för er att veta att det i alla fall finns folk där ute som bryr sig om er, även om man kanske inte kan visa det genom personlig kontakt.

I den här tråden behandlar vi INTE huruvida man kan lösa depression genom att långsamt bli uppmärksam på, och ta tag i ett problem i taget, utan HUR man gör. Så här kan man ge och få stöd, berätta om erfarenheter, och motivera.

Hur man gör- Ett bra sätt är fysisk aktivitet tex långa promenader gärna i naturen.

Laga potatis och köttbullar med gräddsås och lingonsylt. Det kan vara ett bra första steg.

Försök hitta humor i vardagen. Det håller igång hjärnan att försöka tänka ut fyndiga kommentarer och iakttagelser och man kan skratta lite självbelåtet åt sig själv emellanåt när man får till det. När man är deppig har man lite sjukare morbidare humor men det funkar det också.

Håller med. Nu är inte jag någon gymmare, men tränar en del hemma. Förvånansvärt vad mycket det kan göra både för fysiken och måendet med ganska lite och lätt träning. Är lätt att tro att man behöver göra så mycket och anstränga sig som fan, men vill man bara må bra och bli smidig så behövs inte så mycket. Det viktiga är bara att komma igång så märker man ganska fort vad skönt det är.

Och ja långa promenader är trevligt.

Min tro är att fasta rutiner, träning, ordentlig kost och en långvarig vit period skulle gynna oerhört många med depression.

Problemet är bara att sjukdomen hindrar många från att ta steget emot aktivitet och det blir en ond cirkel av passivitet istället.

Jag har mått psykisk rätt jädra dåligt, mycket ångest och (dock endast lätt) depression. Jag har gjort allt i min makt för att må bättre, SSRI, KBT, terapi, mindfulness, ändrad kost mer träning mm. Har dock alltid tränat mycket så förmodligen har träningen hjälpt mig att inte kollapsa totalt.

En del av mitt mål har varit att inte fly jobbiga tankar genom att arbeta (är nog en sk workaholic) men det visade sig sig svårt:

Jag klättrar lite på väggarna när jag inte har något att göra och man kan inte riktigt städa jämt känner jag.. men jag hittade en bra grej -skratta nu- "Paint by Numbers" (ja det ÄR det det låter som men otroligt pilligt och kräver all fokus). Jag kan rekommendera detta som avkoppling och som bonus får man faktiskt riktigt fina tavlor.

Det var mitt tips om nu någon skulle behöva en lugn sysselsättning och inte vet vad man kan hitta på.

Det är en vanlig uppfattning att fasta rutiner är något bra. Och det är jag övertygad om att det är för många, förmodligen de flesta vad det verkar som. Men personligen mår jag dåligt av det. Det känns som att jag sitter i ett fängelse om den ena dagen är den andra lik.

Jag skriver det bara för att visa att det finns de som fungerar annorlunda när det kommer till detta. Det är ju dock svårt att komma undan fasta rutiner i de flesta jobb m.m..

Håller dock med om bra kost, träning och sparsamt drickande om man nu vill dricka överhuvudtaget.

Vi har ju alla olika förutsättningar och behov så det är ju inte så konstigt i mina ögon.

Får man fråga vad för sorts tankar du har känt vilja att fly ifrån? Du behöver ju inte vara alltför specifik. Det är det viktigaste av allt tror jag, att inte fly de jobbiga tankarna, utan försöka komma över dem. Lättare sagt än gjort, och exakt hur det ska gå till beror väl mycket på vad det är för tankar.

Har varit deprimerad i över 15 år.
Har alltid fått höra från läkare och psykologer att jag "ska ut och röra på mig"

Tidigare satt jag mest bara inne framför datorn för att jag inte orkade med mycket annat.
2016 började jag på ett hunddagis där jag går promenader varje dag, den senaste tiden har jag även börjat cykla MTB i skogen nästan varje dag.

Jag mår inte mycket bättre nu än när jag bara satt inomhus hela tiden.
Med det sagt tror jag att motion och rörelse kan hjälpa dom med lättare depressioner.

Nej egentligen är det ju inte det. Men det är något som de flesta verkar ta för givet att det är bra för alla. Det är väl nästan lite som en obestridlig sanning att rutiner är bra, punkt.

Och till viss mån behöver man väl ha viss struktur och ordning, men vissa har nog väldigt svårt för en alltför inrutad vardag.