Det är faktiskt helt bisarrt. Hur kan man vara så empatilös? Jag saknar ord. Hon går verkligen all in. Det finns inget mellanting, inget normalt. Allt är som på steroider konstant.
Jag skriver detta då jag den senaste månaden fått kritik kring att vara "falsk" och "oäkta". Att bloggen varit på paus med förklaringen att jag inte mår bra - samtidigt som jag postat på Instagram på ett sätt som av vissa (inte av er som läser bloggen regelbundet är min uppfattning ❣️) upplevts att mitt liv är gladare än gladast har inte landat väl. Enligt dem är bloggen enbart ett redskap för att skriva gråtiga inlägg ihopsnickrade med syftet att äska sympati - medan jag egentligen glatt dansar vidare på Instagram utan ett bekymmer i världen.
Nu vill jag be oss alla om att vara vuxna mänskor. Vuxna mänskor som förstår att en 13-sekundersstory på Instagram givetvis inte representerar en mänskas hela dygn. Vuxna mänskor som förstår att man kan gå på Kolmården med sina barn för att ge dem en fin dag, samtidigt som man själv mår som en påse skridskor. Vuxna mänskor som förstår att även när man mår som allra sämst kan det finnas skratt och fina stunder - och att få fokusera på just dem kan vara en överlevnadsstrategi.
Jag skulle vilja be Vanja om att föreställa sig hur det är för en annan människa. Förmodligen något hon inte gör så ofta men jag tänker att det aldrig är försent! En person som inte jobbar med att blogga, som inte har en aning om "backstage". För NEJ Vanja, som du faktiskt borde förstå vid det här laget, så fattar inte kretipleti därute att bloggen är en superkonstruerad ögonblicksbild som bara är lite verkligare än en Harlequin roman.
Det är en svår del av vår kultur just nu - människor bygger personliga relationer till influencers. Men ekvationen går inte ihop för det är alltid bara åt ena hållet.
Jag skriver detta då jag den senaste månaden fått kritik kring att vara "falsk" och "oäkta". Att bloggen varit på paus med förklaringen att jag inte mår bra - samtidigt som jag postat på Instagram på ett sätt som av vissa (inte av er som läser bloggen regelbundet är min uppfattning ❣️) upplevts att mitt liv är gladare än gladast har inte landat väl. Enligt dem är bloggen enbart ett redskap för att skriva gråtiga inlägg ihopsnickrade med syftet att äska sympati - medan jag egentligen glatt dansar vidare på Instagram utan ett bekymmer i världen.
Nu vill jag be oss alla om att vara vuxna mänskor. Vuxna mänskor som förstår att en 13-sekundersstory på Instagram givetvis inte representerar en mänskas hela dygn. Vuxna mänskor som förstår att man kan gå på Kolmården med sina barn för att ge dem en fin dag, samtidigt som man själv mår som en påse skridskor. Vuxna mänskor som förstår att även när man mår som allra sämst kan det finnas skratt och fina stunder - och att få fokusera på just dem kan vara en överlevnadsstrategi.
Jag skulle vilja be Vanja om att föreställa sig hur det är för en annan människa. Förmodligen något hon inte gör så ofta men jag tänker att det aldrig är försent! En person som inte jobbar med att blogga, som inte har en aning om "backstage". För NEJ Vanja, som du faktiskt borde förstå vid det här laget, så fattar inte kretipleti därute att bloggen är en superkonstruerad ögonblicksbild som bara är lite verkligare än en Harlequin roman.
Det är en svår del av vår kultur just nu - människor bygger personliga relationer till influencers. Men ekvationen går inte ihop för det är alltid bara åt ena hållet.
Jag har läst hennes försvarstal men det håller ändå inte. Man kan börja blogga igen på en normal nivå. Inte på en ALLT ÄR HELT PLÖTSLIGT MAGISKT OCH MYZZ IGEN på en sinnessjuk nivå. Hon borde chilla. Livet kan faktiskt vara normalt ibland.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
