Extrem känslighet för yttre intryck under labil petiod

Sömnpiller bör inte göra dig hypersexuell 🤔


Jag ska läsa imorgon när jag har bättre koncentration.
Man ska dock minnas att vi inte är läkare och psykologer på forumet. Men lite inputs att överväga kan ju komma ibland.

Hahaha jomen, jag har svårt att göra saker lite halvdant när jag blir engagerad.😬😉🤣

Gör så. Ingen sexuell brådska, som min farfar brukade säga.

Tack själv Snuset! 😘

Engagerad och erigerad, du håller fanan högt! 😉

Nej, kontroll är raka motsatsen emot vad jag har då det grundas i försvarsmekanismer / självtröstande beteenden.

Jag fattar, trodde att min text försvann också ett tag och höll på att gå upp i molekyler men sen lyckades jag få upp den ändå till sist..


Jag känner igen det du skriver, så har det varit för mig också, längre tillbaka.
Och det jag lärt mig längs min egen resa är att allt som triggar en bottnar i oläkta sår i en själv, där mycket härstammar från ens barndom/yngre år.
Och det kan kräva mycket grävande i ens eget psyke för att få fatt på vad det är i ens eget förflutna som triggas av händelser i nuet.
Psyket fungerar ju så att den bäddar in och döljer sånt för ens medvetande, en copingmekanism…så det ligger där och pyr och flyter upp här och där av händelser som kan tyckas triviala.
Och ju mer man grävt i sig själv, desto bättre blir man på att förhålla sig neutralt till saker…även vid händelser där man har all ”rätt” att bli förbannad etc…för att man har en djupare förståelse för sig själv, vilket i sin tur ger en en djupare förståelse för andra.
Och det betyder ju inte nödvändigtvis att man ska vara jävligt chill med att andra beter sig som skit ibland, men man förstår att även dom går runt med olösta trauman och agerar genom dom, oförmögna att se att dom bottnar i försvarsmekanismer som gör att man tolkar sin omvärld genom diverse mentala ”filter”, som gör att man kan uppfatta och förhålla sig till verkligheten på helt olika sätt.

Det är ju ingen lätt process att skotta sig igenom, och förstår att du känner dig galen ibland. Men jag kan lova dig att du inte är det.
Men vi lever i ett samhälle idag där vi egentligen borde ha en sån djup förståelse för det mänskliga psyket, människors olikheter osv men det är mest liksom ”på papperet”, i praktiken har vi inte kommit så långt i vår förståelse. För det skammas hej vilt kring diagnoser och missbruk osv, men alldeles för få är beredda att se sina egna inre psykologiska strukturer, hur man bidrar till att vidmakthålla den typen av synsätt både gentemot sig själv och andra, och samhället i stort.

Det är alltid lättare att ”boxa in” människor som avviker från det man själv anser vara ”normalt” för att man ska slippa gräva sig djupare förbi det, en copingmekanism helt enkelt. Alla andra är ”galna” och beter sig konstigt och dumt etc, men det är sällan folk ställer sig själv frågan varför det är så, egentligen.
Människan är expert på att förenkla komplexa ting.
Enkelt är bekvämt.
Då kan man rulla på i samma hjulspår som man alltid rullat i…och det är ju tryggt. Och behovet av trygghet står alltid över behovet av förståelse…om man inte ger sig själv en mental käftsmäll och tvingar sig själv att se saker på nya/andra sätt, även om det känns nytt, ovisst, jobbigt och obehagligt.

Jag kan förstå att man kan tänka ’bipolär’ kring hur du beskriver dig själv; men det är mest när man skummar på ytan….för det finns många saker som härstammar från uppväxt och trauman som yttrar sig på precis samma sätt.

Om jag fått en spänn alla gånger nån i min egen närhet gått och mumlat om att jag måste vara bipolär så hade jag varit rik idag.
Jag är utredd för det också men dom kom fram till att det inte var så…men i ett senare skede så utreddes jag även för ptsd, och jag förstod ju själv, när jag började gräva djupare att så mycket i mitt mående och min ”personlighet” härstammar från det.


Klart jag vill hjälpa om jag kan 🙂 jag har ett stort intresse för det mänskliga psyket, inte minst hur allt kan kopplas till mina egna resor, genom allt skit jag gått igenom…och det gör det ännu mer värt all möda att hjälpa andra på vägen.

Vill förresten tipsa om ett konto på Insta.
En Dr Nicole LePera som skriver mycket om sånt här.
Hon har även skrivit en bok som heter ’how to do the work’, och hon har varit ett stort ledljus för mig i många år.
Check her out. 🤓

https://instagram.com/the.holistic.p...d=YmMyMTA2M2Y=

Det blev en halv roman det här, men vaffan…man taggar ju till. 😁😝

Hej!

Vill börja med att säga att jag inte riktigt vet om denna tråd skall placeras i psykisk hälsa, medicin eller psykologi.

Jag har under dom senaste 6 månaderna gått igenom en aningen bökig period i mitt liv och har fått diagnosen PTSD.

Under denna period har jag blivit personlighetsförändrad, har blivit mer aggressiv och blir snabbt hjärntrött, båda bitarna har successivt förbättrats men nu när jag tror mig vara på bättringsvägen så undrar jag lite över sakerna jag har upplevt under min dans med galenskap.

Det jag undrar över är om någon ur Flashbacks elit kan hjälpa mig med att identifiera lite av mina upplevelser under denna period, kanske t.o.m. förklara varför man betett sig som man gjort.

Här kommer en lista på lite underliga saker som skett.

1. Besatt av musik. Jag började lyssna på musik 24/7 under denna period, och jag levde mig in i musiken på ett sätt jag aldrig gjort innan.

Tex lyssnade jag på klassisk musik så blev jag lugn och avslappnad, hiphop levde jag mig in i och tyngre beats / hårdare texter hade direkt påverkan på mitt humör.
Jag menar nu inga små känslorsvängar orsakade av musik, utan snarare gå från tårar till glädje på ett knapptryck.

2. En glödande hjärna. Stundtals så upplevde jag det som om hjärnan glödde, jag har ingen bättre beskrivning på detta tyvärr då jag inte vet vad jag själv upplevde. Denna ”glöd” gjorde mig aningen manisk och jag blir på gränsen till besatt, det kunde gälla precis vad som helst. Det tog sig mest uttryck i att jag skrev väldigt mycket när det hände.

Jag blir kreativ när detta sker, på gott och ont.

3. Extrem lycka, oerhört flörtig och ett självförtroende som gud glömde.

Som ovanstående säger, jag har under den senaste tiden haft dagar där jag varit manisk i min lycka, då jag bokstavligt talat svävat på moln. När jag är i detta tillstånd flörtar jag hejdlöst med allt och alla, oavsett om jag vill ligga eller ej. Jag flörtar med allt ifrån homosexuella till gamla tanter och allt där emellan.

Jag är helt enkelt störst bäst och vackrast när jag är i detta tillstånd, det är som om någon tagit en pump och fyllt mig med så mycket självförtroende och livsglädje att jag nästan spricker.



Har tagit upp detta med min psykolog men hon kan tyvärr inte ge ett tillfredställande svar, men hennes gissning låg på förryckta känslor som nu kommer fram på ett oreglerat sätt.

Edit: Glömde ett ord.

Hahahahaha jajjemen! Slaska runt var ordet. 😂😁

För mig har mina flashbacks nästan uteslutande handlat om scenarier som hade kunnat hända.
För ett halvår sedan blev jag utsatt för saker från människor i min närmaste familj som blev ett stort trauma för mig, och eftersom jag redan led av ptsd så hade min reaktion på det som hände lätt kunnat leda till att jag i den stunden, när hjärnan ”kopplar ur” och frihjular, använt kraftigt våld för att försvara mig själv.
Jag är en extremt ovåldsam person som människa och skulle aldrig göra något sånt när jag har kontroll och är i balans…så tanken på vad som hade kunnat hända skrämde mig extremt mycket.
Så min hjärna roade sig med, i efterförloppet, att spela upp alternativa scenarier, som i filmen Sliding Doors, om du har sett den, att om det bara varit si eller så, små nyansskillnader, så hade det kunnat gå såhär, och det hade fått enorma konsekvenser för alla.

Men längre tillbaka har jag haft mycket flashbacks som utlösts av röster i ett visst tonläge, typ när man går i affären och hör någon random, eller känner en viss doft eller hör ett ljud som påminner om det jag varit med om, och det har triggat känslor och bilder i huvudet som varit väldigt jobbiga.
När ptsd:n är väldigt ”aktiv” är man ju verkligen en slav under dess psykologiska mekanismer. Det är riktigt otäckt hur psyket kan bli kidnappat på det sättet.

Ett tillfälle för typ sju år sedan, när jag bodde ihop med min dåvarande pojkvän, som för övrigt var en snäll och harmlös person och som jag aldrig någonsin skulle se som farlig eller våldsbenägen; han kom in på toaletten en kväll när jag står och borstar tänderna, och jag står i min egen värld och var inte beredd på det.

Och jag blir så rädd att jag skriker som en person som håller på att bli knivmördad…och jag kan inte sluta, hela kroppen isar av ren och skär skräck, fast min logiska del av hjärnan klev in direkt och förklarade att det var en helt ofarlig situation. Men det hjälpte inte, för psyket hade redan dragit igång det där mentala spåret som är bortom ens kontroll. Och jag börjar leta efter något att försvara mig med, men lyckas ändå skrika åt honom att han måste gå iväg, för att jag vill göra illa honom.
I nästan en timme var jag kidnappad av min hjärna då, av en primal rädsla som är svår att beskriva.
Det är sjukt otäckt…och den händelsen skrämde skiten ur mig, och honom också såklart.

Det här är precis som jag. Jag blev också besatt av musik och att köpa kläder och att skriva. Jag diagnosticerade mig själv med PTSD men blev utskrattad.

Till slut gav psykiatrin en psykosdiagnos.

Jag får intrycket att du kanske borde be om en bättre utredning så att du kan få rätt medicinering/stöd.

Ja det har du nog helt rätt i, jag tror inte jag har varit i en psykos då jag har kunnat hålla mig rationell till en viss mån under hela denna period men det är säkerligen något utöver PTSD.

Min första kontakt med vården beskrev mig så här:


”Sammantaget en xxxårig man med en bakgrund med missbruk, trasslig uppväxt och psykisk ohälsa som han aldrig tidigare har sökt för. Fri från sitt missbruk sedan i december och har inget sug efter alkohol. Mjuk och fin i kontakten och bedömer en god formell kontakt. Emotionellt är patienten mycket påverkad och gråter vid flera tillfällen under samtalet. Är ångestfylld under samtalet men pendlar också till att vara rationell och saklig. Inget psykotiskt eller suicidalt framkommer. Vi går ej in på traumat men bedömer det som ett måltrauma som patienten i en trygg miljö behöver bearbeta.”

Hur länge varade dessa symptom för dig?

Från 2010 till nu. Olanzapin tog bort det värsta.

Fy fan, jag beklagar.

Skönt att du fått något som hjälper dock.

Hoppas det går bra för dig med.