Extrem känslighet för yttre intryck under labil petiod

Hej!

Vill börja med att säga att jag inte riktigt vet om denna tråd skall placeras i psykisk hälsa, medicin eller psykologi.

Jag har under dom senaste 6 månaderna gått igenom en aningen bökig period i mitt liv och har fått diagnosen PTSD.

Under denna period har jag blivit personlighetsförändrad, har blivit mer aggressiv och blir snabbt hjärntrött, båda bitarna har successivt förbättrats men nu när jag tror mig vara på bättringsvägen så undrar jag lite över sakerna jag har upplevt under min dans med galenskap.

Det jag undrar över är om någon ur Flashbacks elit kan hjälpa mig med att identifiera lite av mina upplevelser under denna period, kanske t.o.m. förklara varför man betett sig som man gjort.

Här kommer en lista på lite underliga saker som skett.

1. Besatt av musik. Jag började lyssna på musik 24/7 under denna period, och jag levde mig in i musiken på ett sätt jag aldrig gjort innan.

Tex lyssnade jag på klassisk musik så blev jag lugn och avslappnad, hiphop levde jag mig in i och tyngre beats / hårdare texter hade direkt påverkan på mitt humör.
Jag menar nu inga små känslorsvängar orsakade av musik, utan snarare gå från tårar till glädje på ett knapptryck.

2. En glödande hjärna. Stundtals så upplevde jag det som om hjärnan glödde, jag har ingen bättre beskrivning på detta tyvärr då jag inte vet vad jag själv upplevde. Denna ”glöd” gjorde mig aningen manisk och jag blir på gränsen till besatt, det kunde gälla precis vad som helst. Det tog sig mest uttryck i att jag skrev väldigt mycket när det hände.

Jag blir kreativ när detta sker, på gott och ont.

3. Extrem lycka, oerhört flörtig och ett självförtroende som gud glömde.

Som ovanstående säger, jag har under den senaste tiden haft dagar där jag varit manisk i min lycka, då jag bokstavligt talat svävat på moln. När jag är i detta tillstånd flörtar jag hejdlöst med allt och alla, oavsett om jag vill ligga eller ej. Jag flörtar med allt ifrån homosexuella till gamla tanter och allt där emellan.

Jag är helt enkelt störst bäst och vackrast när jag är i detta tillstånd, det är som om någon tagit en pump och fyllt mig med så mycket självförtroende och livsglädje att jag nästan spricker.



Har tagit upp detta med min psykolog men hon kan tyvärr inte ge ett tillfredställande svar, men hennes gissning låg på förryckta känslor som nu kommer fram på ett oreglerat sätt.

Edit: Glömde ett ord.

Mår du dåligt? Att lyssna på musik och släppa fram känslorna är ett rätt reglerat sätt att släppa ut känslorna på.

Ja och nej, har stängt av den känslomässiga biten för tillfället.

Det är en klassiker med just musik, men det är den extrema påverkan musiken hade på mig under denna period och anledningen till det jag var ute efter.

Inte många som kan stänga av känslorna. Du har en väldig kontroll.

Nej, kontroll är raka motsatsen emot vad jag har då det grundas i försvarsmekanismer / självtröstande beteenden.

Hej Snuset!

Tänkte på dig häromdagen, och nu flöt du upp..

Du går igenom ett själsligt uppvaknande min vän.
Det yttrar sig så, och på många olika sätt.
Man tror ofta att man håller på att bli galen…men det är tvärt om faktiskt. Man får en djupare kontakt med livets essens.
Sånahär uppvaknanden blir ofta utlösta av trauman eller omskakande händelser av olika slag.

Av den enkla anledningen att människan är ett vanedjur som vandrar i samma spår tills hon får en käftsmäll och tvingas byta riktning.


Men jag förstår att det är jobbigt.
Det är ju ingen räkmacka direkt.
En bajsmacka snarare..
Jag har levt med komplex ptsd i hela mitt vuxna liv och den jäveln kan flyta upp lite närsom och hijacka ens hjärna på ett obehagligt sätt….typ prata inte med mig när jag inte är beredd för då skiter jag på mig..😏
Och jag fick skåda den jäveln i vitögat för ett halvår sen…det skedde helt ofrivilligt, men det lärde mig att verkligen se och förstå mekanismerna i ptsd:n, hur den påverkar mig, och vad jag själv kan göra för att det inte ska kuka ur fullständigt.
Komplex ptsd, som jag har, blir man tyvärr sällan av med…den ligger kvar i hjärnan som ett psykologiskt ”ärr”.
Därför är det viktigt att lära känna den på riktigt.
Helt enkelt att bli vän med den fule fan som ligger och trycker där inne i mörkret.😉


Förstår precis vad du menar med dina känslor kring musik, glödande hjärna, extrem kreativitet och livsglädje…så har jag känt i många år nu. Men topparna planar ut lite så man upplever sig lite mer jämn och kontrollerad i sin galenskap.😉


Det är inget fel på dig. Din hjärna har ”öppnat upp” för ett nytt sätt att fungera och uppfatta livet, och då menar jag inte att leva med psykisk ohälsa och ptsd, det var ”bara” en vägvisare.
Men det tar lite tid att landa i sig själv och att lära sig att hantera energin man känner och får.
Det kommer gå upp och ned ett tag, som en bergochdalbana…man får hålla i sig så gott det går. 😝😉🎢🎡

Härligt att jag finns där och slaskar runt i bakhuvudet på dig!

Tack för ett oerhört givande inlägg. Jag uppskattar det något fruktansvärt.
Jag tror att du har helt rätt, bra ordval med, jag är nog på väg att få en djupare kontakt med mig själv.


Kan du relatera till biten med självförtroendet / flörtandet? Förstår inte riktigt vad det är som triggar detta beteende / rus / sinnesförvirring eller vad man nu ska kalla det.

Vore oerhört intressant att förstå den psykologiska biten bakom det.

Edit: Hur yttrade det sig för dig när du fick en sk Flashback? Förutsatt att du är bekväm med att berätta det.

Hejsan. Jag tycker att du ska läsa på lite om Bipolär sjukdom, men gör inte det här på flashback.

Hahahahaha jajjemen! Slaska runt var ordet. 😂😁

Nöjet är helt på min sida. Glad att jag kan bidra med nån form av klarhet till den som känner sig lite vilsekommen på ens inre resa. Jag har ju själv vandrat där länge så jag förstår precis hur det är, även om nyanserna kan se olika ut för olika personer.

Det kan jag definitivt relatera till. Och min förklaring är att man öppnar upp energimässigt och det gör att man connectar djupare till andra människor på olika plan, även om det kan yttra sig i ”ytliga” (sett utifrån ett mer platt, ”mänskligt” perspektiv) beteenden, som att man blir mer självsäker, flirtig och kåt även. Att bli mer sexuell är starkt knutet till ett själsligt uppvaknande eftersom sexuell energi defacto är människans starkaste livsenergi. Tämligen naturligt egentligen men sexuell kraft har ju blivit skammat sedan urminnes tider och betraktas som något ytligt i många avseenden idag, fast det egentligen är precis tvärt om.
Det är en lång och djupt PENETRERANDE diskussion bara det. 😉😛


Det är inga problem för mig att prata om, jag skäms inte över det på något sätt.
Även om jag kanske inte vill hänga ut alla detaljer till troll som hänger här inne..

För mig har mina flashbacks nästan uteslutande handlat om scenarier som hade kunnat hända.
För ett halvår sedan blev jag utsatt för saker från människor i min närmaste familj som blev ett stort trauma för mig, och eftersom jag redan led av ptsd så hade min reaktion på det som hände lätt kunnat leda till att jag i den stunden, när hjärnan ”kopplar ur” och frihjular, använt kraftigt våld för att försvara mig själv.
Jag är en extremt ovåldsam person som människa och skulle aldrig göra något sånt när jag har kontroll och är i balans…så tanken på vad som hade kunnat hända skrämde mig extremt mycket.
Så min hjärna roade sig med, i efterförloppet, att spela upp alternativa scenarier, som i filmen Sliding Doors, om du har sett den, att om det bara varit si eller så, små nyansskillnader, så hade det kunnat gå såhär, och det hade fått enorma konsekvenser för alla.

Men längre tillbaka har jag haft mycket flashbacks som utlösts av röster i ett visst tonläge, typ när man går i affären och hör någon random, eller känner en viss doft eller hör ett ljud som påminner om det jag varit med om, och det har triggat känslor och bilder i huvudet som varit väldigt jobbiga.
När ptsd:n är väldigt ”aktiv” är man ju verkligen en slav under dess psykologiska mekanismer. Det är riktigt otäckt hur psyket kan bli kidnappat på det sättet.

Ett tillfälle för typ sju år sedan, när jag bodde ihop med min dåvarande pojkvän, som för övrigt var en snäll och harmlös person och som jag aldrig någonsin skulle se som farlig eller våldsbenägen; han kom in på toaletten en kväll när jag står och borstar tänderna, och jag står i min egen värld och var inte beredd på det.
Och jag blir så rädd att jag skriker som en person som håller på att bli knivmördad…och jag kan inte sluta, hela kroppen isar av ren och skär skräck, fast min logiska del av hjärnan klev in direkt och förklarade att det var en helt ofarlig situation. Men det hjälpte inte, för psyket hade redan dragit igång det där mentala spåret som är bortom ens kontroll. Och jag börjar leta efter något att försvara mig med, men lyckas ändå skrika åt honom att han måste gå iväg, för att jag vill göra illa honom.
I nästan en timme var jag kidnappad av min hjärna då, av en primal rädsla som är svår att beskriva.
Det är sjukt otäckt…och den händelsen skrämde skiten ur mig, och honom också såklart.


Ps: fan va Flashback laggar och strular numera…är som att sitta och skriva på en gammal dator från 90-talet..😑

Tack!

Men jag tror att detta är kopplat till PTSD snarare än att jag är bipolär, men man ska aldrig säga aldrig.

Jag har själv bipolär sjukdom och fick direkt känslan av att du beskrev hypomani/mani.

Jag tycker definitivt att du ska kolla upp det.

Skrev ett långt inlägg när jag styckindelat din text och hade mig, tyvärr ville inte mobilen leka med mig så det försvann.

I alla fall, oerhört intressant läsning, för mig är en triggande faktor för just ilska tonläge och blick, satan vad jag kan gå igång på ingenting om fel person säger fel sak med fel ton.

Åter igen, det uppskattas verkligen att du delar med dig, man känner sig verkligen helt galen ibland. Tack!


Har småläst lite om det, och problemet som jag ser det är att det bara varit så här den senaste tiden, är man bipolär är väl detta ett beteende som följer en livet ut?