Citat:
Ursprungligen postat av
The Beach boy
Jag tycker Sanna framstår som ganska falsk dessutom har hon, som stora delar av tittarna, dålig musiksmak. Kan inte någon ta och totalförbjuda opportunisten och dagispoeten Tomas Ledin.
Det är väl inte nödvändigtvis hon som väljer låtarna till "häftet", kanske snarare producenten och en redaktion? Det är dock värt att notera att hon när hon själv var gästartist i programmet 2001 valde en Evert Taubelåt som allsång,
Pepita dansar. Även andra artister som t.ex. Håkan Hellström och Rikard Wolff valde gärna Taubelåtar och andra "litterära" visor som allsånger, med uttrycklig hänvisning till hur mycket dessa sånger betytt för dem.
Desto mer anmärkningsvärt är det då förstås hur Evert Taube numera är praktiskt taget utstruken ur repertoaren, med undantag för
Calle Schewens vals,
Sjösala vals och
Änglamark. Även i fråga om andra svenska visor väljer man numera, när de överhuvudtaget förekommer, med förkärlek sådana som har en lite "barnslig"/naivistisk prägel i språk och attityd: sånt som
Barfotavisan,
Teddybjörnen Fredriksson,
I natt jag drömde,
Mitt sommarlov samt ett antal Ted Gärdestad-, Gullan Bornemark- och Astrid Lindgren-melodier.
Jag tror väl inte att det beror på att andra visor anses för svåra för publiken – litterärt högklassiga dikter och verser av t.ex. Bellman, Karlfeldt, Ferlin, Fröding, Birger Sjöberg, Dan Andersson, Evert Taube, Bo Setterlind m.fl. har ju varit genuint folkkära allsånger och även stundom genererat stora svensktoppshits ända in i våra dagar, och läser man t.ex. YouTube-kommentarer förefaller det fortfarande finnas en stor folklig uppskattning av detta slags repertoar. Och även när svensk viskonst sedermera har influerats av jazz och andra mer rytmiska musikstilar – som hos just Taube, eller Povel Ramel och Ulf Peder Olrog – så har man samtidigt bevarat det fokus på den jämförelsevis komplexa
texten som varit ett väsentligt element i svensk musik ända sedan den första psalmboken, och som även via skillingtrycken säkert bidragit till att tidigt ge svenskarna en unikt hög läskunnighet. Svenskar har uppenbarligen i århundraden klarat av avancerade, i sig litterärt läsbara texter till sångbara melodier, så det rör sig nog inte om det.
I stället handlar det väl om att man nu vill definiera ut ett slags icke-önskat
modus, den vuxna och kanske framför allt den "manliga" blick på tillvaron som framför allt Taube ibland anklagats för. I åtskilliga av hans texter finns ju en besvärande attityd av självförtroende, galanteri och äventyr som inte är välkommen i en "kritisk" kultur som syftar till att ifrågasätta traditioner och "roller" och till att ge pojkar skuldkänslor för sina förfäder. Men det handlar ju också om att man – av ett eller annat skäl – vill röja undan ett kulturellt litterärt och musikaliskt arv i bredare mening, ett arv som skapats, traderats och uppskattats av både män och kvinnor.
När man nu alltså i stort sett kastat ut denna nationella "litterära" musikrepertoar till förmån för en smal allsångskatalog av ESC-/melodifestivals-/poplåtar, som musikaliskt är skapade för att vara "gränslöst" internationella, samt med dagispop och barnvisor, så ersätter man ju dessa vuxna erfarenheter med barnets och den livslånga tonåringens mycket trängre och räddare värld. I stället för låt oss säga allsångsrader som dessa:
Se hur hela Uppland står i lågor,
kvällssol brinner bortom Solna skog!
Grön som ärg mot violetta vågor,
Brunnsviksvassen står där gäddan slog.
får vi
sandaler av plast och
så ska det va, du och jag, dag efter dag. Det här avser inte alls att racka ned på dagispop- och schlagertexter, för de har ju aldrig syftat till att fungera som allsånger utan en rytm och ett komp. Däremot kan man förstås starkt ifrågasätta den public service-organisation som tycker att detta ensamt är ett kulturarv att förmedla till nya generationer. Det är faktiskt rätt svårt att tänka sig nånting som är mer fjärran den "kärlek" som de ständigt hojtar om på scenen.