Citat:
Ursprungligen postat av
Ördög
Det vore oerhört intressant att läsa flashbackares tankar kring och minnen av Saltkråkan. I synnerhet lite äldre forummedlemmar, som kommer i håg ståhejet då serien hade premiär för 59 år sedan, får gärna bidra till tråden!
Jag älskade Saltkråkan! Astrid Lindgren fick verkligen till hur det var i en sommaridyll på den tiden. Det är nog för att jag återupplever mitt eget sommarparadis som jag älskar, och kan se om Saltkråkan hur många gånger som helst!
Det var så likt min barndoms somrar. Även om vår stuga låg på landbacken och inte på en ö så hade vi lika nära till havet som på Saltkråkan. Min pappa var en sån som Melker!

Gjorde så gott han kunde, ibland blev det bra, ibland inte lika bra. Jag minns också att jag var avundsjuk när de firade jul i Snickargården, och tjatade att vi skulle göra detsamma, men föräldrarna sa att där var för kallt på vintern. Som vuxen, sen stugan blev min, har jag varit där ett par jular! För kallt är det inte, men visst är det mer besvär när man har lägre standard än i stan.
Och som jag grät i de två sista avsnitten, när det kom en fet stockholmare med kaxig dotter och skulle köpa stugan! Pelle ser så förtvivlad ut när han tittar på Melker och säger: "
Pappa, ska vi inte bo här mer?", Melker klappar om Pelle och säger ingenting... Då gråter jag alltid!

Till slut gick det ju bra, och Melker fick köpa den. Jag känner så igen mig i hans monolog i slutet av sista avsnittet!
Citat:
Ja, nog är det en dröm. Jag får behålla alltihop!
Mina barn får behålla sin sommardröm, och leva sitt sommarliv. Det ljuvliga, hemliga, och vilda.
Det som människan upplever bara när hon är barn, och glömmer när hon är vuxen och inte har samma rätt till paradiset.
Melker har nog rätt, man kanske inte har samma "rätt" till paradiset som vuxen. Det är fortfarande mitt paradis, men upplevelsen av sommarparadiset en annan nu när jag är gammal.