Norrtälje: 54-årig man dömd för flertal grova sexualbrott mot sin sambo (juni-2022)

Nja, du har fel på flera sätt. Det är viktigt att hålla isär begreppen. Förtal är att sprida osanna uppgifter om någons privatliv. Kritik av rättsprocesser är något helt annat – och en demokratisk rättighet. Att ifrågasätta domar, polisens utredningskvalitet, socialtjänstens agerande eller medias rapportering är inte smutskastning, det är samhällsdebatt.

Och det blir lite skevt att tala om ”förtal” när verkligheten ser ut så här:
• Mamman själv har gett ut en bok 2024 där hon pekar ut och bygger sin version, med påståenden som inte stämmer med vad som faktiskt finns i domar och förhör.
• Hon har framträtt i TV4, poddar och fått över 50 snyftreportage i lokaltidningen – alltid med samma dramaturgi: hon som offret, han som monstret.
• Hon bedriver dessutom dagliga kampanjer på sociala medier, både i eget namn och via alias, där hon öppet förtalar pappan.

När en person själv aktivt går ut i offentligheten, skriver böcker, ställer upp i tv och poddar och driver kampanj på Facebook och TikTok – då kan man inte samtidigt hävda att det är ”förtal” när andra ifrågasätter hennes version. Det kallas debatt.

Det som diskuteras här är inte hennes privata liv, utan större frågor:
• Rättssäkerheten i sexualmål och vårdnadstvister.
• Barnkonventionen (art. 9) och barns rätt till båda sina föräldrar.
• Föräldraalienation och hur falska anklagelser används som vapen.
• Socialtjänstens oförmåga att agera neutralt.
• Medias oetiska rapportering.

Att kalla alla som pekar på de här problemen för ”rättshaverister” eller ”förtalare” är en retorisk strategi för att tysta kritik.

Så länge hon själv fortsätter bygga sin berättelse i media är det både rimligt och nödvändigt att andra röster får höras. Barnen har rätt till båda sina föräldrar – och det är deras rättigheter, inte hennes mediala agenda, som måste stå i centrum.

Nej, jag vet naturligtvis inte ”allt” som hänt mellan pappan och mamman – ingen annan än de två gör det. Poängen är att jag lutar mig på det som går att kontrollera:
• Domarna – där hovrätten faktiskt strök stora delar av tingsrättens märkliga dom för att bevisningen inte höll.
• Polisutredningen – som hade tydliga kvalitetsbrister: ingen teknisk bevisning för våldtäktsanklagelser, lösryckta tolkningar och inte proffsigt.
• Hennes bok – där hon själv bygger en bild med dramatiska påståenden som inte stämmer med vad som finns i domar eller förhör.
• Hans bok – där han bemöter anklagelserna och redogör för sitt perspektiv, också med utdrag ur handlingar.
• Hennes hundratals utspel på sociala medier – i eget namn och alias, där hon öppet förtalar och kampanjar.
• Mediarapporteringen – där hon ställt upp i TV4, poddar och över 50 artiklar i lokaltidningen.

Allt detta är offentliggjort av dem själva eller finns i rättshandlingar. Det är alltså inte insiderinformation eller att jag ”följt deras liv med en kamera”. Jag vet inte mer än så – men det räcker för att se att det finns stora luckor och motsägelser i hennes berättelse och i rättsprocessen. Det var alla påhitt i hennes bok och den korkade lokaltidningens artiklar som fick mig på spåret att mamman lurat alla för att få hämnd, kontroll över barnen och pengar.

Så när någon säger att jag ”skriver helt ur pappans synvinkel” så är svaret enkelt: jag refererar till det som går att verifiera. Om det är obekvämt för vissa beror det snarare på att fakta inte harmonierar med den bild som målats upp. Och det visar på att Sverige tyvärr har stora problem med falska anklagelser, moralpanik och häxprocesser.

Nu skrev du en hel bibel med svammel igen. Du har flera gånger sagt att Gm aldrig misshandlat C. Du har säkert hundra gånger skrivit om deras sexliv där du vetat precis alla detaljer.

Och hela din trovärdighet faller direkt när du beskriver Carolas bok som ren lögn men Håkans som en ren sanning. DU snackar en massa goja.

Är det oschysst att kritisera mamman beteende? Får bara pappan kritiseras?

Märker att många blandar ihop saker. Förtal = att sprida rena osanningar om någons privatliv. Kritik av en rättsprocess = en demokratisk rättighet. Det är faktiskt två helt olika saker. Att granska domar, ifrågasätta polisens utredningskvalitet, socialtjänstens agerande eller medias rapportering är inte ”smutskastning” – det är helt enkelt samhällsdebatt.

Och ärligt talat blir det rätt skevt att ropa ”förtal” när verkligheten ser ut så här:
• Mamman har själv gett ut en bok 2024 där hon pekar ut och bygger sin version, med påståenden som inte stämmer med vad som står i domar och förhör.
• Hon har ställt upp i TV4, poddar och över 50 lokaltidningsreportage – alltid med samma manus: hon är offret, han monstret.
• Hon kör dessutom dagliga kampanjer på sociala medier, i eget namn och under alias, där hon öppet pratar illa om pappan.

När någon själv så aktivt går ut i offentligheten – med böcker, tv-framträdanden och sociala medier – då kan man inte samtidigt ropa ”förtal” så fort någon ifrågasätter hennes version. Det kallas debatt, och det måste vi tåla i en rättsstat.

Dessutom: det som diskuteras här är inte hennes ”privata liv” i snaskig bemärkelse. Det handlar om större frågor:
• Rättssäkerheten i sexualmål och vårdnadstvister.
• Barnkonventionen (art. 9) och barns rätt till båda sina föräldrar.
• Föräldraalienation och hur falska anklagelser används som vapen.
• Socialtjänstens oförmåga att agera neutralt.
• Medias ofta oetiska rapportering.

Att kalla alla som lyfter de här problemen för ”rättshaverister” eller ”förtalare” är bara en retorisk taktik för att slippa diskutera det jobbiga.

Så länge hon själv fortsätter bygga sin offentliga berättelse – med boksläpp, tv, poddar och TikTok – är det både rimligt och nödvändigt att andra röster får höras. I slutänden handlar det inte om hennes image, utan om barnens rätt till båda sina föräldrar. Och det är faktiskt det enda som borde stå i centrum.

Leden att du inte klarar av text, men det är inte mitt problem. Alls. Haha, ”hel bibel” var det ja – jo, men det är kanske för att vissa av oss faktiskt läser domar, utredningar och det som båda själva publicerat, istället för att nöja oss med låtsade snyftreportage i lokaltidningen...

Och nej, jag har aldrig påstått att jag vet ”alla detaljer” om deras sexliv. Det jag skriver bygger på det som de själva lagt fram: i FUP, i hennes bok, i hans bok och i hovrättens dom. Hon valde att göra BDSM till en huvudpunkt i sin berättelse – då får man också tåla att det blir diskuterat.

Skillnaden mellan hennes bok och hans är enkel:
• Hennes: full av anklagelser som inte styrks i domarna, och som dessutom motsägs av hennes egna senare erkännanden till andra.
• Hans: innehåller utdrag ur faktiska handlingar – domar, förhör, journaler – som går att verifiera. Det betyder inte att allt är ”sanning”, men det går i alla fall att kolla mot originalkällor.

Polisutredningen? Jo, den var undermålig. Ingen teknisk bevisning, lösryckta tolkningar. Hovrätten strök det mesta just därför – det är inte ”goja”, det är juridisk realitet.

Och att påminna om att barnen aldrig sett något våld, att kontaktförbud måste prövas separat enligt lag, och att barnkonventionen ger barn rätt till båda sina föräldrar – det är inte ”svammel”. Det är lagtext och forskning.

Så jo, det blir långt ibland – men hellre en ”bibel” byggd på fakta än tre rader känslostyrt enfaldigt tyckande. 😉

Förtal är att framställa någon i dålig dager, handlar inte om huruvida det är sant eller inte. Du förtalar ett brottsoffer.

Nej, du behöver läsa på. Här är det viktigt att hålla sig till juridiken och inte till vardagligt tyckande och dina känslor.

1. Förtal i lagens mening (Brottsbalken 5 kap 1 §) är att utpeka någon som brottslig eller klandervärd på ett sätt som kan skada personens anseende. Men lagen gör en tydlig undantagsregel: om uppgiften är sann och det finns ett ”försvarligt skäl” att lämna den, så är det inte brottsligt. Det är just här samhällsdebatten kommer in. Att diskutera domar, rättssäkerhet, barns rättigheter och medias roll är ett sådant försvarligt skäl.

2. Kritik av en offentlig aktör. När någon själv skriver en bok, ställer upp i TV4, poddar, 50+ lokaltidningsreportage och bedriver dagliga kampanjer på sociala medier – då gör hon sig till en offentlig aktör. Då får också hennes berättelse granskas och ifrågasättas. Det är inte ”förtal”, det är helt normal offentlig debatt.

3. Barnens rättigheter. Kärnfrågan här är inte om någon ”ställs i dålig dager” utan att barnen har förlorat sin pappa i strid med Barnkonventionen art. 9. Att diskutera föräldraalienation, umgängessabotage och socialtjänstens brister är att värna barnens psykologiska hälsa – inte att smutskasta.

4. Evidens. Hovrätten strök stora delar av tingsrättens dom p.g.a. svag bevisning. Polisutredningen hade brister. Mamman själv har gått ut med en version som i många delar inte stämmer med vad som står i förhör och domar. Det måste få diskuteras, annars kan vi lika gärna avskaffa både yttrandefrihet och rättsstat.

Kort sagt: förtal är inte detsamma som kritik. Att granska rättsprocesser, domar och hur falska anklagelser används i vårdnadstvister är försvarligt, nödvändigt och samhällsviktigt. Och det är barnens rättigheter – inte en parts image – som måste stå i centrum.

Och med tanke på vad du skrivit om pappan i alla dina inlägg så är det skitkul att du låtsas vara kränkt nu å mammans vägnar…

Nej, du behöver läsa på. Här är det viktigt att hålla sig till juridiken och inte till vardagligt tyckande och dina känslor.

1. Förtal i lagens mening (Brottsbalken 5 kap 1 §) är att utpeka någon som brottslig eller klandervärd på ett sätt som kan skada personens anseende. Men lagen gör en tydlig undantagsregel: om uppgiften är sann och det finns ett ”försvarligt skäl” att lämna den, så är det inte brottsligt. Det är just här samhällsdebatten kommer in. Att diskutera domar, rättssäkerhet, barns rättigheter och medias roll är ett sådant försvarligt skäl.

2. Kritik av en offentlig aktör. När någon själv skriver en bok, ställer upp i TV4, poddar, 50+ lokaltidningsreportage och bedriver dagliga kampanjer på sociala medier – då gör hon sig till en offentlig aktör. Då får också hennes berättelse granskas och ifrågasättas. Det är inte ”förtal”, det är helt normal offentlig debatt.

3. Barnens rättigheter. Kärnfrågan här är inte om någon ”ställs i dålig dager” utan att barnen har förlorat sin pappa i strid med Barnkonventionen art. 9. Att diskutera föräldraalienation, umgängessabotage och socialtjänstens brister är att värna barnens psykologiska hälsa – inte att smutskasta.

4. Evidens. Hovrätten strök stora delar av tingsrättens dom p.g.a. svag bevisning. Polisutredningen hade brister. Mamman själv har gått ut med en version som i många delar inte stämmer med vad som står i förhör och domar. Det måste få diskuteras, annars kan vi lika gärna avskaffa både yttrandefrihet och rättsstat.

Kort sagt: förtal är inte detsamma som kritik. Att granska rättsprocesser, domar och hur falska anklagelser används i vårdnadstvister är försvarligt, nödvändigt och samhällsviktigt. Och det är barnens rättigheter – inte en parts image – som måste stå i centrum.

Och med tanke på vad du skrivit om pappan i alla dina inlägg så är det skitkul att du låtsas vara kränkt nu å mammans vägnar…

I ett ärligt samhälle hade mamman nu åtalats för falsk angivelse, förtal och egenmäktighet med barn. Åklagare, socialtjänst och polis hade fått stå till svars för tjänstefel och partiska utredningar. Media hade fällts för oetisk rapportering. Eva Lundgren hade mötts med offentlig akademisk och samhällelig kritik för att ha levererat en falsk vänsterideologisk berättelse om att kvinnor inte har ansvar och kan ta tillbaka samtycke till BDSM i efterhand. Pappan hade fått hjälp istället för kontaktförbud, och barnen hade skyddats från att bli brickor i sin mammas smutsiga spel om hämnd, kontroll och pengar, nog även sympati.

Mamman
Handlingar: efter hans separation och hennes otrohet vände hon allt till en brottsofferberättelse. Lämnade in anmälningar om våldtäkt och kränkning efter att ha övertalats av åklagare och socialtjänst att kalla sig ”normaliserad”, trots åratal av samtycke i en BDSM-relation. Skrev bok, ställde upp i TV4, poddar, lokaltidningen (50+ artiklar) och drev kampanjer i sociala medier.
Möjliga brott: falsk angivelse (BrB 15:6), falsk tillvitelse (BrB 15:7), grovt förtal (BrB 5 kap 2 §), övergrepp i rättssak (BrB 17:10), egenmäktighet med barn (BrB 7:4).
Påföljd i ett ärligt samhälle: fängelse och skadestånd till både barn och pappa.

Pappan
Handlingar: försökte få kontakt med sina barn, ibland via olika nummer, skrev bok som bemötte anklagelser, kritiserade öppet rättsprocessen.
Möjliga brott: överträdelse av kontaktförbud (BrB 24 kap), ev. ofredande om kontaktförsök varit påträngande, risk för förtal om uppgifter inte kan styrkas.
Påföljd: böter eller villkorlig dom vid överträdelse, men i grunden är han främst offer för sabotage, falska anklagelser och förlorad kontakt med sina barn.

Åklagare och socialtjänst
Handlingar: pressade mamman att tolka samtycke som ”normalisering”, byggde en ideologiskt passande brottsofferbild, ignorerade motbevis.
Möjliga brott: tjänstefel (BrB 20:1), brott mot tystnadsplikt (BrB 20:3).
Påföljd: disciplinpåföljd, avsked, i grova fall fängelse.

Polisen
Handlingar: genomförde partisk förundersökning, ledande förhör, pressade vittnen, ignorerade tekniska spår. Dåligt polisarbete som bryter mot deras regelverk för metodik.
Möjliga brott: tjänstefel (BrB 20:1), övergrepp i rättssak (BrB 17:10).
Påföljd: disciplinpåföljd, ev. fängelse.

Domstolen
Handlingar: tingsrätten dömde på lös bevisning och spekulationer, hovrätten strök huvuddelen.
Problem: domare kan i praktiken inte ställas till ansvar i Sverige.
I ett ärligt samhälle: ansvarssystem för domare vid uppenbart rättsstridiga avgöranden.

Eva Lundgren, glad feministforskare, offentlig person
Handlingar: försåg fallet med en könsmaktsteoretisk ram som passade narrativet – mannen som monster, kvinnan som offer.
Ansvar: bidrog till en ideologisk tolkning snarare än en vetenskaplig och juridiskt hållbar analys.
Påföljd: inget juridiskt, men borde bemötas kritiskt inom akademi och samhällsdebatt. Vilket redan skett. Hon är helt sågad.

Media
Handlingar: producerade ensidiga snyftreportage, återgav utan kritisk granskning, spädde på opinionen.
Möjliga brott: ansvarig utgivare kan prövas för grovt förtal enligt TF/YGL.
Påföljd: fällning i Mediernas Etiknämnd eller domstol, skadestånd till pappan.

Barnen
Handlingar: inga, de är offren.
Konsekvens: har förlorat sin pappa utan saklig grund, lever i lojalitetskonflikt och riskerar långvarig psykisk ohälsa.
Rimligt i ett ärligt samhälle: skadestånd för psykisk skada och professionellt stöd för återförening med båda föräldrarna.

Som jag förstått det handlar det om en mammas hämnd efter att pappan vill lämna henne efter hennes otrohet. Och jäklar vad hon lyckades med hjälp av enfaldiga myndigheter och media. Så lättlurade. Godhetens demoner...

I ett ärligt samhälle ska vem som helst kunna skilja sig, båda parter behöver acceptera och gå vidare i livet. De bör samverka vänligt om barnen som frånskilda föräldrar och noga noga sköta umgängesschemat. Och ingen förälder ska förtala eller skitsnacka om den andre föräldern inför barnen. Detta gäller oavsett förälderns kön.

Att du orkar ……hur kommer det sig att du tagit det till din livsuppgift att försvara denna våldtäktsman?

Kan man vara en bra förälder om man våldtar deras mamma? Det är väl döttrar han har? Tänk om han ger sig på dem rätt vad det är? Att han hatar kvinnor rent generellt vittnar många i den lilla staden om, hur bra är han då för sina döttrar? Nej, säkrast att de skyddas från otäcka våldtäktsmannen Snorkråkan!

Rätt typiskt är att skyddad identitet är ett verktyg för att skapa drama även i den här vårdnadstvisten och separationen. Det ger så många fördelar när man hämnas, anklagar falskt och spelar offer.

Systemet med skyddade personuppgifter är tänkt att skydda hotade människor. Men i praktiken används det ibland som ett verktyg för grovt umgängessabotage. Barn isoleras från en förälder utan egentlig grund, vilket strider mot Barnkonventionens artikel 9 om rätten till regelbunden kontakt med båda föräldrarna. När ett sekretessbeslut i praktiken bryter mot denna grundläggande princip, utan möjlighet till prövning, talar vi om ett allvarligt systemfel.

Det största problemet är rättssäkerheten. I dag kan Skatteverkets beslut om sekretessmarkering eller skyddad folkbokföring inte överklagas. Riksrevisionen har slagit fast detta, och JO har påpekat att en sekretessmarkering bara är en faktisk åtgärd – utan rättsverkan. Trots det tillämpas den som om den vore ett juridiskt bindande skydd. Resultatet blir att föräldrar utestängs helt från sina barns liv, utan att ha någon möjlighet att få beslutet prövat.

Handläggningen är dessutom ensidig. Skatteverket bygger nästan alltid sina beslut på uppgifter från polis eller socialtjänst, utan egen oberoende prövning. JO har i flera beslut kritiserat detta. I ett fall ansåg Skatteverket utan underlag att det “saknades anledning att ifrågasätta” påståenden från en förälder – trots att dessa aldrig prövats i domstol. När myndigheten inte väger in barnets bästa på ett självständigt sätt uppstår en risk att sekretess blir ett administrativt vapen i privata konflikter.

Konsekvenserna är långtgående. Sekretess kan ligga kvar i åratal utan ny prövning – ofta tills vidare – även när den ursprungliga hotbilden inte längre finns. Uppdrag Gransknings reportage om “Therese” visade hur en funktionshindrad kvinna isolerades från sina föräldrar i nästan fyra år, enbart på grund av skyddad folkbokföring. Det är ett varnande exempel på hur en välmenande lagstiftning kan förvandlas till ett övergrepp.

Dessutom öppnar systemet för missbruk. Felaktig folkbokföring kan utnyttjas i bidragsbrott och identitetsfusk, vilket skadar både statens finanser och tilliten till myndigheterna. Med nästan 24 000 personer registrerade med skyddade uppgifter i Sverige, varav en stor andel är barn, blir bristerna både ett rättssäkerhetsproblem och en samhällsekonomisk risk.

Vi behöver därför reformera systemet. Skyddet måste vara tidsbegränsat, med obligatorisk omprövning vartannat år. Skatteverket måste åläggas att göra egna självständiga prövningar och ge båda vårdnadshavare rätt till insyn och möjlighet att överklaga. Barnets rätt till kontakt med båda föräldrarna måste alltid vara en del av bedömningen.

Att skydda verkligt hotade barn och föräldrar är självklart. Men att låta ett system utan rättssäkra kontroller användas för att avskilja barn från sina föräldrar är ett svek mot både barnkonventionen och rättsstaten. Nu krävs modiga reformer – för barnens rätt till trygghet, men också till familjeliv.

Hur får du ihop detta? Han är dömd för grov kvinnofridskränkning och våldtäkt men du är säker på att han aldrig använt fysiskt våld mot henne? Hur kan du vara så säker på att inget av det nånsin hänt?