Svensk Konservatism

Vill man få in lite mer nationalism samt konservatism kommande val så röstar man SD.
Mer man kan inte göra som individ eller väljare.
Om man Inte röstar SD, så är man indirekt ansvarig för att Sverige förblir mer det som ni inte vill att det ska vara.

Det enda som behövs är nationalism och sunt förnuft, allt annat kommer på köpet t.ex.
att vara konservativ och bejaka dom värderingarna som fick det här landet att blomstra.

Det ser och känner varenda människa som överhuvudtaget är värd att konversera med.

Se på alla andra länder runt om Sverige, de är mycket mer nationalistiska, och hur har
deras länder klarat sig från socialism och vänsterpack. Bättre i allafall, och mycket bättre
när det gäller mångkultur.

Det är för att dessa länder inte har knullats sönder av konformism och vänsterhjärntvätt i
samma grad där man tror att liberalism är måttstocken för hur välutvecklat och långt ett
samhälle har kommit.

Vänstern tillsammans med boomermentaliter förstörde inte bara nationalismen, utan de förstörde också
: skolan, tryggheten, välfärden och relationen mellan man och kvinna i Sverige.

Dom förstörde kort sagt allting.

Men tack o lov finns det en resning mot detta i Sverige och dom kallas nationalister, det är det Sverige
har saknat och hade vi haft det hade inte denna pissgryta av skit och kommunism samt självgod
och hjärndöd socialism kunnat existera i den grad som det gör nu.

Självklart tillkommer ju andra mentaliteter som fuckat svenska folket ur dess sunda förnuft och de
är: Naivheten, konformismen, konflikträdsla och hjärntvätt.

Allt för långa stickspår från huvudspåret som enlgit TS är svensk konservartism.

OT raderat.

Strix/Mod

Några till

Erik Gustaf Geijer (1783-1847)

Just omkring 1830 tar han del av de Maistres ultrakonservativa idéer och ger uttryck åt föreställningar om en kristen gudsstat på jorden liknande dem som företräddes av de katolska franska traditionalisterna.
...
Redan under sin konservativa period, omkring 1830, hade han visat intresse för saint-simonismens utopiska socialism, men då på grund av dess kritik mot liberalismens laissez-faire-attityd till sociala frågor. ... Inte utan farhågor iakttog han tendenser till missbruk av friheten i det nya kapitalistiska samhälle som höll på att växa fram, och han följde uppmärksamt de nya socialistiska rörelserna liksom arbetaroroligheterna och chartismen i England.

August von Hartmansdorff (1792-1856)

Mot slutet av 1824 förändrades på många punkter, framför allt i ekonomiska frågor, H:s åskådning. ... I en artikelserie [i tidningen Svea] granskade H amerikanska samhällsförhållanden i polemik mot många liberalers beundran för amerikansk demokrati. Han lovordade i stället det sv statsskicket, som privilegierade den personliga dugligheten mer än förmögenheten.
...
Han motionerade om tullskydd för jordbruket likaväl som för industrin, och han motarbetade förslaget om lika arvsrätt, oberoende av kön, med motiveringen, att mannen tillhörde både det offentliga och det enskilda livet, kvinnan endast det enskilda.
...
Som redan antytts, sökte han sammanföra sin tämligen väldisciplinerade majoritet på riddarhuset och den av C I Heurlin ledda konservativa majoriteten i prästeståndet med de tullskyddsvänliga elementen i borgarståndet till ett konservativt parti, som dock inte blev ett regeringens lydiga verktyg.

Johan Alfred Eklund (1863-1945)

E. var livet igenom en hembygdens och kyrkans son. Genom en lång livsgärning, vari han framträdde som förkunnare och psalmdiktare, kyrkoman och stiftschef, humanist och kulturkritiker, bidrog han från slutet av 1890-talet och under de tre första decennierna av 1900-talet till en pånyttfödelse av den svenska kyrkans församlingsliv och medvetande om sin uppgift.
...
Med den samtida liberalismen och naturalismen skiftade han skarpa hugg. Han vände sig bl. a. mot dess individualism och internationalism.
...
Sitt nationella sinnelag, fördjupat genom årtiondens studier, fördolde han aldrig. I politisk mening var E. konservativ, men i sin kristna realism var han radikal. I denna radikalism levde sanningskravet från Kierkegaard, Ibsen och det av E. själv förkättrade »åttiotalet», men naturligtvis djupast sett sanningskravet från Skriften och Kristus.

Rudolf Kjellén (1864-1922)

Unionsstriden fick en avgörande betydelse för K:s politiska o vetenskapliga utveckling. Han hyste en motvillig beundran för den aggressiva norska vänsternationalismen, mot vilken han ville frammana en lika kraftfull o helgjuten sv nationalism med konservativa förtecken.
...
Nationen — och även staten som aktör i den internationella politiken — uppfattades som ett levande väsen, inbegripet i en skoningslös kamp för tillvaron o styrt av blinda, animaliska o amoraliska drifter. Denna "darwinistiska" syn på nation o stat förenades med en positiv värdering av kriget, en kollektivistisk, antiindividualistisk pliktmoral o en antidemokratisk föreställning om en ur folkdjupet framsprungen ledare, som skall förverkliga det genom tiderna fortlevande folkets "sanna" vilja i motsats till den genom val uttryckta folkviljan. ... Men redan långt tidigare (från 07) hade han börjat utforma en teori om statsformernas lagbundna, cykliska utveckling, först från autokrati till demokrati o sedan tillbaka till enväldet.
...
Han förutsade o önskade Tysklands seger i världskriget. Det "biopolitiska" systemet stod o föll med denna prognos. När den inte gick i uppfyllelse, tvingades K revidera några av sina grundbegrepp; han omvärderade kriget o den fredliga sammanlevnadens ideal vid världskrigets slut.

Fredrik Nycander (1867-1944)

N:s intresse för Bohusläns forntid växte. Snorre Sturlason blev hans förebild, och han inspirerades av den isländska sagan – både vad gällde ämnesval och sättet att skriva. Han tillhörde stiftarna av det bohuslänska fornminnessällskapet Vikarvet 1915 och var dess styresman i 13 år. ... Styresmannens "förspråk" hållet vid tinget i Lysekil 24 juli 1923 ger en god illustration till både hans prosa och intention: "Kunnig skall du vara i saga och hävd, aldrig främling i ditt lands, din hembygds historia. Ett skall du vara med dina fäders öden. Ättlingen skall känna sin ätt, eljest är han ovärdig arvtagare."

Walter Hülphers (1871-1957)

[R]eligiösa kriser skulle följa honom genom åren liksom hans kastningar från den ena ytterligheten till den andra, från perioder av avskild ensamhet till medarbetarskap i tidningar med högst olika politisk färg. ... Säkerligen under intryck från Nietzsche och Merezjkovskij utvecklades samtidigt hans religiösa åskådning i en starkt livsbejakande och martialisk riktning, dokumenterad i romanen Det tredje budet (1913). ... H fick under världskriget följa den sv flottans övningar och skrev därom en hänfört patriotisk bok 1916. ... I romanen De röda trådarna (1924) har han övergivit det heroiska och förklarat "att kriget var en bankrutt", och i diktsamlingen Livets sång (1931) hör han "evighetens andning" och känner sig slutas i ordet ödmjukhets famn.

Carl Milles (1875-1955)

Den mogne M:s stil är utpräglat personlig. Det finns emellertid en rad element som förenar den med skulpturen under manierismen och barocken, spelet mellan brons och vatten i de stora fontänerna, paradoxen med den svävande skulpturen, den dynamiska rörelsen och det groteska som estetiskt komplement. Kanske kan M ses som den som fullbordar och avslutar en lång tradition i europeisk skulptur.

Åke Ohlmarks (1911-1984)

O var en frodig, lundensisk typ med stor stilistisk talang och fantasirika uppslag. Hans sinne för akribi var inte lika väl utvecklat, och hans talrika arbeten måste oftast läsas med både försiktighet och kritik när det gäller sakuppgifter. O hade lätt att skaffa sig både vänner och fiender och skapa uppståndelse kring sin person. Hans kvicka slagfärdighet gjorde honom till en formidabel motståndare, vilket klart framgår av hans självbiografiska arbeten.

Per Olof Sundman (1922-1992)

Många av de problem som behandlas i S:s texter, såsom förakt för svaghet och auktoritetstro – både som styrande samhällsprinciper och som personlighetsdrag –, är möjliga att knyta till fascistisk och nazistisk ideologi. Det rör sig alltså om en problematisering, även om S:s skildring ibland är påfallande ambivalent.
...
I Ingenjör Andrées luftfärd är det mellanmänskliga dramat på ett representativt sätt förbundet med en modernitetskritik. Romanen väver in ballongfärden i ett mytiskt mönster och iscensätter den kapsejsade Örnen på isen som en störtad Ikaros.

Att vilja bygga en svensk konservatism enbart på inhemska traditioner - vår historia, vårt bondesamhälle, vår allmogekultur - är begripligt, men otillräckligt. En livskraftig konservatism i Sverige kräver en syntes: att glömda aspekter av vår historia återupptäcks i ljuset av mer utvecklade europeiska idétraditioner - främst de tyska, med tanke på vår historiska närhet till den tyska kultursfären.

Sverige har haft konservativa tänkare, som Kjellén och Norström, men aldrig en bärande samhällsklass som kunde skapa och upprätthålla en konservativ idékultur genom tidens omvälvningar. Till skillnad från Frankrike och Tyskland, där aristokratin - och i Tyskland även ett Bildungsbürgertum - förvaltade bildningsidealen som gav form åt universitet, kyrka och statlig förvaltning, saknade Sverige en motsvarande elit. När adeln förlorade sin autonomi och inget kulturellt självsäkert borgerskap växte fram, blev staten ensam kvar - inte som bärare av en levande tradition, utan reducerad till en effektiv förvaltningsapparat.

Häri ligger den stora ironin: Sverige var i praktiken ett konservativt samhälle i flera hundra år - präglat av luthersk ortodoxi, stark kungamakt, tydliga hierarkier och traditionsbunden landsbygd - men det saknades en klass med filosofisk och historisk självmedvetenhet som kunde göra konservatismen till en reflekterad och artikulerad världsåskådning. Det gamla Sverige föll utan en levande konservativ idétradition som kunde förklara eller försvara det - utan begrepp, utan berättelser. I Frankrike däremot formulerades efter revolutionen berättelser om förlust, ordning, tro och återuppbyggnad.

Under 1600-talet, i kölvattnet av Oxenstiernas reformer, tog den svenska ämbetsadeln in tyska och franska influenser i hov, universitet och politik. Det fanns vid denna tid embryon till en aristokratisk elit och offentlighet, som i likhet med sina kontinentala motsvarigheter kunde ha burit upp staten kulturellt. Men med Karl XI:s reduktion slogs detta embryo sönder. Åtgärden var förvisso nödvändig av statsfinansiella skäl - men den gick för långt och genomfördes med en obarmhärtig effektivitet. Adeln omvandlades till en lydig tjänarklass - och ansatserna till en aristokratisk offentlighet kvävdes innan de hann utvecklas till en stabil samhällsbärande kraft.

I Frankrike levde konservativt tänkande vidare genom aristokratiska nätverk, katolska kretsar och restaurationsfilosofer som de Maistre och de Bonald. I Tyskland bars staten upp av en kombination av aristokrati - såsom junkrar - och ett Bildungsbürgertum som, särskilt i sin preussiska form, kom att forma en konservativ världsbild präglad av bildning, plikt och historisk kontinuitet.

I Sverige däremot underordnades nästan all intellektuell verksamhet statens praktiska behov. Effektivitet och lydnad blev idealen. Den breda humanistiska bildningen försvann, och kvar blev ingenjörer, byråkrater - utan den Geist som kunde bära en konservativ Weltanschauung. Medan tyskar som drogs till konservativt tänkande kunde röra sig mellan universitet som Göttingen, Heidelberg eller Berlin - där frågor om stat, historia och moral behandlades med filosofisk tyngd - fick svenska intellektuella i regel rätta sig efter ett Stockholm präglat av ämbetsmannastatens lojalitetskonformism och en allt mer instrumentell syn på kunskap.

En svensk konservatism måste därför blicka både inåt och utåt: återknyta till vad som gått förlorat i vår egen historia, men också låta sig berikas av de djupare kontinentala traditioner som hos oss aldrig riktigt fick fäste. Uppgiften är att bygga det som aldrig fick växa fram - ett konservativt idéarv som är både rotat, institutionsburet och filosofiskt artikulerat. Kjellén och Norström var begåvade män som arbetade i motvind - undantag som bekräftar regeln.

Sedan 1945 har amerikansk hegemoni dominerat, men dess verkningar skiljer sig mellan länder. Den svenska politiska kulturens svaga motståndskraft bör förstås i ett längre historiskt ljus - tillbaka till Karl XI och en statsmakt som förlorade sin kulturellt bärande elit, med långsiktigt förödande följder.

Konservatismens död i Sverige handlar främst om bristande politisk kompass i det sena 1800-talet.

I Tyskland anammade de Konservativa det moderna samhället. Kejsardömets Tyskland slagord var "Blod och järn". Man hyllade även industrin, inte bara bönderna. Man var positiv till tekniska innovationer som järnvägen.
De konservativa försökte även råda bot på sociala orättvisor. Tyskland var i slutet av 1800-talet konservativt, men även den enda välfärdsstaten.

I Sverige försökte de konservativa i det längsta att bita sig fast i det gamla bondesamhället. Man var emot industrialisering och järnvägar.
Den viktigaste frågan var att värna det svenska jordbruket.
När Sverige inte längre var ett jordbruksland, fanns heller ingen konservatism kvar.

Visst, det stämmer att svensk konservatism saknade kompass under industrialismens genombrott - men det du beskriver är ett symptom, inte orsaken. Då uppstår den djupare frågan: varför förmådde svensk konservatism inte orientera sig i den nya tiden? Svaret kan inte reduceras till strategiska misstag, utan beror på en mer grundläggande kulturell brist - frånvaron av bärande miljöer.

Den svenska adeln var förvisso fortsatt politiskt aktiv under 1800-talet - särskilt i frågor som rörde jordbruk och privilegier - men dess försvar var reaktivt, eftersom det inte fanns någon kulturell eller institutionell grund som kunde bära en idépolitisk förnyelse. Den bärkraft som fanns i exempelvis Preussen eller restaurationskonservatismens Frankrike saknades i Sverige

Intellektuellt lyckades den svenska adeln aldrig formulera någon sammanhängande konservativ idétradition efter upplysningen och industrialismen. Det fanns ingen klass av adliga tänkare, publicister, kyrkomän eller professorer som som kunde skapa och bära ett konservativt idéarv vidare - inget motsvarande det preussiska junkerskapet eller det franska bildade prästerskap och aristokrati som överlevde revolutionen och återuppstod som idébärare.

Junkrarna var både praktiska makthavare och intellektuella bärare av konservativa ideal - särskilt i samspel med det Bildungsbürgertum som förde in tysk idealism, historiefilosofi och pliktetik i universitet, press och förvaltning.

Institutionellt började svensk adel gradvis integreras i statens förvaltning under 1600-talet, men det var med Karl XI:s reduktion på 1680-talet som brytpunkten verkligen kom - då adeln berövades sin självständiga maktbas och reducerades till ett lydigt verktyg för kronan. Till skillnad från Preussen, där aristokratin bevarade sin roll som kulturell kraft inom staten, förlorade den svenska adeln sin röst. Den blev ämbetsmannaklass snarare än självmedvetet stånd - förvaltare snarare än tänkare, lojal snarare än formulerande.

Den svenska adeln blev varken en idébärande klass som i Preussen - där aristokratin levde vidare genom armén, byråkratin och universiteten - eller som i Frankrike, där delar av den, både trots och på grund av revolutionens slag, återuppstod som bärare av restaurationskonservativa idéer.

En aspekt av detta är att svensk konservatism blev underjordisk tidigare än tysk och fransk. I Sverige skedde det som senast med brytningen mellan Allmänna valmansförbundet och Sveriges nationella förbund 1934, men egentligen tidigare än så. I Tyskland skedde det 1945, och i Frankrike tog det ännu längre tid: efter andra världskriget släppte man in en sista generation från Action francaise i Franska Akademien, varav den sista kämpen, Michel Déon, dog 2016.

Det går inte riktigt att separera vår konservatism från den tyska och franska, men vi har iallafall en lite längre vana av att de ledande högermännen är underjordiska figurer. Medan franska och tyska nya högern krumbuktade sig i hopp om att få samma levnadsstandard som de föregående generationerna så var det självklarheter för sådana som Tage Lindbom och Christopher Jolin att de i princip var laglösa och behövde satsa på tekniker för att slå mot etablissemanget utifrån.