Det här tjatet om barn, är det normalt?

Jag tror som sagt inte det att skulle vara ett problem eftersom vi har pratat med en läkare och min man har påpekat att skulle det vara så att jag vill ha barn eller viljan till det så kommer han betala för det/eller ge allt för att det ska

Det är därför som jag känner att han inte har varit komplett ärlig.

Vi har pratat om det jag och min man och han trodde att jag inte var seriös om barnfrågan för 12 år sedan

Hur man nu i sitt fullaste sinne trodde att jag inte var seriös?

Hur kan man tro att en kvinna som uttalade sig om samma sak för 12 år sedan inte skulle känna samma sak vid 33 + är för mig riktigt märkligt

Jag drog upp en lista på att jag är rädd för att kroppen förändras. Då drog han fram att vi kan hyra en PT som hjälper mig

Jag påpekade att jag är rädd för förlossningen och då drog han upp att han kan betala för wtt kejsarsnitt.

Så jag brast ut att ingen och absolut ingen respekterar mitt val.

Om det är så att man vill så gärna ha barn så får man lämna mig vilket fick honom att säga att jag är iskall.

Min mamma fick höra det ifrån honom och tyckte att hon skulle lägga sig i vilket resulterade i all drama.

Om jag har undvikit alla män som ville ha barn vid 20 + så säger det mig gott och väl att oavsett vilken fakta som framgår så hade jag redan tagit ett beslut utan att veta om det

Det finns väl en anledning att Bianca Ingrosso inte vill ha barn mer heller? Hon har varit med om ett och annat också.

Betyder att hon är psykopat?
Misslyckad?
Mindre förmögen?

Hon har både haft missfall och aborter

Det här är beslut som en kvinna tar baserat på många faktorer i livet.

Jag skrev det till Ingrosso att hon lär få godkännande på sin adoption före mig

Är kvinna, känner igen mig mycket i det du skriver. Jag tyckte alltid att bebisar ser totalt nollställda ut, kände mig obekväm av deras ointelligenta blick och allt kladd, ville aldrig hålla dem om jag fick frågan.


Jag hade heller ingen längtan, men min dåvarande sambo började prata lite romantiskt om barn när jag var 27-28 år och jag tänkte, att kanske... Jag kunde se mig själv ha vuxna barn, och relationen med honom var ändå bra så vi kanske skulle prova... hade hört att jag skulle kunna ha svårt att bli gravid pga hade vissa livmoderproblem, men så tog det på första försöket och jag fick fullkomlig panik över vad jag gett mig in på. Ute på djupt, okänt vatten.

Samtidigt grodde en tanke att löpa linan ut eftersom jag då på sätt och vis skulle utmana en stor rädsla hos mig själv - att genomgå en förlossning. Bara tanken fick mig spyfärdig och allt det här som ska vara så naturligt och sånt som människor gjort i 100 000-tals år gav mig lust att bara slå nån på käften. Det var inte naturligt för mig, basta.

Men, lång historia kort, nu sitter jag här och väntar mitt femte barn. Jag, som inte var den där naturliga barnmänniskan. Det föll rätt bra ut ändå. jag har lärt mig ofattbart mycket på kuppen, om livet, om kärlek, om vem jag är, om att släppa garden, lägga bort choserna.

Har man nån gång haft ett husdjur som man värnat om och älskat så är barn inte så mycket annorlunda. En banal jämförelse, kan tyckas, men jag tycker att den är ganska bra.

Mnja, tänk vad mycket tid tolv år är. Måste ju finnas åtskilliga saker i de flesta människors liv som har ändrats under den senaste 12-årsperioden. Ni har gått från att knappt vara torra bakom öronen till att ha blivit vuxna med marginal.

Men ja, svårt ämne om det är så att din man nog landat i att han vill "ha en familj". Att göra slut och gå vidare är väldigt svårt och tungt. Man vet vad man har men inte vad man kan få... och så all sorg som följer...

Du skriver eftertänksamt och öppnar dig. Tack för att du delar med dig.

Jag har tyvärr inget direkt att svara med.

Men angående:


Som jag skrev kände jag mig inte redo vid 33 att få barn. Samtidigt gifte vi oss det året, några få månader innen jag blev "anställd som aveltjur". Vi hade då varit ihop i 9 år så det var ingen tillfällig flört.

Jag kände att min nyblivna hustrus ord var så starka (om att skaffa barn NU) att jag antingen hade riskerat hela relationen och kanske ytterst hade gått vidare, eller att jag vägrat och hon accepterade det men då hade hon förmodligen varit olycklig resten av hennes liv. För vi pratade om barn under våra 9 år, men rent hypotetiskt. Och för henne var flera barn en självklarhet. Så jag visste hennes tankar och planer långt, långt i förväg.

Om jag hade backat när hon var 32 hade jag varit en svikare, inför mig själv i alla fall, att jag inte kunde ha sagt det klart och tydligt sedan hon var 23 när vi blev ihop. Det hade jag inte gjort. Så det blev liksom en pliktkänsla. Jag måste ge henne det här. Annars har hon "slösat" 9 år på mig. Och jag ville verkligen vara med henne hela livet.

Så gick det till i mina våndor och rädslor innan jag hoppade ner i det djupa vattnet.

Nu efteråt, med tanke på det jag skrivit om hur bra allt blev, låter det nästan befängt. Men hur ska man kunna veta det i förväg?

Jag tror många kvinnor förstår mig som varit i min position eller haft mina känslor

Tack <3

Det här är inga känslor jag har fått över en dag utan jag kände redan så sedan tonåren. Jag ville aldrig ha barn och det blev tydligare och tydligare ju äldre jag blev

Jag låg inte ens med män för jag trodde att alla ville kedja fast mig med barn.

Jag känner mig oerhört kvävd när någon börjar ifrågasätta mitt beslut/tankar.

Det går inte att förklara något man har ångest och rädsla för. Något som bör vara naturligt för en kvinna

I mina ögon ser jag kvinnor som fått barn som modiga och starka likt min syster även om vi har våra gräl så tycker jag att hennes döttrar är riktiga söta.

Slutligen vid 30 + accepterade jag att det var inte för mig någonsin.

Älskar jag min man? Ja

Vill jag ha honom? Ja

Men han ska inte vara i ett barnlöst äktenskap för att jag valt väg. Det är viktigt för mig att jag inte tar beslut för någon annan. Jag har tagit beslutet. Därför blir det ännu jobbigare när jag frågas ut om saken.

Det är en enorm förändring som jag inte klarar av eller vill ha i mitt liv.

Ditt synsätt på adoptioner andas ganska mycket 70-tal... menar inte att vara otrevlig. Men då föreställde man sig i i-världen att man gjorde barnen en stor tjänst genom att adoptera dem till oss i väst. Ren humanitär godhet.

Men adopterade har ofta en hög grad av psykisk ohälsa, kopplat till upplevt utanförskap och rotlöshet/ovisshet om det biologiska ursprunget. Dessutom har adoptionerna i efterhand ofta visat sig vara ren människohandel och ett sätt för vissa länder att inte ta tag i förändringsarbete angående levnadsvillkoren för ogifta mödrar.

Ytterligare en aspekt som det inte pratas högt om, men eftersom detta är flashback och man kan säga sånt som inte får sägas så.... en sak som kan bidra till vad jag skrev om psykisk hälsa ovan, är att människor till en mycket stor del är produkt av sitt genetiska arv, inte bara den sociala miljön. Du adopterar ett barn och barnet är inte ett oskrivet blad - du kanske inte förstår ditt barn, ditt barn kan komma att ha många mindre smickrande egenskaper som du har svårt för innerst inne, du kanske inte knyter an till barnet fullt ut, ditt barn kanske inte har nån vidare intelligens medan du anser att du är över medel, osv.

Det är så om man är kvinna, och folk borde hålla käft o sköta sitt.
Jag ifrågasatte inte varför folk blev creampieade gång på gång och kommer med ett helt jävla släptåg med ungar.
Man kan ju alltid fråga om när de tänkt gadda en swastika i pannan, alternativt att man är steril, så kanske de håller igen käften sen.
Jag är fett less på tjatet, men de flesta av svärisarna får finna sig i att det inte blir några barnbarn.

Som världen ser ut, och så mycket skit som kommer hända, gör man ofödda en tjänst att de får förbli ofödda.

Varför måste det vara sanning i allt? Man blir fett less tillslut när det ska tjatas så förbannat

12 år är väldigt länge och jag är extremt ledsen att han inte tagit det seriöst. Men om jag påpekar för en man att jag hatar spindlar så kommer det inte ändras efter 12 år.

Han medger själv att det blev ett helvete varje gång mensen var sen.

Hur många kvinnor skulle reagera så extremt illa?

Nu har jag väl bara utvecklats till personen jag skulle bli. När man är mer vuxen så inser man vem man är utan någon annans påverkan

Då svarade min man: Vi vet att du varken har problem med män eller att få jobb.

Det tror jag att han har gjort men det blir bara inte med mig som jag påpekade 100 gånger.
Det blir inte för någon man.

Jag valde bort männen vid 20 + av en anledning och nu känner jag att beslutet var mer än rätt

Det här är den jag är. Jag trivs mycket mer med mig själv än mitt 20 + jag

Det är tyvärr precis så som du säger. Men det kan låta som det var i den mörka forntiden under bronsåldern. Men adoptioner började på 60-talet, dvs i nutid. Ändå var de "goda" så uppfyllda av att göra "gott" att det inte såg risker och problem vad gäller barnens bästa. De var inte så allvetande och insiktsfulla de ansåg sig vara.

De var förblinade av sina egna ambitioner och förenkligar av världen och människor, att de inte kunde se något som helst problem att komma som koreanskt barn på 60-talet till Sverige. Att tro att det blir så mycket bättre för dem. Självgodheten var enorm. Det har nog bara varit jag, jag och jag hos de adopterande föräldrarna. Hade de en tanke på att själva åka till Korea och bistå? Vad gjorde det för att hjälpa landet som helhet? Istället blir det: jag tar hem en liten gullig flicka, för det var nästan alltid flickor. Utom Tobias Hubinett men han är inte särskilt gullig.

Jo, och fruktsamheten verkar vara den särklassigt tyngst vägade av dem.

Låt oss återgå till din trådstart. Du förvånas där över att du får frågor om din barnlöshet.
Gör en parallell:
Säg att du är en tonårskille som nyligen råkat ut för en olycka och fått amputera ena benet. Denna kille kommer nog, på samma sätt, att bli bitter över att hans jämnåriga ständigt pratar om sina fotbollsträningar, hur senaste matchen mellan Hammarby och Djurgården gick, vilka spelare som utmärker sig, etc, etc.

Denna kille kommer kanske att intala sig att han inte alls tycker om att spela fotboll och inte hade velat göra det ens om han hade benet kvar. Det kanske rentutav går så långt att han intalar sig själv att det är bra att han fick benet amputerat eftersom det garanterar att han kommer att slippa spela fotboll någon gång under resten av sitt liv. Ja, han kanske till och med intalar sig att han minsann inte alls tyckte om att delta i de matcher och turneringar som han var med i innan benet blev amputerat.

Givetvis överdriver jag här, det är för att du ska försöka se din situation ur någon annans perspektiv, men du är lite som denna kille:
Det finns något som är väldigt stort, viktigt och livsavgörande för de flesta i din situation. Detta mål är ouppnåeligt för dig. Nu försöker du intala dig att du inte vill ha detta, att du minsann avstår frivilligt.

Ta inte illa upp, det är inte min mening att såra dig, inte alls -- jag bara försöker förklara att en stor anledning till att du tror att inte VILL ha barn är att du inte KAN få barn.
Det är en fullt logisk och rationell utveckling av din inställning efter det du skrev i den där andra tråden, för tre år sedan. Alternativet hade varit det som du skrev där, att du var på väg att gå in i en depression.
Och då är det ju långt bättre att du nu resonerar så som du gör.

Missförstå mig inte, min tanke är inte att såra dig eller förödmjuka dig, utan endast att belysa din situation ur andra individers perspektiv: De vet kanske inte att du inte KAN få barn och de inser inte att dina påståenden om att du inte VILL bara är din copingmekanism, möjligtvis är din manliga kollega undantaget som insett detta.

Ett sätt att få slut på dessa samtal och frågor, om de stör dig, är att du är ärlig. Säg bara att du inte kan få barn, att ämnet är känsligt för dig och att du skulle vara tacksam och ni kunde prata om något annat. Det är inte värre än ex-alkoholister som ber sina kollegor att inte prata om vilka nya ölsorter som finns på Bolaget, att inte få alkohol i födelsedagspresent och be om alkoholfria alternativ när det är AW.

Jag och min sambo är närmare 50 och vi har valt ett liv utan barn och kan inte säga att jag gjort fel val än så länge.

I början av vårt förhållande så fick man absolut frågor men efter ett antal år så gav de upp. När man träffar nya bekantskaper så brukar jag föregå och informera att barnlösheten är helt eget val och inget annat.
Kan bli tryckt stämning annars då vissa kan tro att man inte kan få barn och då törs de aldrig nämna ordet barn i tron att man ska börja stortjuta😀

De gånger man har kompisar eller släkt med barn på besök så är det bara ännu en påminnelse att vårt val är rätt😂☀️
Har inget emot barn men gillar att själv välja vad jag ska göra en helg utan att alltid vara uppbokad med någon ridtävling, hockeycup, föräldramöte eller annat.