Det här tjatet om barn, är det normalt?

Ja fast det fanns ju inte lika mycket att göra på den tiden.. idag hinner man ju knappt leva klart innan det är dags för ungar. Utbildning och arbete är prio. Det är mest wt brudar som lever på soc som får barn tidigt nuförtiden..

Man vill ju inte bli en morsa som tror att hon är 20 när hon är 40. Patetiskt

Det här är egentligen min syster som startade eländet för några år sedan.

Hej alla

Det här tjatet om BARN är illa verkligen. Jag upplever att både män och kvinnor tjatar om barn när en kvinna uppnår 33 +. Är det verkligen normalt med detta tjat? Hur var det förr i tiden för er som är äldre?
Fick ni också en lista på vad som skulle hända om man inte skaffar barn.

Är det mer illa att en attraktiv inte fått barn?

Det verkar tjatas mer på mig än någon kvinna som valt att vara ensam/eller inte ens hittat en man.

Hur kommer det sig att vissa kvinnor blir nedtjatade om barnfrågan för att man är attraktiv?

Det kommer ifrån alla fronter men män också som undrar varför en snygg kvinna inte skaffat barn ännu.

Mina föräldrar tjatar skallen på mig och jag känner ibland att jag vill packa väskan och sticka så ingen ringer mig om barn/eller pratar barn med mig.

Jag vet inte varför jag blir irriterad men jag blir verkligen triggad av det här barnfrågan och att det ska tjatas.

Så fort man möter en ny man/pratar med en man. Har du barn?
Är det något som ska redovisas som resurs?

Är det någon annan som upplevt samma sak? Kan jag få hjälp att hantera situationen

Jag trivs verkligen med mitt liv. Hur ska man förklara för människor man håller kärt att skita i och låta mig vara för deras jävla liv blev inte någon höjdare med barn

Kanske är jag en onormal kvinna som inte vill skaffa barn/vill ha barn. Jag trivs enormt med friheten, mitt liv, mitt jobb, min ensamhet och resor.

Varför ska jag inleda en bagage verksamhet?

Jag vet att Jennifer Aniston likt mig reagerat väldigt hårt på det här och sagt att folk ska skita i det här och att alla kvinnor inte var skapade för att bli mammor

Det var inte din syster jag menade utan en tråd du startade för tre år sedan. Du har den på (FB) Missfall efter missfall

Där beskrev du att du fått åtskilliga missfall och fått reda på att du inte kan få barn. Du beskriver, vidare, hur tungt det känns och att du kanske är på väg in i en depression pga detta. I tråden ber du om hjälp med att hantera dessa känslor.

Som jag skrev tidigare ligger det nära till hands att misstänka att den ovilja som du påstår att du har mot att skaffa barn beror på att du, innerst inne, är medveten om att du inte KAN få barn och därför intalar dig att du inte VILL.

De tjatar på dig för att du blir ett hot. Människor som gör ett eget val som går emot det vanliga, eller bara har intressen som inte alls följer normen är ett hot. Det är väl det mobbare triggas av, inte bara bland barn, utan även bland vuxna.

Nu har jag tre barn själv, men jag har verkligen inga problem med människor som inte har barn Oavsett om de inte hittat en partner eller bestämt sig för att inte ha barn. Jag hade en kollega för ett antal år sedan som då var runt 40 år. Hon berättade att hon steriliserat sig för att hon verkligen inte ville ha barn. Rätt ovanligt att göra så. Och lite udda att dela med sig det med en 10 år yngre manlig kollega. Men det valet gjorde hon och det skadar ingen.

Vore intressant om du kunde dela mig dig lite av "listan på vad som kan hända om man inte skaffar barn".

Det är bara du som vet bäst vad som är bäst för dig. Så försök skaka av dig allt tjat från de trångsynta ankorna som hackar på svanen.

Ts är en psykopat som självmant började babbla om barn i min tråd igår. Helt jävla utvecklingsstörd. Troligtvis är hon själv 33+ och låtsas som att alla tjatar om barn vid 33 när det är hon som har ångest inför att bli mamma och ingen vill ha en självgod mytomankärring

Det var inte din syster jag menade utan en tråd du startade för tre år sedan. Du har den på (FB) Missfall efter missfall

Där beskrev du att du fått åtskilliga missfall och fått reda på att du inte kan få barn. Du beskriver, vidare, hur tungt det känns och att du kanske är på väg in i en depression pga detta. I tråden ber du om hjälp med att hantera dessa känslor.

Som jag skrev tidigare ligger det nära till hands att misstänka att den ovilja som du påstår att du har mot att skaffa barn beror på att du, innerst inne, är medveten om att du inte KAN få barn och därför intalar dig att du inte VILL.

Jag är ju 33 + vilket jag har skrivit i tråden 🤣😜

Jag har ju skrivit att jag har ångest för att inte vilja bli mamma?

Du läser lite för snabbt

Nu känner jag ingen skada skedd för min del
Jag kan som sagt inte uttala mig för vad som sker i framtiden men jag har hand om min kollegas barn ofta. Jag är inte dålig med barn utan jag vill bara inte ploppa ut egna. Det känns inte naturligt för min del.

Det kan vara rädsla för förändring. Det kan vara rädsla för att jag inte förstår hur en kvinna kan bära på ett liv i 9 månader men det känns så extremt onaturligt för mig

Har man såna känslor så tycker jag inte att det är rätt av mig att skaffa barn.

Jag blir inte heller förälskad i barn såsom andra kvinnor blir. Jag känner inte att det är naturligt för mig att bara hålla om ett barn/eller att ta hand om ett barn.

Jag har känt det ofta i mitt liv men känslorna blev ju extremt starkare vid 30 +
Det var då jag kände nej. Det här är inte för mig

Det är inte män jag har problem med utan specifikt barn. Jag ser inte mig själv som en mamma. Jag ser inte mig själv som att kunna putta en barnvagn/vara gravid

Jag vet ju varför missfallen har skett så vi behöver inte diskutera det när en läkare undersökt saken.

Jag fick mitt första barn när jag var 33, hustrun var 32. Jag var inte redo. Jag kände ingen längtan. Och jag hade ingen erfarenhet av bebisar och barn annat än ett några kompisar som fått det och jag tyckte de bara var jobbiga och en börda. Inte gulliga alls.

Hustrun sade typ en dag "nu kör vi". Sen blev man avelstjur, eftersom det var tydligt uttalat vad sexet framförallt skulle leda till.

Men det blev så jäkla bra. Jag har haft så mycket glädje och skoj med dem. Riktigt kul. Som att ha en bästis med när man är liten och inte kan slita sig från varandra.

Så kanske måste man hoppa i vattnet innan man uppskattar det. Ser bara vattnet så verkar det bara kallt och meninglöst. Men väl i, är det ju rätt kul ändå.

Men jag förstår känslorna av inte bara ha barn men också att få barn. Som en liten alien som växer inom en. Våndorna kan jag förstå. Hur kommer man över det? Du kan uppenbarligen inte prata med dina tjatande väninnor. Kanske mödravården? Att prata med en barnmorska där som berättar om hela graviditeten, kontrollerna man gör, och sedan förlossningen, och vad som händer efter osv.

Jag uppfattade mödravården som bra. Vårt första barn tappade i vikt redan på BB så vi hade en barnmorska som kom hem till oss typ varannan dag och vägde bebisen tills viktkurvan gick åt rätt håll och hade stabiliserats.