Försöka få vän inse att han är schizofren?

Hej. När var i unga tonåren hade jag en väldigt nära vän. Trots att vi var små så var han väldigt smart och mogen för sin ålder och hjälpte mig med mycket.

Vi slutade umgås och träffades väl max 5 gånger av slumpen mellan 16-24 års åldern. Jag märkte hur han allt blev skummare. Idag står han och tror han är född till en gud och många kändisar, de större och mäktigare i världen vet om det. Han har totalt tappat det. Han har varit inlåst för psykos men han menar att dom ljuger bara för dom är avundsjuka eller rädda för att han ska skapa kaos i världen och få med sig all folk eftersom han är utvald.

Vi har senare fått lite mer kontakt. Jag har ett ordnat liv och borde egentligen inte ses runt med honom men han betydde mycket när vi var små men vi har sporadisk kontakt nuförtiden. Men senaste tiden har han fått för sig sjuka saker. Han ska tydligen till USA till några rappare och skådespelare där dom ska planera en massa. När jag bad kritiskt om att få se bevis på detta sa han att dom kommunicerade till han igenom låtar och filmer. Han har bokat resa för detta.

Han har gjort detta innan men kommit hem och lurat sig själv med olika anledningar till varför han inte kunnat träffa dom. En var att FBI i smyg hade kontaktat dessa, ifall dom pratar med honom så riskerar dom livstid. Detta är såklart bisarrt. Ibland skrattar jag och driver runt lite smått med han men samtidigt känner att jag har en plikt att göra något.

Ska man vara den "fittan" och förklara till han att han egentligen inte är någonting förutom psykisk sjuk? Och hoppas på att man lyckas övertyga lite

Har en vän som är likadan. Man ska inte spela med utan bara säga det tror inte jag på och försöka prata om något annat istället.
Det går inte att tvinga vuxna människor till hjälp om dom inte är en fara för andra eller sig själv. Oftast kommer hjälpen efter de gjort något dumt.

Helvete sköt dig själv och låt grabben följa sin egen linje. Bättre att du springer i ditt eget ekorrhjul och gillar läget. Om han vill dra till USA leva loppan so what. Även att du skulle vilja hjälpa honom som du påstår han är Schizofren så lär han sällan ens lyssna på dig. Folk med denna åkomma vill ju inte ens erkänna det bär en doktor ställer diagnosen. Så vad får dig att tro polaren skulle lyssna på dig då.

Har han någon familj? Föräldrar, syskon?
Om ja, ta kontakt med dem. Säg att du är orolig för vännens hälsa. Är de likadana? Ja, då har du gjort vad du kan tänker jag.

Beroende på hur mycket du bryr dig så kan du ju stanna där. Annars går det att göra en orosanmälan hos socialen, om du tror att vännen far illa, eller riskerar att fara illa med tanke på hans mentala status.

Tills dess,
jättefint att du bryr dig, men jag skulle vara lite försiktig med att ställa lekmannadiagnoser på folk. Kan ju vara något helt annat… Hjärntumör är ett exempel som kan få folk att bli personlighetsförändrade, för att bara nämna något.

Men frågan är om det är droger som gör honom helt personlighetsförändrad? Amfetamin kan orsaka mycket aggressioner och psykoser.

Om han suttit inlåst så vet han nog om att han har en diagnos. Däremot är det svårt för dig att veta om det är schizo eller nåt annat som typ bipolär. Det går inte att förklara för psykotiska folk att de har en psykos. Kolla det hr ted talk där föreläsaren demonstrerar hur svårt det är att få folk att tro att de är psykotiska genom att prata med en random (ej psykotisk) snubbe i publiken:

https://www.youtube.com/watch?v=NXxytf6kfPM

time stamp 8:40

Jag tycker inte du ska försöka få honom att inse att han är schizofren. Det är inte en väns uppgift. Särskilt inte om det är en så allvarlig störning. Låt vården sköta det. Svårt och riskabelt, men det vettiga alternativet. Om du börjar sälja in att han är sjuk så är risken att hans paranoia vänds mot dig.

Var en kompis, var tillgänglig, var lugn, var nykter så att säga, stå stadigt i verkligheten och spegla den för honom försiktigt, dras inte med, driv inte med honom. Fika, promenera, sporta, prata. Gör såna nyttiga saker. Alla människor behöver ett schema och ett sammanhang. De med psykisk ohälsa behöver detta särskilt.

Du kan erbjuda hjälp på ett allmänt sätt, som inte är invaderande och inte innebär att du tar ansvar för hans sjukdom. Du kan säga det du menar och skriver här i tråden: "Tänk vad bra vänner vi var och vad bra vi hade det när vi var unga. Jag vill verkligen vara vän med dig nu också. Du ska veta att om du behövde hjälp med något så skulle jag verkligen vilja ställa upp för dig." Nånting sånt.

Du kan googla anhörigstöd vid psykisk sjukdom så får du lite vägledning.

Igen, det kanske är synd om din vän, och du har rätt att tycka synd om honom, det är helt förståeligt. Men du har väldigt begränsad makt att sköta om honom. Risken är att ni sjunker tillsammans. Det är ett högt pris.

Som någon skriver, gå till hans anhöriga och uttryck din oro. Jag skulle uppskatta om någon kom till mig med sådan omtanke.

Dessa individer saknar oftast sjukdomsinsikt. Oftast är det lönlöst att som lekman försöka prata personen till rätta. Kontakta psykiatrin och berätta att du är oroad över din väns hälsa. Har han någon anhörig du kanske kan kontakta?

Tänk om det han säger är sant då?

Jag har själv varit i karusellen.
Jag har ingen aning om hur länge jag hade psykotiska besvär. Det kan för all del ha varit milda hela barndomen, men det är mycket möjligt att det kom igång när jag började röka på när jag var 16, eller får all del mycket mer sannolikt att det var efter några jättedoser LSD när jag var ~21.
Tillståndet liknade iallafall en permanent LSD-tripp i vissa avseenden.

Jag trodde allt möjligt. Alla människor talade antingen med guds eller djävulens röst (vilket visserligen rent etikteoretiskt inte behöver vara helt osant, men det var i extrema mått det påverkade mig), telepati och prekognition, plus att jag kunde prata med djur.
Livet hade nog aldrig varit så spännande för min del förr, men för alla runtikring var det uppenbarligen bara obehagligt.

Jag vägrade erkänna att jag var sjuk. Vart tvångsinlagd på psyket en gång, for dit frivilligt en annan. Men jag vägrade medicinera.
På något vänster lyckades jag gå färdigt yrkeshögskola. Sumpade dock alla praktikplatser och har fortfarande inte fått något jobb, men så är det väl om man beter sig som en idiot på praktikplatsen så de inte vill ha tillbaka en.

När jag var 25 blev det till slut uppenbart även för mig.
Jag var på skolan för att läsa färdigt en kurs som jag inte var klar med, och saker var lite som vanligt. Läraren var gay och raggade på mig, klassen var ute efter att sätta dit mig, och det rann blod på väggarna. Väldigt pressande, men det var faktiskt bara att det rann blod på väggarna som var nytt för mig. Så det reagerade jag på, och tänkte "hmm, jag mår nog inte så bra, för det där är ju skitkonstigt och händer uppenbarligen inte".
När jag kom hem hade jag toksvårt att sova, för jag såg en skepnad svävande framför mig som bytte ansikte och hånade mig.

Oavsett om det faktiskt var så att jag kunde se demoner som härjade med mig, eller om synapserna i min hjärna bara var helt felkalibrerade, så var det för mycket.
Jag ville bara bli av med alla intryck då det var så otroligt pressande att konstant bombarderas av ett nytt äventyr av märkliga upplevelser.

Fick rätt så kvickt risperidon utskrivet, och det var i sammanhanget en mirakelmedicin.
Jag såg inga blinkande färger eller skepnader, hörde ings röster, var inte paranoid. Det var som att hela mitt liv senaste åren hade kretsat kring att nysta upp den gordiska knuten rent mentalt, varje dag, hela tiden
Nu hade jag plötsligt ett enda snöre och kunde faktiskt relatera till min omvärld på ett stabilt och fungerande sätt.

Hade det inte varit för den där extrema dagen hade jag nog inte varit där jag är idag. Ingen fru, inget heltidsjobb, inga meningsfulla relationer.

Även om allt rent konkret är mycket bättre nu så saknar jag ändå mindsetet lite grann.
Det var som sagt som en konstant LSD-tripp, och jag tycker det är svårt att förneka att sådana är väldigt spännande och inlevelsefulla. Stundom skräckinjagande, ja. Men extremt inlevelsefulla.
Sedan känns det som att saker bara hade känts bättre om det verkligen var så att jag faktiskt var psychic, och inte bara hade fel på mina nerver som gav mig vanföreställningar. Det känns väldigt orättvist att andra klarar av att navigera omvärlden och ha givande relationer utan medicin.
Men jag skulle verkligen inte vilja offra det jag har nu för en till sådan upplevelse.

Problemet var nog lite att jag hade ingen att verkligen prata med om mina upplevelser.
Alla tjatade om att jag var sjuk eller tyckte jag var märklig. Det är väldigt lätt att tappa kontakten och tilliten till alla då.
Det hade nog varit enklare om någon helt enkelt hade frågat om mina upplevelser, bekräftat min känsla, och sagt något i stil med "ja, jag upplever ju inte att det är så. Ursäkta för om jag gör det obekvämt. Men vi kanske kan hålla med om att vi inte riktigt håller med varandra".

Jag menar, tanken på att jag helt enkelt bara var en nobody som hade fel på sin hjärna, det var en så obekväm sanning att jag länge vägrade ta till mig den.
Jag vill fortfarande inte tro det, men det är den verkligheten jag ofta möter.
Det är fruktansvärt.

Socialen kan inte göra nåt för vuxna om de inte vill ha hjälp (såvida det inte rör allvarligt missbruk, då kan LVM komma ifråga). Men visst, om man gör en orosanmälan kan socialen fråga honom om han vill ha hjälp med något.

Hej.

Jag känner igen mig på din beskrivning. Hade en kollega som var likadan. Han ljög om allt möjligt.
Han kunde ringa mig och berätta att han hade köpt en sprillans ny Volvo. Sen fem minuter senare kunde han ringa en kollega och berätta att han hade köpt en helt ny BMW. Och så kände han alla kändisar, åtminstone dom svenska. Och så hade han jobbat utomlands, men enbart med farliga saker, tex dykare och oljeplattformsarbetare.

Jag fick reda på efteråt att han hade ljugit i flera decennier, för alla han mötte.

Vad lider han? En lång psykos? Han var inte schizofren, bara mytoman.

Nån som kan hjälpa mig? Jag har inte kontaktat någon myndighet än, kanske borde göras...