Någon som reagerat likadant vid dödsfall av älskad?

Låg och tänkte lite på minnen och sånt ikväll. Så kom jag och tänka på när min bästa polare dog för ca 6 år sen.
När jag fick beskedet så var jag utomlands, första dagen dessutom. Vi skulle vara där en vecka på en vanlig charter och vi va ett gäng och några hade med sig ungar och sånt. Så jag tänkte att jag drar upp och vandrar lite i bergen. Så vid toppen kollar jag mobilen så hade jag massa missade samtal från hans flickvän och sen några sms att jag måste höra av mig direkt att något har hänt med polaren. Men jag lyckas inte ringa ut eller smsa tillbaka så snabbar mig till hotellet men vandringen tar nästan 4 - 5 timmar tillbaka och redan där på vägen tillbaka börjar jag fatta och förbereda mig för det värsta och på något sätt känner jag det på mig men jag lever ju på hoppet hela vägen ner men jag vet att det är allvarligt.

Väl framme i hotellet så berättar jag för en gemensam vän om vad som har hänt och vi springer upp på mitt rum och ringer från hans telefon som fungerar utomlands. Så säger hon att han är död och störtgråter och sånt i telefonen. Så när samtalet tar slut så kollar jag på min polare som också hörde genom telefonen. Dom två va också bra vänner men inte alls lika nära, det där va min bästa polare. Så han kollade bara på mig med en blick som att vad fan gör vi nu. Jag va helt tom i huvudet. Tänkte fort att jag skulle vilja slå sönder en ruta som jag stod bredvid. Så gick det bara som en överväldigande känsla över mig att vad jag än gör nu så blir inget bättre av att sabba den här semestern för varken mig eller någon annan. Så jag blir liksom helt kall på något konstigt sätt. Springer ner till hotellets gym och går loss fullständigt. Polaren springer efter mig och jag har för mig att ingen av oss säger något till varandra.
Sen säger jag efter gymmet till min polare att jag fortsätter semestern så gott det går. Dom vännerna jag var med utomlands va ändå dom vännerna jag hade vänt mig till om det här hade hänt hemma så att säga.
Sen går jag direkt till hotellets bar och beställer in sprit och är full hela veckan. Har en helt okej semester faktiskt. Spriten fungerar över förväntan tänker jag och sen åker vi hem. Men sen hemma så känner jag mig fortfarande kall. Dricker inte vidare när jag kommer hem utan jag känner mig fortfarande bara helt kall. Tänker att jag nog är i chock. Begravningen kommer och folk är helt förstörda men jag känner verkligen ingenting. Jättekonstigt verkligen, det va liksom sorgligt men inte mycket mer än så. Däremot så sörjer jag min hund under en period där. Den dog någon månad innan polaren. Men jag känner mig fortfarande avstängd angående polaren.
Tiden går och det blir månader och jag bryr mig fortfarande inte.
Saknaden och sorgen efter hunden är däremot inte lika jobbig längre och jag köper en valp igen och livet är helt okej ett tag. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var jättekonstigt att jag inte sörjde polaren. Tänkte att det kanske var något fel på mig eller att han inte var så viktig för mig som jag egentligen trodde att han var. Ett tag så kändes situationen ganska absurd, människor såg att jag inte ens blev ledsen, jag skämdes faktiskt över det.
Sen efter nästan ett helt år så började jag drömma extremt mycket om honom. Varje natt, hela tiden verkligen. Natt efter natt efter natt. Vaknade svettig och va heeeeeelt förstörd över att han var borta. Sen tog det inte mer än ca 2 veckor så chrashade jag fullständigt, sjukskriven 8 månader pga depression. Tänkte på honom i stort sett konstant nästan ett helt år när det väl kom. Aldrig varit så ledsen över att en människa försvunnit från mitt liv varken före eller efter det. Tog nästan 2 år efter mardrömmarna började komma till jag såg ljuset i livet igen.

Någon annan som har reagerat liknande vid bortgång av älskad? Jag visste att man kunde hamna i något slags förnekelse stadie men inte så hårt och inte så länge.
Någon som haft liknande upplevelser eller är det en ovanlig reaktion?
Kan det ha och göra med att det inte fanns plats att sörja både hunden och polaren samtidigt?
Kan det ha att göra med situationen jag var i när jag fick dödsbudet? Det va ändå ungar där och dom va tvärglada och så, första dagen och allt. Så jag valde ju att trycka bort alla känslor egentligen, hur det nu gick till? Jag fattar faktiskt inte det.
Är det vanligt att man reagerar såhär?

Mvh

Det är relativt vanligt och fullkomligt normalt att reagera så. Alla sörjer vi olika. Att du drömde om din vän natt efter natt hjälpte dig att bearbeta det hela så var tacksam för det. Att du sedan hamnade i depression kan ha med andra eller flera faktorer att göra.

Fortsätt bearbeta och minns nu alla fina minnen ni hade ihop. Din vän hade velat att du skulle leva vidare med dessa minnen.

Tror att det ligger mycket i detta kloka inlägg.

Det är en ganska så sund reaktion på en närståendes dödsfall i mina ögon.