Döden i tecknade serier

Inspirerad av det extrembedrövliga världsläget samt tråden om mordisk läggning hos bovarna i Bamse, och då i synnerhet av HepCats inlägg -
- tycker jag det kunde vara lattjo med en allmän snacktråd om död, döende och dödande i tecknade serier. Ungefär i samma stil som trådarna om tobaksrökning i serier, seriefigurers handikapp, alternativa namn på seriekaraktärer med mera.

Och då menar jag just serier där minderåriga är den avsedda läsekretsen. Säkert ansåg både Disney-imperiet samt de fransk-belgiska serieförlagen som Dargaud, Dupuis och Casterman att det var olämpligt att små serieläsare fick uppleva död i sin favoritlektyr. Men nog skedde det ett och annat brott mot regeln. Eller rättare sagt många brott.

Låt oss börja med Kalle Anka, som åtminstone under 1960-90-talen var närmast kliniskt fri från död (så vitt jag erinrar mig). Dödens existens märktes dock i att huvudpersonerna ständigt fick ärva släktingar. Gång på gång fick Kalle Anka, farbror Joakim eller Långben slott, oljekällor, gruvor, papegojor eller pengasummor i arv efter en eller annan framliden farbror (aldrig förälder). Totalt måste episoderna med liknande upplägg ha uppgått till flera tiotal. Har någon räknat?

En gång minns jag att dödingar visades i bild i KA & co. I episoden Vildmarkens son, publicerad sommaren 1979, tycker Kalle att Knatte, Fnatte och Tjatte är rysligt bortklemade, då de sprungit inomhus för att det börjat regna. Han föreläser för dem om vilka tuffa ankor deras anfäder var. En släkting, berättar Kalle, hade jagats av en skara indianer ut i öknen, men undkommit. Och: Inte en enda av indianerna överlevde (direkt citat). Serierutan visar en mängd rödskinn ligga fallna i ökensanden - man kunde tro att de fått solsting, om det inte vore för Kalles redogörelse. Jag minns dock inte hur jag reagerade då jag läste historien.

Nå, de fransk-belgiska serierna då? Hergé tar livet av en mängd typer. I Tintin i Kongo blir skurken Tom krokodilmat, i Blå lotus begår boven Mitsuhirato seppuku (fast inte i bild), i Det sönderslagna örat blir två personer mördade, en sprängs i stycken av sin egen bomb och två drunknar (och hamnar i helvetet), i Enhörningens hemlighet skildras en drabbning med pirater på 1600-talet där mängder av folk dödas, i Solens tempel ramlar några banditer omkull i snön och rullar i form av stora snöbollar ner i ett bråddjup, i Månen tur och retur dödas den ondskefulle överste Jorgen av ett vådaskott från sin egen pistol, och den stackars ingenjör Wolff offrar sig (begår självmord) för att syret i rymdraketen ska räcka åt de andra rymdfararna. Även i samtliga äventyr med Johan, Lotta och Jocko dör människor.

Men jag kan faktiskt inte minnas att ett enda av dessa lik störde läsningen av äventyren då jag konsumerade dem som 7- till 12-åring. Hur är det med er andra?

Däremot kändes dödandet i Raymond Machérots djurserier Klorofyll och Sibyllina rätt makabert. I de första äventyren med dessa figurer som jag läste (Klorofyll och den hemliga agenten, Sibyllina och bina) förekom nog våld och krig, men utan skönjbara lik. Jag fick tag på fler album - och det kom som en liten chock att de gulliga djuren i både Klorofyll och ökenbovarna samt Sibyllina och svartslipsarna dödade och åt upp varandra ... Jag hade inlett bekantskapen med de "oblodigaste" albumen, helt enkelt.

Vilka minnen med dödsanknytning har ni från er egen serieläsarkarriär?

Intressant. I Bamse så berättar ju Bamses farmor ofta om sin älskade man Johan-Hilmer. Johan-Hilmer var sjöman. Bamses farmor får tårar i ögonen när hon tänker på honom, och trots att havet tog honom älskar hon fortfarande havet.

Även Vargens föräldrar dör ju på ett hemskt sätt. De brinner upp när de försöker släcka en brand i sitt hus. Men de lyckas rädda Vargen genom att sätta honom i en bäck. Vargen blir föräldralös och sedermera adopterad av vargkusinerna som gör honom till en tjuv.

Stötte på en liknande tråd ute på nätet för ett tag sen. Fick se en tidig eller förproduktion av Lucky Luke där den äldste (kortaste) Dalton blev hängande i en oljelampa, skjutandes mot LL, innan LL TYDLIGT satte en kulan rätt genom huvudet på honom. Sen blev han hängandes och droppade en stor pöl blod under sig. Minns inte om den blev offentlig eller om dom drog tillbaka den men budskapet om att inte döda satte sig sedan fast i serien efteråt.

Man kan helt enkelt googla "Lucky Luke kills" så får man upp det hela.

Finns fler dödsfall i Tintin. I Krabban Med Guldklorna blir matrosen Herbert Dawes nerslagen och dumpad i havet, likt Rodrigo Tortilla i Det Sönderslagna Örat. Även i Tintin i Amerika sänds detta radiomeddelande 44 negrer har lynchats.

Nu var detta en tv-serie som hette typ den långa vandringen, ett gäng djur som flydde för att nån högg ner deras skog? Och jag minns det som att de dog som flugor, minst ett djur strök med i varje avsnitt. Djur man som liten tittare avsnitt efter avsnitt hunnit byggt upp en relation med.
Även Noaks ö, där dog djur hit å dit.
Det e inte mer ok å döda djur än människor i serien! Man lär ju känna alla lika bra! Fett sorgligt! Men också minns jag att när jag såg de jag ba ”shit får barn se sånt här..... så oansvarigt...... ”

Angående Bamse förresten så dör han ju nästan några gånger. En av de otäckaste gångerna är när han blir nersövd på nåt sätt av Krösus Sorks fixarsorkar. Men han blir räddad genom att spindlar gör honom till en mumie av spindelväv och myror bär bort honom och får i honom dunderhonung. Men han är väldigt lik Frodo i sagan om Ringen när han är inlindad som en mumie sådär.

Och sen så försvinner ju ungarna många gånger och alla tror att de är döda. Verkligen döda. Och Brunnelisa gråter och Skalman anklagar sig själv osv.

Döden är liksom närvarande i Bamse till och från. För att inte tala om all tjuvjakt i de alla tidigaste tidningarna. Där dör tigermammor och chimpanser hela tiden och deras ungar gråter och Bamse knyter ihop tjuvskyttarnas gevär när de siktar på Bamse för att mörda honom.

Är förmodligen The Animals of Farthing Wood/De vilda djurens flykt du tänker på.

Är det heller inte också i Krabban med guldklorna, som Tintin faller i vattnet med två skurkar under en brottningsmatch. Tintin fiskas upp, men inte de två skurkarna, som någon bildruta senare syns plågas av smådjävlar?

Det är i Det sönderslagna örat. Jag skriver om det i startinlägget.

I Lucky Luke är det ju ofta skämt om dödgrävare och skyltar som anger hur många levande själar en stad/håla har (i regel minskar antalet under seriens gång).

I Kalle och Hobbe kommer ämnet på tal när de hittar en död fågel i skogen och börjar filosofera om döden. I en strippföljetong hittar Kalle och Hobbe en skadad tvättbjörn som sedermera dör och vännerna begraver.

I Lynn Johnston’s serie For Better or For Worse dör familjens hund när byrackan räddar en av ungarna från att drunkna.

Spirou: Ljuset från Borneo inleds med mord. Ganska brutalt sådant.
Fast kanske boken läsarkrets inte primärt är för barn, utan mer för vuxna som växt upp med Spirou. Den mer trevliga och humoristiska stämningen som jag förknippar Spirou med finns dock där också.

https://library.osu.edu/site/40stori...e-funny-pages/

I den James Bond-mässiga hybriden Tintin i Hajsjön är det många som är nära att dö, eller avsedda att dränkas genom skurkarnas onda anslag - men ingen som verkligen gör det! Samma sak i Tintin i Amerika, nästan femtio år tidigare (ett album som lånar friskt från stumfilmsäventyr och tidiga gangsterfilmer).

Jag påminner mig en tidig serie av Stan Lee, den är kanske riktad till en något äldre publik men jag läste den första gången när jag var typ tio år, minns inte i vilken tidning - jag vet att den har tryckts om flera gånger här. På svenska hette den Dödscellen och den handlar om ett fängelse på en vild klippö ute i havet. Alla fångarna är livstidsdömda för grova brott (exakt vilka brott sägs inte) och de behandlas riktigt illa. Hela serien är berättad ur ett du-perspektiv som sammanfaller med den sadistiske fängelsechefen. Han njuter av att plåga sina fångar och de usla stackarna har ingen chans mot honom och vakterna. Hela stället är som ett koncentrationsläger och säkerligen inspirerat av dessa. När en fånge får nog av den urvattnade kålsoppan i fängelsematsalen och slänger en het tallrik i ansiktet på den man som sköter bespisningen, döms han omedelbart till döden i fängelsets gaskammare.

Hela vägen berättas det inifrån chefens medvetande, med en text (och bilder) som driver läsaren att identifiera sig med honom: "Du ser hur mannen leds in i gaskammaren --- när gasen släpps på söker dina ögon efter hans minsta rörelser. Du blir besviken när han faller ihop alltför fort - du hade velat se mycket mer!". Naturligtvis leder chefens fortsatta sadism, även mot kocken, senare till att fångarna gör uppror och jagar sin onde nemesis genom fängelsets korridorer, tils "du" plötsligt upptäcker att du är i den korridor som leder rakt in till gaskammaren, utan några andra utgångar!

Det var en både provocerande och tankeväckande serie, jag hade aldrig tidigare sett en så medveten manipulation av berättarfokuset. Och jag är säkert inte den ende 10-11-åring (eller yngre!) som har läst den.

Originaltiteln är They Wait in Their Dungeon (manus Stan Lee, teckningar Russ Heath) och den trycktes första gången i USA 1953, men trycktes om där tjugo år senare - det var väl den nypubliceringen som gjorde att någon svensk redaktion också plockade upp den. Litet mer info här:

https://comicsvault.blogspot.com/200...-chills-1.html

PS. Tack för en bra trådstart!