Problemet med det eldfasta teglet i krematorierna i Auschwitz

Ett av de största problemen som ortodoxa förintelsehistoriker tampats med de senaste 40 åren är hur krematorierna i Auschwitz-Birkenau kunde kremera hundratusentals kroppar utan att det eldfasta teglet i ugnarna behövde bytas, en mödosam process som innebar att krematoriet behövde stängas ned, ugnarna nedkylas, och tegelverket kring ugnarna läggas om.

Kremeringsugnarna i Auschwitz var, precis som moderna 2000-talskrematorier, byggda med ett enormt murverk i eldfast tegel, vars syfte var att absorbera den värme som genererades vid förbränningen av koks, och utstråla denna värme till kremeringskammaren i önskad temperatur. I slutet på 30-talet var eldfast tegel certifierat för ca. 2000-3000 kremeringar, varefter ett serviceunderhåll behövde genomföras och teglet bytas. Inte mycket har hänt sedan 30-talet, och även idag är eldfast tegel certifierat för ca. 2000-3000 kremeringar. Skälet till detta är att den värmestress som teglet utsätts för leder till sprickbildning och flagningar, vilket sänker absorberingsförmågan och gör teglet obrukbart.

Det nordamerikanska kremeringsförbundet frågade sina medlemmar hur ofta deras moderna krematorier behövde genomföra tegelbyten, och fick till svar att byten genomfördes efter i genomsnitt 1250-2500 kremeringar:

Even the most sophisticated refractory materials will wear out over time and need to be replaced since the refractory floor or hearth is subject not only to the intense heat of cremation, but to the abrasion of sweeping and cleaning out cremated remains after every cremation. It’s typical for the floor to be the first, and most common, area that is replaced in a cremator. Because refractory repairs are such a necessary (and expensive) part of operating a crematory, we went to the experts.

We asked all CANA member crematory equipment manufacturers questions regarding the replacement of the hearth or floor of a cremator, seeking their insight and wisdom as well as any tips on how to increase the longevity of the refractory hearth.

HOW OFTEN SHOULD A CREMATORY OPERATOR EXPECT TO REPLACE THE REFRACTORY FLOOR IN THEIR CREMATOR?

This question got quite a range of answers – anywhere from one thousand to five thousand cremations! Our experts agreed that so much of the lifespan depended on the design of the units and the materials that are used. Determining the longevity of the floor (or hearth) is based on frequency of use, load volume, and remember that loading the case and removing the cremated remains causes abrasions. The average of the companies’ responses ranged from 1,250 to 2,500.

IS THERE A SPECIFIC OR PARTICULAR TYPE OF REFRACTORY MATERIAL THAT YOU USE? WHAT ARE ITS ADVANTAGES? DISADVANTAGES?

To a one, this was proprietary – no one wanted to say what was in the secret sauce – but all have tried and tested many materials until they found ones that could withstand very high heat, held up with heavy use, and created a smooth surface.

https://www.cremationassociation.org...tor-Efficiency

Denna gäckande fråga har tagits upp av förintelserevisionister så tidigt som på 80-talet, och redan vid Zündelrättegången i Kanada år 1988 så diskuterades frågan. Försvaret hade kallat expertvittnet Ivan Lagacé, som var en certifierad kremeringstekniker och föreståndare för ett krematorium i Alberta. Lagacé vittnade bland annat om följande i relation till det eldfasta tegelverket i krematoriet:

To repair the unit in such circumstances the operator had to cease operation of the retort, allow the machine 48 hours of cooling down time with the door fully open, and preferably with a fan flowing through the machine. The bricks or tiling then had to be removed and new ones cemented. The average life expectancy of floor refractory was 1,500 cremations. The bricks of the retort's walls and ceilings were rated for 3,000 cremations while the bricks of the afterburn chamber were rated for roughly 2,000 cremations.

The time to cremate a human being (the cremation cycle) took an average of two hours. After the first cremation of the day was completed, the operator must let the retort cool-down for a minimum of one hour before beginning the second case. After the second cremation, a cool- down period of at least two hours was required. Even with cool-down times, Lagacé testified that cremations could not be done "24 hours a day, round the clock, day after day the refractory will not tolerate it." Factory recommendation for normal operation was a maximum of three cases per day in a normal eight hour work day. No more than 50 -- 60 cases should be processed in any month so that the refractory life was prolonged. That was an average of 2 cases a day.

There was no way to speed up this process, Lagacé testified, without effecting the refractory brick and endangering the life of the operator. If no cool-down period was allowed between cremations, the temperature would go out of control and probably exceed the 2,200 degrees Fahrenheit rated for the bricks. This would cause excessive spalling, or flaking, of the bricks. Secondly, the operator could not safely open a retort having an internal temperature of 2,000 degrees Fahrenheit. "I have to allow for cool-down time, for my safety," said Lagacé, "and to bring the temperature in the retort to a point where there is safe loading of the next case."

Lagacé introduced a sample brick into evidence which the jury was allowed to handle. The brick was extremely light and brittle making it an extremely good insulator, but also very delicate: "I could take an ordinary handsaw and cut it in half." The brick was able to withstand 2,600 degrees Fahrenheit, and was therefore a little better than the average firebrick.

In a new crematory, the new refractory brick had to be cured or dried out during a break-in cycle of one cremation per day for 25 days. If this number was exceeded, refractory failure would certainly be caused.

During normal cremations, there was some flaking of brick, wearing it from the inside to the outside. If the brick was overheated, however, it would simply crack along its length to about one half of its depth, thereby causing premature failure. In such a case, the fire would not be contained within the retort and the metal superstructure, which supported the retort, would buckle. Eventually, testified Lagacé, the retort would collapse and a fire would occur outside the cremation chamber.

Trots att frågan är helt avgörande för den påstådda kremeringskapaciteten i lägret, som i övrigt inte kunnat beläggas med empiriska data, så har problemet avhandlats ytterst sparsamt i den befintliga förintelseortodoxa litteraturen, och tekniska studier på frågan har istället lagts på revisionisternas axlar, som avhandlat frågan i flertalet primärstudier.

En av de försvårande omständigheterna för det officiella förintelsenarrativet är att ett annat tyskt koncentrationsläger, Gusen i Österrike, genomförde ett dokumenterat tegelbyte efter 3200 kremeringar, vilket tog en ingenjör ca. 1 månad att genomföra. Skälet till det omfattande tegelbytet var den höga belastning som krematoriet utsatts för. För Auschwitz finns dock ingen som helst dokumentation om några tegelbyten, trots att hela det enorma arkivet från det centrala byggnadskontoret i Auschwitz, Zentralbauleitung, finns bevarat i Moskva och studerats uttömmande av förintelseforskare sedan 90-talet. Föreställningen att Auschwitz-ugnarna genomgick hundratusentals kremeringar utan omfattande tegelbyten är tekniskt absurt.

Problemet med kremeringsugnarnas eldfasta tegel var ett välkänt problem för tyskarna redan innan kriget. Ingenjörsfirman Topf & Söhne, som ansvarade för byggandet av flertalet krematorier i tyska koncentrationsläger under kriget, hade lyckats uppnå ett tegelverk som certifierats för 3000 kremeringar. I en forskningsartikel publicerad i tidskriften Gesundheits Ingenieur från oktober 1941 så konstaterar t.ex. den tyske kremeringsteknikern Rudolf Jakobskötter att det bästa eldfasta teglet vid denna tidpunkt kunde motstå över 2000 kremeringar, vilket i framtiden hoppades kunna uppgå till 4000 kremeringar. Med andra ord tillät den tyska spjutspetsteknologin vid tillfället några tusen kremeringar innan tegelbyten behövde genomföras.

Topf & Söhnes egna ingenjörer kommenterade vid ett fåtal tillfällen problemet med det känsliga tegelverket. I ett brev från november 1942 skriver t.ex. den anställde Fritz Sander att kremeringsugnar med ett ugnsöppningssystem, dvs. en konstruktion där en lucka öppnas genom vilken liket introduceras i ugnen, lider av följande problem vid masskremering:

[...] it is difficult and unpleasant work to insert the corpses into the muffle in the longitudinal direction, especially if several corpses have to be packed into the muffle at the same time. In the long run, it will also be impossible to avoid damaging the delicate muffle masonry.

Även Kurt Prüfer, som designade den 3-öppningsugn som installerades i bl.a. Buchenwald och Auschwitz, vittnade efter kriget om att ugnarna inte kunde hantera de stora mängder kroppar som uppstod i lägren. I sitt förhör med sovjetiska SMERSH-bödlar från mars 1946 konstaterade Prüfer t.ex. följande:

Q: Why was internal refractory lining of the tubes of the crematoria so quickly damaged?

A: The bricks were already damaged after six months because the strain on the furnaces was enormous.

Diskussionen gällde ett haveri som uppstått i ett av krematorierna i Birkenau strax efter att anläggningen färdigställts. Enligt bevarad korrespondens från det centrala byggnadskontoret så berodde problemet bl.a. på en ojämn fördelning av värme mellan de olika ugnarna:

On his last visit, he declared in the presence of the commander that the cause had been the stress caused by the firing of only some of the ovens, which had not been taken into account in the original project.

Problemet löstes senare:

[...] [t]he possible stresses arising from the heating of individual ovens have been accounted for by the elasticity of the brick structure.

I samma förhör konstaterade Prüfer att ugnarna inte kunde hantera simultankremering av flertalet kroppar "because the furnaces could not cope with the load". Förhöret finns bl.a. reproducerat i John Zimmermans artikel "Body Disposal at Auschwitz".

Precis som så många andra problem med det ortodoxa förintelsenarrativet så tycks det saknas ett grundläggande intresse bland etablerade förintelseforskare att studera och förstå problemen. Det faktum att ingen intern, kritisk diskurs existerar inom ortodox förintelsehistoriografi är något som skadat fältet enormt och lämnat dörren öppen för revisionister att exponera de närmast oövervinneliga motstridigheter och absurditeter som hemsöker det officiella narrativet. För problemet med ugnarnas tegelverk är ju trots allt bara en enda detalj i det korthus av lögner och påhitt som utgör den knappt trovärdiga ortodoxa versionen av förintelsemyten. Ointresset kan väl egentligen inte summeras bättre än vid en fransk förintelsekonferens på 70-talet: "att fråga sig om det kunde hända är meningslöst. Vi vet att det möjligt för att det hände!"

Påminner om de som trodde sig kunna bevisa att humlor inte kan flyga.

Att den godmodigt runda humlan kan flyga var som bekant länge en aerodynamisk gåta. Humlan flyger för den vet inte att den inte kan, var ett berömt svar i det gamla tv-programmet Fråga Lund.

Att det gick att kremera i Auschwitz vet vi.
Ditt snömos vet vi också är precis det.
Snömos!

/VV

Och ett kalkverk går konternuerligt med 1300 grader minst ett år innn de behöver renovera.
Samma sten som används i krematorier.

Det är inga ingenjörer som byter sten i ugnar.

Nej, en kalkugn eldas i tre dygn med en temp mellan 1000-1100 grader. Den har inget att göra med en krematorieugn, det är en helt annan process.

Det var förr. En modern ugn går i treskift.
Här är en historia om ett kalkverk i Rättvik.

https://dalarnasmuseum.se/wp-content...17-10-02-1.pdf

Åtminstonde från 60talet har det varit en konternuerlig process

Dock var det inte så som du försöker vinkla det som var vad han menade. Utan att ugnarna inte klarade av den mängd kroppar de belastades med, alltså det var för många kroppar periodvis för att så att ugnarnas kapacitet inte räckte till utan man fick komplettera med utomhuskremeringar.

Som det och står ”Body Dispisal at Auschwitz” och andra ställen, med autentiska dokument och allt, är att Topf efter att ha testat rekommenderade just multipel och kontinuerlig kremering då detta gav flera fördelar som betydligt tidsvinst per kropp, betydligt mindre bränslekrav, samt att det belastade ugnsteglet betydligt mindre.

Men dessa dokument och vad som sägs i dem passar ju inte din tro, så de ignorerar du såklart…. Men dokumenten försvinner inte för det…

Har du ett tvångsmässigt behov av att ljuga? Diskussionen hade ingenting att göra med att krematorierna "periodvis" kremerade för många kroppar. Så här såg konversationen ut (enligt Zimmerman):

I spoke about the enormous strain on the overused furnaces. I told Chief Engineer Sander: I am worried whether the furnaces can stand the excessive usage. In my presence two corpses were pushed into one muffle instead of one corpse. The furnaces could not stand the strain.

Flera andra av Prüfers uttalanden bekräftar för övrigt revisionisternas påståenden, men det är föremål för en annan tråd, liksom de påhittade utomhuskremeringarna.


Simultankremering innebär ingen betydelsefull tidsvinst per kropp, och Topf rekommenderade inte sådan vårdslös användning av ugnarna. Tvärtom så har jag citerat dokumentation som specifikt bestrider detta, både från Prüfer och från Sander, för att inte tala om riktlinjerna för användningen av ugnarna samt deras design.


Simultankremering hade inneburit en minimal, obefintlig eller sämre bränsleförbrukning än reguljär kremering av ett lik åt gången. Kontinuerlig kremering är naturligtvis fördelaktigt för både bränsleförbrukningen och kremeringstiden, vilket ingen någonsin förnekat.


Kan du länka mig till det dokument där Topf konstaterar att masskremering av flertalet lik på samma gång belastar ugnsteglet "betydligt mindre" än vid reguljär kremering av ett lik åt gången? Att kontinuerlig kremering i en redan uppvärmd ugn vid jämn temperatur var fördelaktigt är det ingen som någonsin förnekat.


Skillnaden mellan dig och mig är att du är en patologisk lögnare medan jag citerar och kommenterar originaldokument, även sådana som enligt ortodox historiografi är "graverande". Du ignorerar samtliga dokument, fakta och vittnesmål som står i strid med dina förutfattade meningar om förintelsemyten och vägrar bemöta invändningar som görs mot dina lögner.

Vilken tid var det när han vittnade om sina ugnsproblem.
Maxkapaciteten kom, enligt mig ganska sent.
Auschwitz hade maxkapacitet med 40 000+ kroppar om dygnet

Var det så viktigt hur ugnarna laddades då?

Saxat från artikeln:

Bränningen i Calcimaticugnen skedde dygnet runt, sju dagar i veckan.

Blamage, du lever upp till ditt nick.

/VV

Word!
Vanliga "Fonus"-krematorier går inte "dygnet runt året runt", det är uppvärmning-nedkylning-uppvärmning-nedkylning etc. etc. som sliter på ugnen och stenarna. Expansion-krympning-expansion-krympning orsakar sprickor med mera. (Även på elektronik, en dator som "går dygnet runt" jämfört med en som sätts på och stängs av är en bra jämförelse. Den som används intermittent, är den som går sönder först).

Har man på ugnen "dygnet runt", slipper man sådan förslitning som tråden handlar om.

Lyckligtvis är varken nutida eller dåtida krematorietekniker så korkade att de på allvar värmer upp och kyler ned ugnarna för individuella eller enstaka kremeringar, och alla seriösa beräkningar av tegelverkets hållfasthet tar naturligtvis i beaktningen det fullt normala och förväntade förfarandet att värma ugnen och genomföra kontinuerliga kremeringar under så lång tid som möjligt. I t.ex. Westerbork, där dödstalen inte var lika höga som i de flesta östeuropeiska koncentrationsläger, så lagrades lik i bårhuset tills tillräckligt med kroppar hade ackumulerats för att kunna genomföra tillräckligt många kremeringar för att det skulle bli ekonomiskt hållbart. Sen är det inte blott tegelverkets nedkylning och uppvärmning som orsakar slitningar, utan det faktum att det utsätts för en extremt hög värmestress under utdragna perioder leder till slitningar och sprickbildning (utöver det faktum att temperaturen i teglet även vid kontinuerlig kremering går upp och ned). I sken av att Auschwitz-krematorierna påstås ha använts långt utanför de riktlinjer och rekommendationer som gjorts av tillverkarna så finns det inga skäl att anta att tegelverket skulle ha hållit lika länge eller längre än reguljära krematoriers tegelverk. Det är därtill ett faktum att krematorierna i Auschwitz stängdes ned, havererade och nedkyldes med jämna intervall genom lägrets historia.