Hur gick det för er, som vart av med allt under krisåren på 1990-talet?

Ett av problemen var att bankerna stängde ner, vilket dödade småföretagare landet över.

Själv var jag bara ett barn på den tiden, men min farsa blev av med företaget vilket sedan ledde till en mörk spiral....

Som många andra var även jag barn då, och det är först i efterhand som jag förstått hur mycket det påverkade, då vår familj egentligen bara drabbades lite grann.

Vi bodde kvar, mina föräldrar behöll sina jobb osv. Men visst var det tufft ekonomiskt.

Men stämningen i samhället, det var som att framtiden försvann, många blev bittra och hårda. Många vänners föräldrar gick det värre för, från dyra semestrar, märkeskläder, aktieklipp, fina bilar, tv på barnens rum (bara att ha mer än en bil eller tv i en familj var sällsynt) till att sälja allt på exekutiv auktion.

Föräldrarnas bitterhet smittade av sig på barnen kan jag se så här i efterhand. Från sorglös barndom till hårda och bittra, småsinta typer. Jag var nog ganska skyddad och lite oförstående, och det gjorde det väl svårare att förstå varför många blev så otrevliga.

Tror tyvärr många i Sverige inte skulle klara en ny kris, det är samma oförstående fokus på konsumtion och här och nu som det var i slutet på 80-talet. Folk bränner pengar på konsumtion som att det inte finns en morgondag och skulle nog inte mentalt klara en kris.

Men man är väl kanske märkt av sina erfarenheter och läser in mer i det än vad som finns…

Ha ha pappa och hans nya såg till att jag blev i princip lottlös (fick tillbaka mer på skatten det året faktiskt), morsan var det väl några hundringar i en aktieportfölj (som hon hade ärvt) samt ett par hundra i likvider, så ingen silversked. Allt detta visste jag skulle ske när jag var liten, så jag insåg att mitt öde låg i mina egna händer. Pluggade på universitet och sökte efter ett jobb "nära pengarna" då.de jobben alltid brukar vara välbetalda. Fick ett sånt jobb med stort ansvar och stora befogenheter med bonus. Men levde med devisen att jag var lycklig även när jag studerade så mina första år på jobbet lede jag som.om jag studerades och istället för att vaska på Stureplan när bonus på 100k efter skatt landade på kontot var tredje månad så stoppade jag dom i madrassen. Tröttnade på firman efter 4-5 år och bytte till ett mer laid back jobb när jag fick kids (med en bra lön men inte tokbra).

Kul - jämför de bra jobben o berätta - var de slit för 100 k bonus 4 ggr per år?

Har också velat jobba nära pengarna - sedeltryckeriet i Tumba men det blev aldrig av

Gick ut gymnasiet 1993, det var endast en som hade jobb. Resten hankade sig fram på hitte på söka jobbkurser, datortek några hade sökt till högskola/universitet och vi var några få som gjorde lumpen (nedmonteringen av försvaret var massivt under den tiden Ryssen hade ju blivit snäll..).

Inget fysiskt slit, jobbade som valutahandlare, med enorma risker, vilket för en 26 åring var rätt slitsamt psykiskt de dagar man tappade på sina positioner. Hade några dagar med över -100 miljoner back på en dag, då mår man inte så bra. Vinsternas eufori uppväger aldrig den blytunga sänkningen av självkänsla och självförtroende som förlusterna bidrog till.

En sak som hände i början på 90talet, var att alla yngre skulle in på högskola och universitet. Vilket ledde till att vi fick världens mest utbildade arbetslösa. I vart fall stiger inte sysselsättningsgraden lika mycket som de som utbildar sig. En fadäs man gjorde var att alla skulle få utbilda sig till vad som helst oavsett behov i yrket. Frisör är ett exempel, där du antingen är proffs eller får köra svart p g a överetablering contra kunder. Hursomhelst så ledde 90tals krisen till att unga flydde in i studier påhejade av Göran Persson.

Jag gick en praktisk gymnasielinje 90-92 och fick arbeta mycket av skoltiden. Tror att timlönen var 43:- vilket gjorde mig oberoende av föräldrarna.

Minns känslan i byggbranschen, det fanns hur mycket jobb som helst, och många småföretag startades som tjänade grova pengar. Det festades och köptes nya firmabilar, livet lekte och det fanns obegränsat med pengar och jobb. Kreditkortet lämnades in i baren och limousintaxi körde hem på morgonkvisten.

De med rika föräldrar åkte runt i Peugeut 205 GTI , själv harvade jag runt i en volvokombi som funkad som bruksbil, arbetsbil och övernattningslägenhet när det behövdes, Bullens pilsnerkorv värmdes på grenröret i några minuter 😀

Men sen tvärdog byggbranschen över en natt, -92 tror jag. Baksmällan slog till för alla som levt över sina tillgångar. Konkurser, kronofogden och skilsmässor blev vardag för många.

Jag tog studenten utan att ha något jobb att fortsätta med, och läste ett extra år på skola istället. Efter detta var det var dags att flytta hemifrån, en hyreslägenhet låg runt 3500:- i hyra, men eftersom husmarknaden rasat hittade jag ett äldre hus med stor tomt för 250000:-
Betalade in 50000:- av pengar jag jobbat ihop och lånade 200000:- till 14% ränta.

Månadskostnaden blev ungefär den samma som att hyra en lägenhet, och jag är otroligt glad för att jag vågade köpa huset idag. Räntekostnaderna gjorde att man var väldigt motiverad att amortera.

Hade turen att bli anställd i ett större företag tack vare mitt extra utbildningsår, och har klarat mig bra hittills, mycket tack vare låga omkostnader. Minnet finns kvar från de företagare och husbyggare som konkade med stora privata skulder, och jag kommer aldrig att låna pengar till konsumtion, och lär mina barn att aldrig dras med i en hysteri som på det glada -80-90-talet.

Tack för storyn! Bäst i tråden hittills

Detta är något som skrämmer mig alla sa till mig speciellt de i 50-60 års åldern att bostaden ökar alltid i värde och när man ställer frågan med vilken statistisk och under hur lång tid har det varit så har de inget bra svar på det.
Vissa tror att det är en naturlag att fastigheter ökar i värde från år till år.

Historiskt senaste 100 åren har ju börsen gått bättre än bostadspriser i sverige ändå säger många äldre som hade ren tur med sitt fastighetsköp att det är den bästa investeringen just för att det var det för DOM och att det är i princip den enda investeringen dom gjort.

Jag själv räknar ej med att min bostad kommer öka i värde utan inser att den kan sjunka kommande år men det får jag ta vägrar bosätta mig i en hyresrätt i rinkeby eller bo hemma större delen av mitt unga vuxna liv.

Men jämfört med att hyra min lägenhet i andra hand som skulle kosta mig 5k extra i månaden så har jag på 10 år "sparat" 600k så mim bostad kan tappa 50 procent o då går jag jämnt ut efter 10 år ändå så får tänka så för o lugna ner sig lite 😅

Lyckades med att köpa hus till 14,30% ränta då, och få barn samtidigt. Dock köptes huset i en liten stad där priset var lägre... men kan lugnt säga att all lön och barnbidrag gick åt till huset.
Hade arbetskamrater i Stockholm med bostadsrätter som var förtvivlade! Vilken jävla tid!

Ska du köpa bostad i storstad i dag så gäller tanken: nära bra kommunikationer, få invandrare och framförallt: ej byggbara tomter för invandrare. Om 10-20 år är det en vinst eftersom storstadskommuner likt Uppsala där jag bor, försöker bygga allt de kan hr- br som sedan blir otryggt. Juvelerna att köpa är dock få. Inte minst om det blir en typ 90 tals kris igen är tanken rätt. För de otrygga low income höga bidrags klustrena drabbas värst.