Jag är så less på min livssituation(har övervägt självmord).

Jag är också där du är, tänker på det nästan all vaken tid och drömmer inte helt sällan om det också.
Mina egentliga skäl är att jag förlorat många runt om mig, blev bedragen av mina barns mamma plus att hon tog lån i mitt namn som hon inte betalade så jag hamnade hos fogden med ca 650000 i skulder och har utmätning på lönen så har knappt råd med mat, barnen har jag inte råd att träffa mer än ibland.
Älskar mina barn men som livet är nu är jag ändå ingen pappa och känner mig mest som element av börda i deras liv.
Har givetvis försökt lösa skuldsanering, fått nej.
Har försökt rättsligt att få hjälp med att jag inte tagit lånen, får ingen hjälp.
Pratat med socialen om min sits, men jag har jobb så det blir ingen hjälp där heller.
Prövat mediciner under 2 år, ingen framgång.
Kbt går jag i.
Jag vet fan inte hur det ska lösa sig, har försökt få hjälp av folk i min närhet med ett lån eller liknande för att få bort skulden men det (förståeligt) är ingen som riktigt vågar (hade jag nog fan inte heller gjort).

Livet är mörkt, otroligt mörkt…

Orken börjar på riktigt ta slut, finns det ljus? Tror knappt det

Jag är också där du är, tänker på det nästan all vaken tid och drömmer inte helt sällan om det också.
Mina egentliga skäl är att jag förlorat många runt om mig, blev bedragen av mina barns mamma plus att hon tog lån i mitt namn som hon inte betalade så jag hamnade hos fogden med ca 650000 i skulder och har utmätning på lönen så har knappt råd med mat, barnen har jag inte råd att träffa mer än ibland.
Älskar mina barn men som livet är nu är jag ändå ingen pappa och känner mig mest som element av börda i deras liv.
Har givetvis försökt lösa skuldsanering, fått nej.
Har försökt rättsligt att få hjälp med att jag inte tagit lånen, får ingen hjälp.
Pratat med socialen om min sits, men jag har jobb så det blir ingen hjälp där heller.
Prövat mediciner under 2 år, ingen framgång.
Kbt går jag i.
Jag vet fan inte hur det ska lösa sig, har försökt få hjälp av folk i min närhet med ett lån eller liknande för att få bort skulden men det (förståeligt) är ingen som riktigt vågar (hade jag nog fan inte heller gjort).

Livet är mörkt, otroligt mörkt…

Orken börjar på riktigt ta slut, finns det ljus? Tror knappt det

Överlevnadsinstinkten. Samma anledning till att du inte kan dränka till själv i handfatet, det finns en spärr. Nu tänker jag inte skicka länkar som uppmuntrar då det bryter mot regler men det finns en tråd här som heter Självmordstråden, se https://www.flashback.org/t117048 som mods tidigare har refererat till när någon överväger att ta sitt liv.

Jag förstår då inte varför man vill ta sitt liv när det finns medicin!

Edit OT: Hur länkar man till trådar så att det står FB följt av trådnamnet?

låter tråkigt , finns säkert saker du kan förbättra. saker du kan lära dig och saker du kan upptäcka. har du försökt få hjälp? medicinering ? hur ser dina rutiner ut? varför känner du att du vill ta livet av dig?

Jag är också där du är, tänker på det nästan all vaken tid och drömmer inte helt sällan om det också.
Mina egentliga skäl är att jag förlorat många runt om mig, blev bedragen av mina barns mamma plus att hon tog lån i mitt namn som hon inte betalade så jag hamnade hos fogden med ca 650000 i skulder och har utmätning på lönen så har knappt råd med mat, barnen har jag inte råd att träffa mer än ibland.
Älskar mina barn men som livet är nu är jag ändå ingen pappa och känner mig mest som element av börda i deras liv.
Har givetvis försökt lösa skuldsanering, fått nej.
Har försökt rättsligt att få hjälp med att jag inte tagit lånen, får ingen hjälp.
Pratat med socialen om min sits, men jag har jobb så det blir ingen hjälp där heller.
Prövat mediciner under 2 år, ingen framgång.
Kbt går jag i.
Jag vet fan inte hur det ska lösa sig, har försökt få hjälp av folk i min närhet med ett lån eller liknande för att få bort skulden men det (förståeligt) är ingen som riktigt vågar (hade jag nog fan inte heller gjort).

Livet är mörkt, otroligt mörkt…

Orken börjar på riktigt ta slut, finns det ljus? Tror knappt det

Jag kan leka med tanken på att avsluta allt utan att bli berörd överhuvudtaget längre men att gå från tanke till handling sker inte. Vill ändra på den saken då mitt liv är en sorg som inte går att lösa men jag lyckas inte. Förstår inte varför jag inte bara kan samla mod och avsluta det hela? Varför finns den psykolgiska spärren kvar när jag har vandrat såhär i snart tio års tid? Började få självmordstankar i tonåren. Mitt liv är kört och om det fanns en gnutta värdighet inom mig borde jag bara avsluta men det tar emot. Varför tar det emot så och vad kan man göra åt det?

Jag är så less på min livssituation och vill inte detta mer.

låter tråkigt , finns säkert saker du kan förbättra. saker du kan lära dig och saker du kan upptäcka. har du försökt få hjälp? medicinering ? hur ser dina rutiner ut? varför känner du att du vill ta livet av dig?

Jag tänker att man bör ha bestämt sig för vilken metod man ska använda sig utav som första steg.
Själv har jag tre alternativ som är att hänga mig, hoppa framför tåget eller överdos på heroin.

Har testat att hänga mig bara genom att trä öglan över huvudet och runt halsen för att sedan strypa luftflödet lite lätt genom min egen kroppsvikt men med fötterna på marken, ett sk "short drop" dock tämligen obehagligt samt utdraget.

Tåg av olika former har jag studerat på nära håll när dom dundrat fram och det är en skräckblandad förtjusning minst sagt men lika så en stor oro för att missa "bulls eye" på något vänster för ev överleva men således gravt handikappad på köpet.

Så det hela kokar nog ner till en överdos på Heroin blandat med alkohol/ghb, benso och med minst ett gram heroin intravenous injektion.
Kruxet med den sistnämnda metoden här är väl bara att, enligt egen utsago, när herointet väl införskaffats så är det dags, ingen återvändo.

Jag menar de övriga metoderna kan man ju att studera och känna lite på så att säga.
Repet hänger redan i hallen och tåget går där det går...

För det hela kokar väl ner till att man inte vågar, det är läskigt, helt klart.
Är imponerad av dom i min närhet som tagit sina liv genom repet och tåget.
För den förstnämda så gick det väl inte hela vägen iofs, hon blev hjärndöd till en början innan man stängde av respiratorn.

Så näe, det är nog bäst att ha en utstuderad plan och inte tänka så mycket på själva handlingen, bara att den utförs korrekt så eliminerar man nog många faktorer som får en att tveka eller uppleva obehag/rädsla inför början på slutet.

Tex en tanke som jag får varje gång jag använder mina brusreducerande hörlurar är att på högsta volym bara låta musiken ta bort tid och rum med hjälp av att ögonen sluts där man genom mörkret tar ett par rejäla kliv likt man tar sats för att hoppa ut för en badklippa.
Någon enstaka sekund av tyngdlöshet och adrenalin innan hundratals ton av frustande stål avslutar det hela.

Men som sagt gäller ju att träffa rätt osv.

Aja, mina tankar kring det hela, på återseende, kanske!