Jag är så less på min livssituation(har övervägt självmord).

Jag hoppas att ni som skriver om tankar på självmord kommer på bättre tankar, om inte att ni kan få den hjälp som behövs

Klokt skrivet.

Klart man tänker på döden från och till, den är ständigt på min rygg ibland & så många människor i min närhet har dött senaste 10 åren, så att tänka på hur man ska dö är för mig inte konstigt. Men att agera på det är tok, psykotiskt.

Men att tänka på det ser jag som sundhet.

Passa på att leva livet ta vara på chansen du fått. Jag kan tänka mig att det första man tänker när man dött är att man vill leva igen. Livet kan bli bättre kämpa och du kanske kommer tänka tillbaka på den här delen av ditt liv senare och tänka att det känns bra nu.

Hur gammal är du? Har du sällskap med någon eller är du singel?
Mitt liv var som ditt tills jag fick min första son. Efter det fick livet en mening, fick en son till och idag älskar jag livet för det mesta. Testa och köp kratom, tar en kopp när jag är nere och det funkar suveränt och man får inget beroende värt att prata om.

Vad är det som gör ditt liv till en sorg som inte går att lösa?
Låter helt klart som att du gett upp hoppet, men varför? Hur ser ditt liv ut?

Känner igen mig i det du skriver TS. Särskilt när de tio åren gått så inser man att ja, nu är det 100 gånger mer kört än vad det var då.

Man är helt enkelt bara en hopplös individ som inte kan ta sig framåt i livet, helt fast i sorg och depression trots behandlingar, terapi m.m.

Kan rekommendera dig att söka hjälp på vårdcentral till att börja med, om du är en av de som fortfarande har tillgång till vård i landet.

Tänker också på det dagligen. Har gjort ett halvdant försök men än finns en spärr som hindrar mej. Men det känns som man mår sämre för var dag som går. När allt bara känns helt hopplöst och man inte finner någon glädje i något....

[quote=rakbladen|

Jag är så less på min livssituation och vill inte detta mer.[/QUOTE]

Vad sägs om att bara låsa dörren och sticka iväg någonstans?

Upplev något innan du bestämmer dig

Två psykologer. Ett tiotal olika "mediciner" som bara förvärrar tillståndet eller skadar än på andra sätt. Skäms att jag sökte hjälp där hos psykatrin för ingenting har blivit bättre. Ingenting har jag lärt mig. Ingenting kan dom hjälpa mig med förutom en futtig karta benzo i månaden som jag spottar på.

Just nu befinner jag mig på en så mörk plats mentalt att jag inte ens förmår mig att kunna rada det då det blir orealistiskt parodiskt för mig. Att överhuvudtaget formulera det.

Kan du tänka dig att alla sitter inte med livsproblem som går att lösa? Kanske är därför vissa tänker på självmord?

Svarar mer senare.

Du är inte ensam. Funderar ofta på att ta bilen, supa mig rejält full vid väggrenen och bara köra ihjäl mig . Tänker mig lite starköl och sprit samt musik och sen bara åka. Behöver inte vara svårare än så

Bättre lycka i nästa liv tänker jag! Då kanske man gör bättre val och hanterar saker bättre.

Jag tänker att man bör ha bestämt sig för vilken metod man ska använda sig utav som första steg.
Själv har jag tre alternativ som är att hänga mig, hoppa framför tåget eller överdos på heroin.

Har testat att hänga mig bara genom att trä öglan över huvudet och runt halsen för att sedan strypa luftflödet lite lätt genom min egen kroppsvikt men med fötterna på marken, ett sk "short drop" dock tämligen obehagligt samt utdraget.

Tåg av olika former har jag studerat på nära håll när dom dundrat fram och det är en skräckblandad förtjusning minst sagt men lika så en stor oro för att missa "bulls eye" på något vänster för ev överleva men således gravt handikappad på köpet.

Så det hela kokar nog ner till en överdos på Heroin blandat med alkohol/ghb, benso och med minst ett gram heroin intravenous injektion.
Kruxet med den sistnämnda metoden här är väl bara att, enligt egen utsago, när herointet väl införskaffats så är det dags, ingen återvändo.

Jag menar de övriga metoderna kan man ju att studera och känna lite på så att säga.
Repet hänger redan i hallen och tåget går där det går...

För det hela kokar väl ner till att man inte vågar, det är läskigt, helt klart.
Är imponerad av dom i min närhet som tagit sina liv genom repet och tåget.
För den förstnämda så gick det väl inte hela vägen iofs, hon blev hjärndöd till en början innan man stängde av respiratorn.

Så näe, det är nog bäst att ha en utstuderad plan och inte tänka så mycket på själva handlingen, bara att den utförs korrekt så eliminerar man nog många faktorer som får en att tveka eller uppleva obehag/rädsla inför början på slutet.

Tex en tanke som jag får varje gång jag använder mina brusreducerande hörlurar är att på högsta volym bara låta musiken ta bort tid och rum med hjälp av att ögonen sluts där man genom mörkret tar ett par rejäla kliv likt man tar sats för att hoppa ut för en badklippa.
Någon enstaka sekund av tyngdlöshet och adrenalin innan hundratals ton av frustande stål avslutar det hela.

Men som sagt gäller ju att träffa rätt osv.

Aja, mina tankar kring det hela, på återseende, kanske!

Jag var väldigt nära under en tid. Tog benzo ett par gånger, men annars var det mest cannabis jag tog som ångestdämpande. Alkohol några kvällar då cannabis inte fanns att tillgå.

Hur som helst, ingen psykologhjälp men blev tvungen att typ bli psykolog för att kunna förstå vad som hände mig i den situationen jag befann mig i. För det var supertrauma verkligen, helt out of this world. Bottenlöst svart hål och ett desperat sökande efter en väg ut. Och det finns ju en väg ut. Som först är otänkbar, men som gradvis blir mer och mer attraktiv... Fy fan.

Nosade lite på existentialisterna först, men sen psykoanalysen via Zizek & Co. Den insikt jag fann värderar jag högt, och utan mörkret hade jag inte funnit den. Helt jävla otroligt att befinna sig i det mörkaste skit man kan tänka sig, och där hitta ljus.

No mud, no lotus.

No shit, säger jag.