Par med gemensam ekonomi bråkar mindre?

Tycker också att ditt svar var relevant! Jag resonerar precis som du. Den som har mest pengar när den dör vinner inte, bättre att leva gott med den man älskar, oavsett vem som utför arbetet som ger mer betalt.

Att ha skild ekonomi känns lite som att leva sida-vid-sida av sin partner, ungefär som 1-åringar leker bredvid, och inte med varandra.
Låter helt galet att "bjuda sina man på restaurang"? Den fattigare måste ju känna sig som en redig torsk eller hora som inte duger till då. Betalar man med sex sen också? Förnedrande.
När man dejtar - visst, men när man är gift eller varit sambo i några år?!

Folk har olika förutsättningar, olika kvaliteter. Alla är kanske inte födda med läshuvud, eller entreprenörskap men kanske är förbaskat jävla roliga, sociala, påhitta, bra förälder som leker med barnen, händiga, osv.

Jag axlar försörjningsbördan i vår familj, och det faller naturligt att min man får ta lite mer ansvar i hemmet eftersom han har mer tid till det. Hur skulle jag då motivera att han inte har några pengar att röra sig och måste fråga om jag kan köpa en kexchoklad åt honom? Jag får ju gåshud när jag tänker på det här.
Vi är ju ett, vi är en familj, usch så förnedrande det skulle vara.

Men det är väl männens sätt att hålla kvinnorna i schack kanske, därför jag ser en massa gaggiga gubbar som svarar här.

Vad ska du göra med dina pengar? Köpa ett extra fluffigt moln i himmelen sen eller? Kanske memoryfoam?

Om du hittar en jävligt härlig tjej, med sämre ekonomi än du, så lagar fantastiska middagar, är ett kul sälskap på någon härlig resa, förtöjer båten när ni är ute och kanske snickrar, sätter upp lister och fogar i det där rummet ni renoverar... Vafan spelar väl de där pengarna för roll? Du kanske får en diagnos om fem år, om tre år, imorgon? Du kanske är död vid 65, kul att dina pengar satt och dammade på ett konto och du var för sniken för att dela med dig.

Helt enig med dig, livet är till för att njutas av tillsammans med de man älskar.

Det tror inte jag heller att jag skulle göra men jag är också övertygad om att synen på pengar och relationer ändras desto äldre man blir och desto större den ekonomiska skillnaden är. Det bästa är förstås att hitta någon på snarlik nivå och med ett snarlikt ekonomiskt tänk. Men nej, skulle jag hitta någon som jag kommer att tycka väldigt mycket om, då kommer pengar inte spela någon större roll. Detta med förbehållet att vi båda ha en hyffsad samsyn på pengar. Dvs så inte hon konstant väljer att lägga pengar på sig själv (kläder, skönhet, väskor m.m.) och sedan inte har pengar till gemensamma upplevelser såsom middagar och resor.


Synen på pengar och vad de ska nyttjas till är olika för olika människor. En del har "syrseperspektivet" andra har "myrperspektivet" - om du känner till historien om de två? Jag själv skulle dock hellre dö när jag är 65 med en stor mängd pengar än leva 10 år till - till 75 år och leva som ett fattig kyrkråtta dessa 10 år. Men det är jag det. Andra kan tänka annorlunda.

Sedan kan pengar spenderas på annat än en parter. MGTOW växer och allt fler män väljer att lägga pengar på sig själva och sina intressen än på kvinnor.


Sniken är ett ord jag ogillar. Du drar alltför stora växlar på det jag skriver. Om jag skulle hitta en kvinna som är allt det som du ovan skriver, skulle jag inte tveka en sekund på att glömma allt som har med pengar att göra utan göra allt vad jag kan för att vi två skulle ha det liv jag/vi vill leva.

// CC

Tycker tvärtom, par med gemensam ekonomi bråkar mer för då granskas varenda debitering. Gemensamt konto för gemensamma räkningar är bra dock, båda sätter in hälften på det och betalar sitt eget skit själv sen.

Såna som har dyra intressen har oftast råd med det själv och hade troligen blivit förolämpad om nån viljat bjuda

jag och min fru har varit ett par i snart 12 år..
vi har delad ekonomi, hon studerar just nu på högskola, jag är egen företagare och omsätter runt 2 mille / år.

självklart tar jag 90% av omkostnaderna i hemmet. skulle hon behöva pengar för inköp till sig själv eller barnen så får hon såklart det. (händer sällan då hon ändå behåller hela sitt CSN) men kanske har 4-5000 i fasta utgifter per månad.

så vi har inte gemensam ekonomi rent formellt, men vi balanserar utgifterna istället.

vi har väl varit "ovänner" kanske 5 ggr på 12 år. och haft max 10 diskussioner där vi varit oense, men ändå inte blivit upprörda på varandra.

så även vi med delad ekonomi kan vara lyckliga!

Vi kör semidelad, har funkat bra i 22 år nu, och aldrig varit något tjafs heller.

Jag tjänar lite mer än frugan, så tar lite mer av de fasta utgifterna, men har även lite mer över till min privata del också.

Utgifter till huset, bilköp mm tar vi beslut om tillsammans, men jag behöver inte bry mig när hon köper skor hon inte behöver osv, och hon bryr sig inte om när jag köper nån gammal krashad hoj på fyllan.... 😁👌

Har aldrig varit i en relation där vi bråkar om ekonomin. Men jag kanske alltid varit givmild och haft partners som också är det. Vi har delat upp allt rättvist, men ändå inte genom procentberäkningar som jag känner par som gör. Hade känts sniket på något sätt. Som upplagt för att skapa tjafs.

Jag äger ingen jävla Gucciväska, och är inte pengakåt.
Nu är jag inget ytligt luder som många andra, utan uppskattar andra kvalitéer i livet.
Vi har delad ekonomi och bråkar aldrig om pengar.

På vilket sätt tycker du din syn på pengar och relationer har ändrats med åren?

För min del har synen på relationer ändrats på så sätt att jag ännu mer än tidigare inser vilken makalös tur man faktiskt har om man träffar någon man verkligen matchar med på alla plan, och min syn på pengar har blivit mycket mer avslappnad.

Även om man har liknande inställning till ekonomi kan man ju stöta på problem om man har väldigt stora inkomstskillnader.

När det gäller boende t.ex. Hur tycker du man bör göra med boende om man blir tillsammans med någon som tjänar betydligt mindre? Aldrig bli sambo? Välja ett boende där den som tjänar minst har råd att betala halva hyran? Bo på ett ställe där den med högst inkomst betalar boendet eftersom den med lägst inkomst inte har råd att bo där?

När det gäller resor, tycker du att den som tjänar mycket mer ska åka själv eller betala för båda, eller tycker du att man bara ska åka på resor som den med lägst inkomst har råd med?

När jag var ung (25 år) och träffade hon som blev min fru arbetade hon. Jag studerade. Vi flyttade ihop 7 månader efter att vi träffats. Jag var då färdig med mina studier och sökte arbete. Hon ville då genast ha gemensam ekonomi men det vill inte jag pga av att jag hade ingen inkomst och mitt "ego" tillät inte att jag skulle leva på henne. Så fort jag fick ett arbete (någon månad senare) blev vår ekonomi gemensam. Vi talade då mycket om vad vi ville göra tillsammans. Hus, resor, bil etc. Under de 20 år vi var tillsammans byggde vi upp vår ekonomi. Att jag drog in mer spelade ingen som helst roll. Det var vi två som gällde. Jag såg aldrig något annat.

När vi startade var vi i princip ekonomiskt jämbördiga. Att jag tjänade mer spelade ingen roll då denna inkomst kom under vår relation. Idag har jag bättre ekonomi än genomsnittet / medianen och skulle i en ny relation troligen gå in med mer. Det är skillnaden. Att jag har det jag har beror på de val jag har gjort. En del lever som syrsan och har i princip inget eller väldigt lite tillgångar och jag skulle finna det initialt svårt finna en person som levt så, attraktiv.

Grattis till att du har haft tur. En ekonomisk samsyn är viktig i ett förhållande. En syrsa och en myra går sällan bra ihop. Nu är dessa två extremer och de flesta är någonstans däremellan. Det är lätt att ha en avslappnad syn när den man lever med har liknande värderingar men frågan är om du skulle haft det om din partner t ex spenderade mycket pengar på något du inte fann nödvändigt? Det är också lätt att ha en avslappnad attityd när man upplever sig ha tillräcklig av något, t ex pengar.

Ja, stora inkomstskillnader kan ställa till det. Balansen i förhållandet kan påverkas mycket av en sådan sak. Den som tjänar mer får aldrig aldrig utnyttja det kortet i en diskussion. Den som tjänar mindre måste lära sig att klara av den känslan som de kan ge och istället kanske ge något annat. Min exfru t ex gav mig mycket annat som jag värderade mycket högt.

Hur göra med boende? Det här är svårt men om inte helt gemensam ekonomi är ett alternativ är en princip som kan jag kan sympatisera med att man betalar procentuellt utifrån sin inkomst. Tjänar jag t ex 50% mer (netto) så betalar jag 50% mer av de fasta kostnaderna. Men det är svårt att säga. Mycket beror på om man delar en gemensam syn på pengar, vad de ska spenderas på, ekonomiska mål m.m. Det är för mig viktigare än inkomsten. Svårare då är att hantera det man tar men sig in i ett nytt förhållande. Den bollen är inte helt lätt...

Vad gäller resor är min inställning att åka på det jag vill åka på - såvida min partner också vill det förstås. Även här kan man betala utifrån procentuellt inkomst eller att jag bjuder helt. Allt beror på hur hon känner och upplever det. Jag vill inte att hon ska känna att hon är skyldig mig något eller att jag "köper henne".

// CC

Svaren i den här tråden bekräftar det jag trodde:
Människor idag accepterar inte att betala för att en partner går hemma, oavsett hur mycket "hemarbete" den andra parten gör.

Har sett en massa snyftreportage om kvinnor som blivit "lottlösa" efter 20 års äktenskap, då de inte jobbat utan bara varit hemma och tagit hand om ungarna. När ungarna blivit lite större så ha de "skött markservice", det vill säga handlat till helgen, lagat mat, städat och strykt dukar. Det märkliga är att jag känner SÅ många familjer där båda jobbar heltid, där man ändå klarat av den där "markservicen" på sin fritid.

Sanningen är nog att allt för många snubbar skaffat sig kvinnor med psykiska problem och inte funkar få en arbetsplats. Det finns nästan alltid något försök till deltidsarbete som inte "funkat", och sedan blir man hemma och filar naglarna på heltid. Hoppas att de där snubbarna får ligga ibland åtminstone, med tanke på att de försörjer sina fruar, sambos och flickvänner utan någon egentlig anledning.

Pension får man för att man arbetat, inte för att man varit en lojal hustru.