Arbetar som ST-läkare inom psykiatri, fråga mig vad ni vill

Är ju inte ts, men har observerat exakt samma sak. Har dock tänkt att psykisk ohälsa är ganska vanligt, och att det måste även finnas personer inom psykiatrin som blir psykisk sjuka precis som i alla andra grupper av människor. FAST, det har varit vanligare med just personal som arbetat inom psykiatrin som varit allvarligt psykiskt sjuka än annan vårdpersonal.

Hej,

Jag kan tyvärr inte svara på vad roten till problemet är i just ditt fall, men tänker att vi inte behöver slå i stora trumman och oroa oss för personlighetssyndrom eller NPF. Just ilska verkar vara den känslan som många upplever som den sista som lämnar en. Ilska brukar oftast vara ett tecken på ett gäng uppdämda känslor som inte fått komma ut. Och ett flackt känsloliv skulle absolut kunna bero på nedstämdhet/depression. Kanske har du gått med en seglivad depression alldeles för länge? Svårt att gissa när jag vet så lite om ditt liv i övrigt. Tänker dock att det är viktigt att du inte fortsätter att gå runt ensam med dessa känslor, eller som du upplever det, avsaknaden av känslor. Hjälp finns alltid att få för den som vill ta emot den. Lycka till!

Hej,

Jag upplever beroendevården som väldigt tillgänglig i större städer. Och jag upplever det som att personalen som jobbar inom beroende är väldigt duktiga på det dom gör. Däremot så kan jag tycka att kunskapen kring beroendesyndrom inom allmänpsykiatrin och primärvården inte är den bästa. Patienter som befinner sig i aktivt missbruk och som inte har någon kontakt med beroendevården upplevs som väldigt påfrestande av övriga vården. Och när patienter väl söker hjälp så har man svårt att särskilja dessa patienter från patienter som aktivt missbrukar.

Tråkigt att du har haft en dålig upplevelse!

Tjenare,

Jag vet att vi inom psykiatrin kan hjälpa människor. Kanske inte alla, men dom allra flesta.

Kontakten med psykiatrin kan vara en liten del av den nödvändiga behandlingen som patienten behöver för att bli bättre. Som tur är så samverkar vi med soc, skola, övrig vård, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, arbetsgivare osv när det behövs. Psykiatrin är oftast en del av ett större pussel där alla bitar behöver hamna på rätt plats för att det ska bli bäst för patienten. Jag kan såklart alltid behandla depressiva symtom. Men om patienten inte får hjälp på andra fronter i livet, där det behövs, nej då kanske inte den behandlingen jag erbjuder räcker.

Hoppa det besvarade din fråga!

Detta upplever jag provocerande att du säger. Hjälp inom öppenvårdspsykiatrin idag upplever jag som extremt svårt att få. Inte ens att få medicinerna utskrivna i tid är alltid enkelt, eller att få sjukintyg i tid, vilket resulterar i utsättningssymptom samtidigt som man ska tjafsa med försäkringskassan. Det är det största skälet till varför jag idag helt valt bort mediciner.

Jag fick vänta i åratal på att få en första psykologkontakt, eftersom jag hör till öppenvårdspsykiatrin så får jag inte söka dessa genom vårdcentralen heller. När jag väl fick psykolog så var denne helt okunnig om mina svårigheter och ville därför inte att vi skulle diskutera det problemet. 8 år tog det innan jag fick rätt terapi (inriktad mot trauma) och då var den begränsad till 12 tillfällen, trots att traumat varade i 16 år dagligen, och vi av förklarliga skäl inte hann särskilt mycket på så få tillfällen.

Det är kanske enklare att få rätt vård om man är i grunden hyfsat frisk psykiskt och har en lätt depression som kan behandlas i primärvården, eller om man har pengar att gå privat, vilket många med psykisk ohälsa inte har.

Hej!

Kul att du startar en sån här välbehövlig tråd

Jag har ett stort problem: Jag far illa av höjder, kan t ex inte köra över Ölandsbron längre, får panikattack/ångest och hjärtat slår i 200 och jag blir helt "obrukbar" bakom ratten. Det går bara inte.

Till saken hör att jag kört på höjder/broar till för ca 12-14 år sedan, inga problem. Nu går det dock inte alls, vad kan detta bero på..?
Vore glad för en "analys"!

Tack för ditt svar. Uppskattas! Ja, kan nog vara så att jag haft en depression under en längre tid. Så du tror att detta har långsamt dödat känslorna? Kan mycket väl vara så. Skulle vanliga antidepp hjälpa mig få tillbaka känslorna i så fall? Då kommer jag lätt att prova det, har aldrig tidigare gått till psykolog eller psykiatrin.

Hej,

Din personlighetstyp har jag redan hunnit träffa i ett och annat sammanhang. Alltid lika trevliga och alltid lika övertyga om sin sak

1. Du botar inte autism genom omlagd kost eftersom autism är ett medfödd och livslång funktionsnedsättning.
2. Vi försöker alltid uteslut eventuella somatiska orsaker till ett nytillkommet psykiatrisk tillstånd.
3. Vi ger väldigt ofta råd om tex bättre kosthållning och/eller fysisk aktivitet.
4. Nej, lösningen på psykiatrins alla gåtor är tyvärr inte antiinflammatorisk kost.
5. Jag tycker däremot att man på läkarprogrammet får för lite utbildning i näringslära.

Stort lycka till med Ditt korståg!

Halloj,

Varför tänker du att du fick en psykos? Vad hände? Va det någon form av substans inblandad i anslutning till händelsen?

Det låter som om du är i behov av en del livsstilsförändringar. Återkommande depressioner och långvarig stress är inte bra för psyket. Så oavsett om det var en psykos du fick eller vad det nu var som hände så låter det som att du har anledningar till att ta kontakt med vården.

Stort lycka till!

Jag tänker att ökningen av ADD/ADHD diagnoser beror på olika saker. Dels har kvinnor/flickor länge varit underdiagnostiserade, dels att kraven från samhället ökat så mycket att många fler därför uppfyller kriterierna för diagnos, men finns absolut en tendens till överdiagnostisering. Bland barn så tycker jag att problemet till stor del är att föräldrar är väldigt påstridiga och vill att deras barn ska få en diagnos medan vården är för dåliga på att stå emot dessa föräldrar.

En läkare som "kom förbi" när jag ringde ambulans för att kompisen blivit sjuk frågade efter fullständigt namn och det klarade han inte av att svara på, sen personnumret, och det blev mest ett babbel av siffror och till sist vet du vilken dag det är och det blev babbel till svar där också.

Inte allt för svårt att förstå om patienter är psykotiska. nja ena gången så var det inte allt för uppenbart faktiskt och ambulanspersonalen kollade på mig rätt surt den gången.

Min kompis bytte kläder när dom var på ingång till skjorta, öppnade själv dörren och önskade välkommen, kom in. och lyckades bete sig normalt i fem minuter.

Men snälla vänta ens stund sa jag till personalen.

Efter fem minuter började han gå fram och tillbaka och hålla på med nycklarna på ett väldigt onormalt sätt och så var det lite mer sådan konstiga grejer han gjorde som att öppna och stänga ett fönster ett par gånger.

Så nej man kan lätt bli väldigt lurad. Särskilt en som är ovan då man heller vill tro att det inte är något eller ett skämt eller något annat.

Men efter att sett hur läkarna gör så vet jag lite knep. Fråga lite saker så att dom får igång snacket. Fråga något dom helt uppenbart borde veta-

Dock dagens datum går inte alla och vet varje dag.

Det är enkelt att fråga ja, men jag antar att du ställer frågan (frågorna) på sätt att det inte bjuder till ja eller nej svar ? Helst också så att frågorna inte avspeglar vad du är ute efter.

Läste om ett experiment i USA om en grupp friviliga som fick uppgiften att söka till psykiatrisk vård med enda instruktionen att inledningsvist påstå sig höra röster. Därefter fullständigt vara sig själva (alltså inte ens påstå att de hör röster längre) restrerande tid och till alla runtom. De sökte till både större och mindre kliniker samt de med större och de med mindre budget. Samtliga som blev antagna betvivlades aldrig av personalen. Ironiskt nog, enda tvivel de möttes av var från andra intagna.