Bipolär, någonsin kunna leva i ett normalt förhållande?

Tja fb, har för ett par veckor sedan blivit diangoiserad med bipolär. Då undrar jag, utav er som är bipolär, kan ni leva eller tänka er att ni lever i en normalt fungerande relation? Och ni som inte har diagnosen, hade ni kunnat leva i en relation med bipolär? Är bipolär typ 2.

Det enkla svaret är ja, men det kräver en rätt stor och medveten insats från din sida. Utöver det spelar graden av sjukdomsinsikt roll och hur din partner förhåller sig till dig. Det är en affektiv sjukdom, många lever med en sjukdom, det är ingen dödsdom om du lär dig hantera och identifiera det som förvärrar ditt tillstånd.

Om du tänker ursäkta ditt beteende med din "trasighet" eller liknande kommer relationen liksom alla relationer inte att hålla. Till syvende och till sist handlar det om sunt förnuft, förmågan att kommunicera samt lyssna på varandra och ha någorlunda samma värderingar. Det är mödosamt att ha en relation, iaf en riktig relation.

Är du primärt hypomanisk eller depressiv?

Är förnvarande normaltillstånd. Var tidigare i hypomani 1 vecka, tidigare 2 veckors depressiv period.

Du skriver att du har fått diagnosen, har du blivit erbjuden läkemedel som du tar?

Har du haft relationer tidigare? Hur har de varit? Hur slutade dem?

Testar min första medicin, Quetiapin Krka 200 mg, ska trappas upp till 300 så småningom.

Mina tidigare relationer har rent av gått åt helvete. Mestadels bestått av korta sexuella relationer. Har oftast visat ett stort intresse i mina maniska perioder, verkligen enorm och väldigt passionerat. Sen försvinner intresset helt när jag hamnar i en depressiv period och blockar dem överallt. Men när relationerna väl är maniska så är det euroforiskt, helt sjukt, obeskrivligt bra.

Gift sedan 18 år, jag har också typ 2. Jag är stabil sedan 17 år, förutom en episod föranledd av yttre faktorer för tre år sedan. Jag hade ingen diagnos när vi träffades.

Det är klart att det går upp och ned, men i princip är det inte sjukdomen som hindrar mig/oss. Viktigt är dock att hitta medicinering som funkar och sedan hålla sig till den, för att minska risken för skov.

Jag håller med sapiosexual: det kräver aktivt arbete från din sida att hålla sjukdomen i schack. Medicinering, även när du tycker dig må bra, terapi för att få verktyg att hantera de abnormala känslorna och vardagenb i eventuella skov. Det ställer också krav på att partnern är införstådd med det hela och ger rum för skov, utan att man som sjuk för den skull bara skyller allt på sin sjukdom. Ingen står i längden ut med någon som är helt ofungerande och inte tar alla möjligheter att förbättra situationen.

Är inte bipolär typ förstadiet till shizofreni?
Du får hitta ett sånt där pizzafetto till brud som pysslar med polyamorösa relationer.

Bipolär typ 2 är idag en riktig slaskdiagnos och går inte att jämföra med typ 1. Det är knappast ett allvarligt problem. Inget du behöver oroa dig särskilt mycket över.

bipolär typ 2, gift i 12 år men varit med honom i nästan 20. Det går fint, men du behöver äga dina egna problem, och inte ursäkta dig med din diagnos. Du HAR bipolär sjukdom det är inte den du ÄR.

Har företrädelsevis haft depressiva skov, men även några hypomana.

Ja men berätta det inte

Jo, det kan visst vara ett stort problem om man är omedicinerad och triggar igång egna hypomanier för att man gillar hypomanin och inte tycker det är ett problem.

Det är fortfarande inte ens jämförbart med typ 1. Bipolär typ 2 är den senaste trendiga slaskdiagnosen som skrivs ut till höger och vänster. Så jag ser inget värde alls i att fråga andra med diagnosen om hur de fungerar då det troligtvis skiljer sig extremt från fall till fall.