Bipolär, någonsin kunna leva i ett normalt förhållande?

Jag har inte diagnosen, men har längre levt med någon som har den. Tog honom säkerligen 15 år att ens få rätt diagnos från han började visa symptom på den, så knappast som det är en enkel diagnos att få. Hans drag av bipolaritet var så tydliga att jag själv visste i 7-8 år vilken diagnos han troligtvis hade, innan han fick den.

Jag tror dock möjligen att han är typ 1, fast vården inte bedömt det så.

Tro mig, det är superenkelt att få den idag, den slängs på folk hela tiden. Används även som en slaskdiagnos när folk visar sig ha ADHD eller ADD eller autism.

Det är inte ens superenkelt att få kontakt med psykiatrin eller att bli inskriven, så vår definition skiljer sig nog för vad som är enkelt.

I mitt egna fall har jag inte lyckats få en läkartid hos en specialist som jag måste ha på ett halvår.

Källa på att det är en trendig slaskdiagnos?

För att svara själv så kan jag väl säga att psykvården funkar ruskigt dåligt, jag tror iofs det finns en tanke med det. Att ge folk obegränsad psykvård hade varit sanslöst dyrt för samhället. Att fejka bipoläritet är tokenkelt, bara läsa på symptomen, men det leder ju ingen vart, man får lite medicin (ganska lätta grejer oftast) och utbildning. Utbildningen tillsammans med likadiagnosticerade hjälper för sjukdomsinsikten.

Bipoläritet är ett helvete btw, jag förstår inte varför man inte ser folk som tar livet av sig hela tiden.

Jag tror att få i efterhand hade valt en relation med en bipolär, det är alldeles för mycket himmel och helvete. Faktiskt ganska lite himmel också. Jag inbillar mig dock att partnern (om det är en kvinna) blir mer fäst vid den sjuke och vill hjälpa till mer.

Såklart fungerar en vanlig relation men det ställer krav på sjukdomsinsikt och kommunikation. Att tala med en person som är i hypomani om ens farhågor och att den måste söka hjälp är lite som att försöka ta spriten från en alkis.

Bipolära har ofta många partners och bryter gärna förhållandena i förtid. Där är det svårt för en partner att bli lämnad.

Jag tror att det är viktigt för partnern att ställa krav på att det finns överenskommelser om vad som händer när det går snett, låter tråkigt, men en handlingsplan för olika scenarier. Bra kontakt med psykvården är ett måste.

Jag är rädd för att det kan bli ett maktförhållande där partnern ger för mycket i rädsla för att den sjuke ska ta livet av sig.

Detta är ju heller inget man hasplar ur sig på första tinderdejten heller, det krävs ju ett fungerande förhållande från början.

Min allra först långa relation va med en tjej som va bipolär, minns ej vilken typ.

När man ser tillbaka på livet, hur det va då och allt man har lärt sig hittills så va det ändå rätt ok. Jag hade inte full förståelse och va rätt omogen inte heller den bästa pojkvännen.

Hennes toppar va helt underbara, jag saknar faktiskt dom än idag.

Vänta, va? Har du enbart fått Quetiapin som förstahandsbehandling? Antar att du provat SSRI/SRNI tidigare utan större effekt? Det låter inte som en förstavalsbehandling för bipolär sjukdom typ 2, men det kan ju hända att din läkare gjort bedömningen att det är bäst.

Kolla på pace-metoden. Den har hjälpt mig mycket vad gäller att varken deka ner mig i depressionsskov eller agera på hypomaniimpulser.

Fick antidepp temporärt, sluta dock ta det då jag blev depressiv. Men utöver det är det den första medicinen jag fick utskrivet mot bp

Varför skulle det vara konstigt som förstabehandling?

Tror inte ens jag kunnat vara ihop med någon som tror på adhd. Detta med folk och deras jävla diagnoser är ju ett jävla gissel, ingen blir någonsin bättre utan det handlar bara om att big pharma skall kränga dagliga piller så diagnosströsslandet som sker nu för tiden är ju ett komplett skämt och ännu större skämt blir det givetvis när ni med diagnoser själva inte förstår att det handlar om pengar.

Blir du din diagnos eller tar upp din diagnos jämt som en liten snuttefilt som kan ursäkta allt du gör så nej då kommer ingen stå ut med dig. Inte ens vänner. Har du vänner nu? Då kanske du inte skall gå upp i diagnosen totalt....

Har tyvärr sett lite för mkt av de negativa sidorna av sjukdomen, genom mitt yrke, för att jag personligen skulle välja att gå in i en seriös kärleksrelation med en som lider av diagnosen. (Om jag vet om det innan, alltså). Sorry to say. Men det kan säkert fungera bra för en del, när det finns stark självinsikt, medicin, terapi osv.

Det är en lögn att man är bipolär hela livet gör rätt för dig och bearbeta dina känslor så kan du bli helt frisk från destruktiva symptomen man har.