Det ultimata argumentet emot självmord

Man får ju inte höra snacket efteråt.

----------------------------------------------------

Det ultimata argumentet emot självmord är enligt mig:

STANNA KVAR!
(Alltid retar det någon, haha)

+Bonusargument:
Oftast finns det någon som tycker om dig och skulle bli ledsen om du dog på det viset.

Även om (någon variant av) evolutionsläran (i stora drag) är korrekt, tror jag varken att den implicerar att t.ex. känslor/tankar är, eller ens har varit, verktyg för att överleva.

Evolutionsteorin tycks gå att förena med tanken att vissa av ens egenskaper ej är ärftliga (i någon grad) – oberoende av hur väl de förbättrar ens reproduktionschanser under ens liv.

Självfallet måste inte heller det som du kallar för "verktyg för att överleva" (som jag förhoppningsvis tolkar korrekt) vara det i alla miljöer/situationer.

Oavsett vilket har jag läst att vissa sociobiologer/evolutionspsykologer försöker evolutionistiskt förklara varför vi har olika sorters mentala tillstånd, eller i varje fall varför vi har något kvantifierbart såsom en pålitlig perception (som producerar perceptioner) eller en viss arbetsminneskapacitet.

Ett sätt att invända mot vissa/alla av deras argument är genom att påpeka att mentala tillstånd tycks vara överflödiga.
Antag t.ex. att någon påstår att vi nu har en pålitlig perception (och vi kan därutöver anta att pålitlighetsgraden hos ens perception är ärftlig i viss grad och att den individuella variationen kan ske åt båda håll och i liten grad, [och måhända en del annat]).
Varför skulle en pålitlig perception höja ens överlevnads- och reproduktionschanser? Kanhända att den som sanningsenligt/veridikalt ser sådant som lejon, krokodiler, stup och andra faror, kommer att med större (frekventistisk) sannolikhet undvika dessa faror än en individ med en mindre pålitlig perception. Eventuellt att man tänker sig att så är fallet för att enskilda perceptioner har kausal kraft.
Man kan ju tänka sig att sådant som ens rädsla för lejon är vad som (i en viss mening) orsakar att man flyr från lejon. Närvaron av lejonrädsla hos en individ skulle måhända kunna höja hans reproduktionschanser i vissa miljöer. Fast varför inte bara bry sig om det rent behavioristiska i stället? Det verkar tillräckligt att en individ helt enkelt flyr i samband med att han är nära ett lejon, för att hans chanser att överleva skall höjas. Varför ha t.ex. rädsla och en perception (av ett lejon) som mellansteg?
Det är alltså fråga om att man postulerar empiriskt odetekterbara, kausala mellansteg – utan att man därigenom verkar bättre förklara explanandum.
För att det hela skall fungera måste man nog ha filosofiska uppfattningar om dessa mentala tillstånds kausala egenskaper, och förkasta t.ex. epifenomenalism.


Ja, jag antar att man kan säga att det som blir ett verktyg för att dö har misslyckats som verktyg för att överleva. (Även om man vanligen nyttjar ordet "misslycka" på ett mentalistiskt vis, tror jag inte att man alltid gör det.)

Det känns dock underligt att säga: "Självmord är ett misslyckat försök att leva". Jag presumerar att de som begår självmord inte försöker leva. Enligt mitt sätt att uppfatta meningen hos de inblandade orden är det t.o.m. av begreppsliga skäl sant att den som begår självmord inte försöker leva. (Det att man råkar döda sig själv, vilket ej är självmord, skulle nog ibland kunna vara ett misslyckat försök att leva.)


Jag är lite osäker på hur jag skall förstå det här.

Oavsett vilket kan jag också nämna att det i varje fall är logiskt möjligt att det att faktiskt begå självmord (under vissa omständigheter) höjer sannolikheten för ens gener att sprida sig över flera generationer.


Gällande ditt argument beskriver du det som ett "argument emot självmord". Det bör påpekas att argument är för eller mot påståenden. Med hänsyn till det antar jag att det egentligen är fråga om t.ex. ett argument mot att man bör begå självmord eller ett argument mot att självmord är moraliskt tillåtet.

Vill man argumentera för/mot ett deontiskt/normativt påstående, verkar man av rent deduktiva skäl behöva ha åtminstone en deontisk/normativ premiss. Emellertid verkar du inte ha explicitgjort en. Det ser ut som att du bara skriver om vad som höjer ens överlevnadschanser och dylikt, och plötsligt sluter dig till (något i stil med) att man bör inte begå självmord – fastän det inte logiskt följer ur det som rimligen är dina premisser.

Jag är också osäker på varför du tänkte dig att ditt argument är det ultimata argumentet emot självmord (eller påståendet du egentligen hade i åtanke).

Det beror ju på vilket sätt du använder
Överdos heroin gör nog inte ont.

Det är självisk. Du lämnar livet för att bli av med en smärta, men din självmord lämnar många i smärtor efter dig.

Fint att du har hittat ett argument som motiverar dig att leva eller vad man ska säga, verkligen, men något ultimat argument är det inte. Jag menar inte att försöka argumentera för att du borde tänka om din situation. Jag hoppas det går bra för dig.

Ett stort argumentet mot självmord är att en gör världen åtminstone lite mer rutten än vad den redan är. En mammas liv förstörs osv. Skulle det kanske till och med vara så att ingen familj eller vänner finns för att sakna den döde måste ändå någon annan bevittna liket och det minst sagt tragiska i detta enskilda öde. Ett annat allvarligt argument är att en kanske inte dör av självmordförsöket och blir någon form av handikappad. Självmördarna förstår såklart argumenten men orkar ändå inte fortsätta leva. Komplexa och individuella anledningar som kanske ingen annan förstår eller kan förstå, gör att det inte är rimligt att tro att hela befolkningen orkar leva så länge som möjligt.

Jag ser självmord som en av de främsta rättigheterna en fri människa tilldelas i livet, kanske den ultimata rättigheten. Ett modernt samhället borde erbjuda den som vill dö bra och säkra alternativ för att avsluta sitt liv så att ingen har anledning att till exempel hoppa framför ett tåg eller misslyckas med överdos.

Jag tror att dom flesta känner någon form av ånger, rädsla eller motvilja mot att dö när dom ska ta livet av sig. Självmördaren borde räkna med att ångern visar sig mitt i försöket att dö.

Att vara levande kan innehålla många år av hopplöshet, smärta och misär, ändå finns det många människor som lyckas vända på detta även om dom innan såg det som omöjligt att en dag kunna leva ett bra liv. Människan är fantastisk när det gäller att anpassa sig till sina omständigheter och svårigheter. Så den som har tankar på att ta sitt liv bör inte göra det skyndsamt. Se några fler somrar till! det är det minsta en kan göra!

Du kanske var älskad i alla fall!
Av nån du själv tom brytt dig om!
Men glömt.

Vem var det...?

livet är som en golfboll.
Vi ska alla råka ut för hårda smällar innan vi hamnar i ett hål i marken.

Det är inte uteslutet att vi lever fler gånger och avslutar vi livet kanske vi får genomlida en extra läxa.
Jag försöker fokusera på de ljusglimtar som plötsligt finns och försöker vara den jag innerst inne vill vara med en reaktion jag ärvt från någon förfader eller förmoder.

Jag bortser från de värre släktmedlemmarna.


Somliga ser naturligtvis detta som flum men jag har faktiskt ärvt en fobi av en förälder som jag inte haft kontakt med.