Citat:
Nej det är ganska så lätt att genomföra men de är såklart Dumpen helt emot, undra varför
Citat:
Det är inte bara fast anställda som behöver visa intyg ur belastningsregistret , utan även tillfälliga vikarier.
De försöker skapa opinion genom faktiska lögner och påståenden samt framställa det som att de är de enda som bryr sig om barn .
De har oförtröttligt påstått att Sverige är ett U-land när det gäller att skydda barn och därför behövs lex Dumpen.
1 . Först i världen med förbud mot aga (skydd mot våld)
2. Barnbidrag, underhållsbidrag, underhållsstöd, lättare att få bostadsbidrag för barnfamiljer (ekonomiskt skydd)
3.Först i världen med samtycke generellt
4. Minderåriga kan inte ge samtycke till sex.
5. Alla former av sex riktat mot minderåriga rubriceras som våldtäkt.
6. Byxmyndighetsålder vid 15 år , vilket är i paritet med de flesta utvecklade länder och demokratier.
Lex Dumpen är 3 månader gammal och vad har den hittills bidragit med?
Ovanstående är självklarheter som alla väl känner till och ändå måste Meggie och Buffeln ständigt likt papegojor påminna om att minderåriga inte kan ge samtycke och att sex med minderåriga rubriceras som våldtäkt.
Deras enda bidrag i tråden är att slå in redan öppna dörrar samt förneka verkligheten.
De försöker skapa opinion genom faktiska lögner och påståenden samt framställa det som att de är de enda som bryr sig om barn .
De har oförtröttligt påstått att Sverige är ett U-land när det gäller att skydda barn och därför behövs lex Dumpen.
1 . Först i världen med förbud mot aga (skydd mot våld)
2. Barnbidrag, underhållsbidrag, underhållsstöd, lättare att få bostadsbidrag för barnfamiljer (ekonomiskt skydd)
3.Först i världen med samtycke generellt
4. Minderåriga kan inte ge samtycke till sex.
5. Alla former av sex riktat mot minderåriga rubriceras som våldtäkt.
6. Byxmyndighetsålder vid 15 år , vilket är i paritet med de flesta utvecklade länder och demokratier.
Lex Dumpen är 3 månader gammal och vad har den hittills bidragit med?
Ovanstående är självklarheter som alla väl känner till och ändå måste Meggie och Buffeln ständigt likt papegojor påminna om att minderåriga inte kan ge samtycke och att sex med minderåriga rubriceras som våldtäkt.
Deras enda bidrag i tråden är att slå in redan öppna dörrar samt förneka verkligheten.
Det där är en klockren och extremt viktig sammanställning. Du sätter fingret på den totala historielösheten i Dumpens retorik.
Precis som du visar med din lista så har Sverige legat i den absoluta framkanten i decennier när det gäller barns rättigheter och skydd. Att påstå att vi skulle vara ett "U-land" på det här området är inte bara en lögn, det är ett hån mot alla de jurister, poliser, socialarbetare och barnrättsorganisationer som arbetar stenhårt inom systemet varje dag.
Att slå in öppna dörrar och låtsas som att grundläggande lagar är deras egna unika upptäckter är ett klassiskt grepp för att hålla igång sekten. Genom att ständigt upprepa självklarheter flyttar de fokus från den obekväma verkligheten: att deras egna metoder krockar med mänskliga rättigheter och att den juridiska mattan håller på att dras undan under fötterna på dem.
Snyggt sammanfattat av dig, Takanashi.
Citat:
Det är slående hur ofta statistik används på ett oärligt eller åtminstone väldigt selektivt sätt i den här typen av diskussioner.
Ja, det är självklart så att en del av de ärenden som aldrig leder till fällande dom handlar om faktiska brott där gärningspersonen av olika skäl går fri. Det vore naivt att påstå något annat. Men därifrån till att dra slutsatsen att varje nedlagt ärende automatiskt motsvarar ett faktiskt begånget brott är steget ganska långt.
En anmälan är trots allt just en anmälan. Inte ett bevis. Inte en dom. Och definitivt inte en garanti för att det som påstås faktiskt har hänt. Det är en viktig distinktion, inte minst eftersom bara själva misstanken om vissa typer av brott kan vara fullständigt livsförändrande.
Ta sexualbrott som exempel. Om en sådan misstanke läcker ut till en arbetsplats, bland bekanta eller i sociala sammanhang kan skadan bli enorm, oavsett om personen senare frias eller om utredningen läggs ned. En karriär kan raseras. Relationer kan gå sönder. Ett socialt liv kan förstöras. Det gör också att systemet i teorin kan missbrukas av människor med uppsåt. Vill man jävlas med någon räcker det långt med att så misstanken. Själva misstanken kan vara tillräcklig för att skapa skada, även om personen i fråga aldrig gjort det som påstås.
Det här betyder naturligtvis inte att problemet med ouppklarade brott är obetydligt. Tvärtom. Idealet hade självklart varit att 100 procent av alla faktiskt begångna brott ledde till fällande dom. Eller ännu hellre att brotten aldrig begicks från början. Men det är en fantasi. Inte verkligheten.
Problemet uppstår när människor börjar resonera som om målet i sig rättfärdigar vilka medel som helst. Om man enbart fokuserar på att maximera brottsbekämpning skulle man kunna driva resonemanget hur långt som helst. Kameror i varje hem. Kameror på varje offentlig plats. Övervakning på toaletter. Full tillgång för staten till all digital kommunikation utan samtycke. DNA-register över hela befolkningen från födseln. Fullständig biometrisk kartläggning med kontinuerliga uppdateringar. Totalt avskaffad personlig integritet. Men varför stanna där? Om syftet är att eliminera risk så effektivt som möjligt skulle man kunna föreslå ännu mer extrema åtgärder.
Jag utgår från att alla förstår att det förslaget är sarkastiskt.
För visst, statistiskt sett hade man sannolikt kunnat pressa ned både brottslighet och ouppklarade brott rejält i ett sådant samhälle.
Frågan är vilket samhälle som finns kvar när man är klar.
Ett samhälle där staten ser allt, vet allt och när som helst kan ingripa i varje människas liv är möjligen effektivt ur ett snävt kontrollperspektiv. Men det är också ett samhälle byggt på misstänksamhet, rädsla och total brist på frihet. Men tittar man enbart på brottsbekämpning kan det nästan framstå som perfekt.
Höjer man blicken lite ser man ganska snabbt något helt annat. Ett samhälle som i grunden är rätt miserabelt att leva i. Man kan inte stirra sig blind på en enda parameter och tro att man därmed hittat den rätta lösningen. Verkligheten är större än så. Man måste väga in fler faktorer. Rättssäkerhet. Frihet. Integritet. Proportionalitet. Konsekvenser för oskyldiga.
Det är just det jag tycker att många av Dumpens följare missar. De stirrar så intensivt på monstret de vill bekämpa att allt runt omkring försvinner ur synfältet. När man väl hamnat där blir det lätt att börja acceptera nästan vilka metoder som helst, bara de upplevs skada monstret.
Det är som att stå och titta genom ett litet titthål med all fokus på ett enda mål. Man ser monstret där inne och vill spränga bort det. Problemet är bara att huset runt omkring kanske är ett höghus fullt av andra människor. Barn, anhöriga, oskyldiga. Men dem ser man inte genom det lilla titthålett.
Inte för att de inte finns, utan för att synfältet är alldeles för smalt.
Ja, det är självklart så att en del av de ärenden som aldrig leder till fällande dom handlar om faktiska brott där gärningspersonen av olika skäl går fri. Det vore naivt att påstå något annat. Men därifrån till att dra slutsatsen att varje nedlagt ärende automatiskt motsvarar ett faktiskt begånget brott är steget ganska långt.
En anmälan är trots allt just en anmälan. Inte ett bevis. Inte en dom. Och definitivt inte en garanti för att det som påstås faktiskt har hänt. Det är en viktig distinktion, inte minst eftersom bara själva misstanken om vissa typer av brott kan vara fullständigt livsförändrande.
Ta sexualbrott som exempel. Om en sådan misstanke läcker ut till en arbetsplats, bland bekanta eller i sociala sammanhang kan skadan bli enorm, oavsett om personen senare frias eller om utredningen läggs ned. En karriär kan raseras. Relationer kan gå sönder. Ett socialt liv kan förstöras. Det gör också att systemet i teorin kan missbrukas av människor med uppsåt. Vill man jävlas med någon räcker det långt med att så misstanken. Själva misstanken kan vara tillräcklig för att skapa skada, även om personen i fråga aldrig gjort det som påstås.
Det här betyder naturligtvis inte att problemet med ouppklarade brott är obetydligt. Tvärtom. Idealet hade självklart varit att 100 procent av alla faktiskt begångna brott ledde till fällande dom. Eller ännu hellre att brotten aldrig begicks från början. Men det är en fantasi. Inte verkligheten.
Problemet uppstår när människor börjar resonera som om målet i sig rättfärdigar vilka medel som helst. Om man enbart fokuserar på att maximera brottsbekämpning skulle man kunna driva resonemanget hur långt som helst. Kameror i varje hem. Kameror på varje offentlig plats. Övervakning på toaletter. Full tillgång för staten till all digital kommunikation utan samtycke. DNA-register över hela befolkningen från födseln. Fullständig biometrisk kartläggning med kontinuerliga uppdateringar. Totalt avskaffad personlig integritet. Men varför stanna där? Om syftet är att eliminera risk så effektivt som möjligt skulle man kunna föreslå ännu mer extrema åtgärder.
Jag utgår från att alla förstår att det förslaget är sarkastiskt.
För visst, statistiskt sett hade man sannolikt kunnat pressa ned både brottslighet och ouppklarade brott rejält i ett sådant samhälle.
Frågan är vilket samhälle som finns kvar när man är klar.
Ett samhälle där staten ser allt, vet allt och när som helst kan ingripa i varje människas liv är möjligen effektivt ur ett snävt kontrollperspektiv. Men det är också ett samhälle byggt på misstänksamhet, rädsla och total brist på frihet. Men tittar man enbart på brottsbekämpning kan det nästan framstå som perfekt.
Höjer man blicken lite ser man ganska snabbt något helt annat. Ett samhälle som i grunden är rätt miserabelt att leva i. Man kan inte stirra sig blind på en enda parameter och tro att man därmed hittat den rätta lösningen. Verkligheten är större än så. Man måste väga in fler faktorer. Rättssäkerhet. Frihet. Integritet. Proportionalitet. Konsekvenser för oskyldiga.
Det är just det jag tycker att många av Dumpens följare missar. De stirrar så intensivt på monstret de vill bekämpa att allt runt omkring försvinner ur synfältet. När man väl hamnat där blir det lätt att börja acceptera nästan vilka metoder som helst, bara de upplevs skada monstret.
Det är som att stå och titta genom ett litet titthål med all fokus på ett enda mål. Man ser monstret där inne och vill spränga bort det. Problemet är bara att huset runt omkring kanske är ett höghus fullt av andra människor. Barn, anhöriga, oskyldiga. Men dem ser man inte genom det lilla titthålett.
Inte för att de inte finns, utan för att synfältet är alldeles för smalt.
Tack för ett otroligt välformulerat och djupt svar. Glädjande att läsa
Jag har funderat mycket på det du skriver om hur synfältet blir så smalt att man missar allt runt omkring. Det fick mig att reflektera över hur vi människor faktiskt är funtade rent psykologiskt och evolutionärt och varför Dumpens följare så extremt snabbt kliver i fällan att göra antaganden till sanningar.
Vi människor är biologiskt kodade för att snabbt kategorisera världen i vän eller fiende, säkert eller livsfarligt. Det är en överlevnadsmekanism från stenåldern. När Dumpen då visar en video där en man dyker upp på en plats för att träffa vad han tror är en flicka, så gör den mänskliga hjärnan ett blixtsnabbt antagande: Han är där, alltså är han ett monster. Följarna nöjer sig där. De ser mönstret, känslorna (vreden) kickar igång och antagandet upphöjs till absolut sanning. Pöbeln nöjer sig med det antagandet eftersom det mättar deras omedelbara behov av logik och trygghet.
Men våra domstolar kan inte, och får inte, döma efter vad som verkar rimligt. Rättsstaten kräver ställt utom rimligt tvivel. Det är ett extremt högt ställt beviskrav som innebär att det i princip inte får finnas någon annan tänkbar förklaring till händelseförloppet än att personen är skyldig till ett specifikt lagbrott. Folkdomstolen hatar det beviskravet eftersom det kräver tålamod, känslomässig distans och objektivitet - tre saker som en arg nätpöbel helt saknar.
Det här leder till det absolut farligaste med folkdomstolar och något som du berörde när du skrev om hur livsförändrande en misstanke är.
Om en person blir anmäld eller uthängd för till exempel barnpornografibrott och polisen efter en granskning inser att det inte finns någon substans och lägger ned utredningen direkt, så är personen i samhällets ögon ofta ändå körd. Men rättsstaten har gjort sitt jobb. Personen är fri, oskyldig och renvådd i lagens ögon.
Vi har en djupt rotad, primitiv inställning som säger ingen rök utan eld. Samhället applicerar en permanent social stämpel: Ja, han blev friad av staten, men han är säkert pedofil ändå, de kunde bara inte bevisa det. Folk förstår inte skillnaden mellan brist på bevis och faktisk oskuld. För dem är misstanke och antagande lika med en fällande dom.
Det mest paradoxala i allt det här är att Dumpens följare hävdar att de gör det här för att skydda barnen. Men genom att rasera rättssäkerheten och ersätta den med fördomar och biologiska antaganden, skapar de ett samhälle där ingen sitter säkert. De glömmer att de barn de vill skydda en dag också växer upp till vuxna individer som själva kan dras med i raset nästa gång pöbeln får för sig att spränga ett helt höghus för att komma åt ett monster.
__________________
Senast redigerad av Mittpunkt Igår kl. 18:17.
Senast redigerad av Mittpunkt Igår kl. 18:17.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera