Citat:
Ursprungligen postat av
Mittpunkt
Det mest anmärkningsvärda i hela texten är när han drar upp statistiken: Endast omkring fyra procent av fallen som passerar genom rättsapparaten leder till en fällande dom. Det innebär att 96 procent lämnar rättssalen som fria personer.
Men Sjöberg använder den här siffran för att antyda att de 96 procenten också är förövare, som bara kommit undan. Det är en direkt attack mot principen om att man är oskyldig tills motsatsen bevisats. Han säger i princip: Rättsväsendet misslyckas i 96 % av fallen, så därför behövs vi på Dumpen som kan hänga ut folk utan dom.
Sjöberg får det att låta som att det är en jättestor nyhet eller en kontroversiell åsikt att folk inom skola och förskola ska visa registerutdrag. Men det är redan lag i Sverige sedan länge. Du kan inte få en anställning inom skola, förskola eller fritidshem utan att lämna ett registerutdrag från Polisen. Punkt.
Att han får det att låta som slarv och daltande är ett sätt att piska upp en stämning av att samhället är helt ruttet och att ingen gör något, när sanningen är att det är stenhårt reglerat.
Han föreslår att alla ska visa registerutdrag varje år eller varje termin.
Men tänk på vad det innebär i praktiken: Hundratals tusen lärare, förskollärare, fotbollstränare och scoutledare ska varje augusti skicka efter fysiska eller digitala papper från Polisen. Polisens handläggningstider skulle braka samman totalt.
Den här krönikan handlar inte om att Sjöberg har hittat en briljant juridisk lösning på ett problem. Det här är klassisk krishantering och opinionsbildning.
Dumpen vet att EU-domen den 9 juli närmar sig. De vet att de kommersiella söksajterna (deras viktigaste verktyg) riskerar att stängas. De känner av att kritiken mot deras uthängningar växer.
Genom att skriva en sådan här krönika försöker Sjöberg flytta fokus till något som alla håller med om - skydda barnen - för att framställa Dumpen som de enda som faktiskt bryr sig, medan staten och arbetsgivarna framställs som naiva, ansvarslösa och fullkomliga idioter. Men skrapar man på ytan är det ganska tunt med substans.
Det är slående hur ofta statistik används på ett oärligt eller åtminstone väldigt selektivt sätt i den här typen av diskussioner.
Ja, det är självklart så att en del av de ärenden som aldrig leder till fällande dom handlar om faktiska brott där gärningspersonen av olika skäl går fri. Det vore naivt att påstå något annat. Men därifrån till att dra slutsatsen att varje nedlagt ärende automatiskt motsvarar ett faktiskt begånget brott är steget ganska långt.
En anmälan är trots allt just en anmälan. Inte ett bevis. Inte en dom. Och definitivt inte en garanti för att det som påstås faktiskt har hänt. Det är en viktig distinktion, inte minst eftersom bara själva misstanken om vissa typer av brott kan vara fullständigt livsförändrande.
Ta sexualbrott som exempel. Om en sådan misstanke läcker ut till en arbetsplats, bland bekanta eller i sociala sammanhang kan skadan bli enorm, oavsett om personen senare frias eller om utredningen läggs ned. En karriär kan raseras. Relationer kan gå sönder. Ett socialt liv kan förstöras. Det gör också att systemet i teorin kan missbrukas av människor med uppsåt. Vill man jävlas med någon räcker det långt med att så misstanken. Själva misstanken kan vara tillräcklig för att skapa skada, även om personen i fråga aldrig gjort det som påstås.
Det här betyder naturligtvis inte att problemet med ouppklarade brott är obetydligt. Tvärtom. Idealet hade självklart varit att 100 procent av alla faktiskt begångna brott ledde till fällande dom. Eller ännu hellre att brotten aldrig begicks från början. Men det är en fantasi. Inte verkligheten.
Problemet uppstår när människor börjar resonera som om målet i sig rättfärdigar vilka medel som helst. Om man enbart fokuserar på att maximera brottsbekämpning skulle man kunna driva resonemanget hur långt som helst. Kameror i varje hem. Kameror på varje offentlig plats. Övervakning på toaletter. Full tillgång för staten till all digital kommunikation utan samtycke. DNA-register över hela befolkningen från födseln. Fullständig biometrisk kartläggning med kontinuerliga uppdateringar. Totalt avskaffad personlig integritet. Men varför stanna där? Om syftet är att eliminera risk så effektivt som möjligt skulle man kunna föreslå ännu mer extrema åtgärder.
Jag utgår från att alla förstår att det förslaget är sarkastiskt.
För visst, statistiskt sett hade man sannolikt kunnat pressa ned både brottslighet och ouppklarade brott rejält i ett sådant samhälle.
Frågan är vilket samhälle som finns kvar när man är klar.
Ett samhälle där staten ser allt, vet allt och när som helst kan ingripa i varje människas liv är möjligen effektivt ur ett snävt kontrollperspektiv. Men det är också ett samhälle byggt på misstänksamhet, rädsla och total brist på frihet. Men tittar man enbart på brottsbekämpning kan det nästan framstå som perfekt.
Höjer man blicken lite ser man ganska snabbt något helt annat. Ett samhälle som i grunden är rätt miserabelt att leva i. Man kan inte stirra sig blind på en enda parameter och tro att man därmed hittat den rätta lösningen. Verkligheten är större än så. Man måste väga in fler faktorer. Rättssäkerhet. Frihet. Integritet. Proportionalitet. Konsekvenser för oskyldiga.
Det är just det jag tycker att många av Dumpens följare missar. De stirrar så intensivt på monstret de vill bekämpa att allt runt omkring försvinner ur synfältet. När man väl hamnat där blir det lätt att börja acceptera nästan vilka metoder som helst, bara de upplevs skada monstret.
Det är som att stå och titta genom ett litet titthål med all fokus på ett enda mål. Man ser monstret där inne och vill spränga bort det. Problemet är bara att huset runt omkring kanske är ett höghus fullt av andra människor. Barn, anhöriga, oskyldiga. Men dem ser man inte genom det lilla titthålett.
Inte för att de inte finns, utan för att synfältet är alldeles för smalt.
