Citat:
Vem är den här Mathilda och hur/vad har hon med Dumpen att göra?
Ur Mathilda Hoflings självbiografi- Berättar du så dödar jag dig
Låter det som män som är snälla mot flickor och kvinnor när de berättar många år efteråt berättar om sina livsöden? Hur det var för dem att vara 13 eller 14 år? Eller hur de som prostituerade behandlats?
Mer utdrag ur Mathildas självbiografi
Det är inte samma tidsera som för tjugo år sedan eller på nittiotalet. Saker har förändrats..Det som var omöjligt att säga högt för tjugofem år sedan det berättar den ena efter den andra vuxna kvinnan om. En utsatthet som varierar. Min utsatthet är inte i närheten av de här kvinnornas men det jag hade att säga kunde man inte riktigt göra ändå. Förr. Idag är det en ny tid. Många blev vuxna och överlevde och tänkte att skitsamma "Vad folk kan tycka" och de rä inte Dumpen som är det stora problemet för er främst män längre, det är varenda en av alla offer. De kommer kunna ploppa upp i era liv igen närsomhelst och fråga Minns du mig? Jag räknas och jag är en fullvärdig människa du behandlat mycket fel. Tar man bort Dumpem finns ändå hundratals nya Sara där ute eller vad än de olika flickorna heter. Och bara för att man varit tyst i fem år, tio, tjugo osv spelar det ingen roll. Jag skrev själv igår i en tråd hux flux efter att ha funnit den när jag letade efter en av alla.mott livs förövare vad det nu kan vara, tjugofem år senare och vill att påpeka för hela staden att Det var den här släkten medan jag försöker minnas dera namn och funderar på vad de kan ha för företag nu. Jag måste säga det att när jag läste Mathildas bok tänkte jag att jag som aldrig haft det så illa nästan kunde känna någon slags likhet. Hade de haft tag på henne istället hade det varit hon. För de har ju alltid fler offer, förövarna.
Saken är att man kan glömma vissa detaljer med åren som exakt namn men hela historien är generellt intakt och den kan komma ut när som helst och då är det ändå ute. Varför ska kvinnor leva med att allt kring dem donjumneterats och spridits eller leva under hotet om total social förgörelse men männen, de ska vi vara rädda om?
Det kommer komma jättemånga fler som berättar och det blir smärtsamt för väldigt många men varför är det kvinnans lott att lida i ensamhet? Varför ska jag inte dela med mig av mitt lidande genom att leta upp mina förövare som orsakade det och peka och säga "Den där var det!"? Varför ska inte mamman eller systern eller syskonbarn eller de egna barnen få känna vad jag känt. Vad andra offer känt?
För skillnaden är att vi offer, vi tycker inte ens om varandra (många konflikter är mellan olika offer för sexuellt våld) medan förövare har en massa nätverkande och kontakter med varandra och ryggdunkare och stöttar och talar ner de som talar emot deras karaktärer.
När jag läser (de flesta offer är av kvinnligt kön och de flesta förövare är män) de här kvinnornas livsberättelser blir jag chockerad över hur enkelt det är för män att göra exakt vad som helst så for de kan komma undan med det. Slutar de komma undan kommer beteenden börja förändras eftersom de annars skulle göra allt extremt öppet utan att alls försöka dölja något om de helt saknade impulskontroll dvs.
Tycker du att män som kan våldta 14 åringar med flaskor och misshandla dem eller spela in dem under gruppsex och än värre saker, verkligen är människor vars problem är att de pekas ut? Tycker du att om Mathilda hade namngivit de män som skadat henne så vore det mest synd om de anhöriga?
Låter det som män som är snälla mot flickor och kvinnor när de berättar många år efteråt berättar om sina livsöden? Hur det var för dem att vara 13 eller 14 år? Eller hur de som prostituerade behandlats?
Mer utdrag ur Mathildas självbiografi
Det är inte samma tidsera som för tjugo år sedan eller på nittiotalet. Saker har förändrats..Det som var omöjligt att säga högt för tjugofem år sedan det berättar den ena efter den andra vuxna kvinnan om. En utsatthet som varierar. Min utsatthet är inte i närheten av de här kvinnornas men det jag hade att säga kunde man inte riktigt göra ändå. Förr. Idag är det en ny tid. Många blev vuxna och överlevde och tänkte att skitsamma "Vad folk kan tycka" och de rä inte Dumpen som är det stora problemet för er främst män längre, det är varenda en av alla offer. De kommer kunna ploppa upp i era liv igen närsomhelst och fråga Minns du mig? Jag räknas och jag är en fullvärdig människa du behandlat mycket fel. Tar man bort Dumpem finns ändå hundratals nya Sara där ute eller vad än de olika flickorna heter. Och bara för att man varit tyst i fem år, tio, tjugo osv spelar det ingen roll. Jag skrev själv igår i en tråd hux flux efter att ha funnit den när jag letade efter en av alla.mott livs förövare vad det nu kan vara, tjugofem år senare och vill att påpeka för hela staden att Det var den här släkten medan jag försöker minnas dera namn och funderar på vad de kan ha för företag nu. Jag måste säga det att när jag läste Mathildas bok tänkte jag att jag som aldrig haft det så illa nästan kunde känna någon slags likhet. Hade de haft tag på henne istället hade det varit hon. För de har ju alltid fler offer, förövarna.
Saken är att man kan glömma vissa detaljer med åren som exakt namn men hela historien är generellt intakt och den kan komma ut när som helst och då är det ändå ute. Varför ska kvinnor leva med att allt kring dem donjumneterats och spridits eller leva under hotet om total social förgörelse men männen, de ska vi vara rädda om?
Det kommer komma jättemånga fler som berättar och det blir smärtsamt för väldigt många men varför är det kvinnans lott att lida i ensamhet? Varför ska jag inte dela med mig av mitt lidande genom att leta upp mina förövare som orsakade det och peka och säga "Den där var det!"? Varför ska inte mamman eller systern eller syskonbarn eller de egna barnen få känna vad jag känt. Vad andra offer känt?
För skillnaden är att vi offer, vi tycker inte ens om varandra (många konflikter är mellan olika offer för sexuellt våld) medan förövare har en massa nätverkande och kontakter med varandra och ryggdunkare och stöttar och talar ner de som talar emot deras karaktärer.
När jag läser (de flesta offer är av kvinnligt kön och de flesta förövare är män) de här kvinnornas livsberättelser blir jag chockerad över hur enkelt det är för män att göra exakt vad som helst så for de kan komma undan med det. Slutar de komma undan kommer beteenden börja förändras eftersom de annars skulle göra allt extremt öppet utan att alls försöka dölja något om de helt saknade impulskontroll dvs.
Tycker du att män som kan våldta 14 åringar med flaskor och misshandla dem eller spela in dem under gruppsex och än värre saker, verkligen är människor vars problem är att de pekas ut? Tycker du att om Mathilda hade namngivit de män som skadat henne så vore det mest synd om de anhöriga?
