Citat:
Ursprungligen postat av
Mowglino
Vad ylar du om? Både Sara och Patrik uppmanar till våld.
I en av deras uthängningar för 1-2 månader sedan, så hör man till och med en av deras fiskare säga "döda den jäveln", när Patrik springer efter en kille som flyr in i en trapp, det är jargongen som dom har sinsemellan.
Det har aldrig slagit dig, att det kanske är Dumpen själva som framkallar dessa beteendemönster, genom att gaslighta alla dessa lågbegåvade, hypersexuella männen?
Ur Mathilda Hoflings självbiografi- Berättar du så dödar jag dig
Citat:
Han stannar bilen. Täta granar reser sig som en mur runt oss och skyddar från insyn. Simon fräser åt mig att klättra bak i baksätet och ta av mig alla kläder. Jag säger nej. Gråter. Skakar på huvudet. Ett knytnävsslag på halsen. Jag gör som han säger.
Simon tar av sig på underkroppen och klättrar till baksätet likt en hårig spindel. Han tvingar mig att suga av honom. Jag får kväljningar, kan inte andas. Han tar tag i mitt[huvud och kastar det bakåt så nackkotorna klickar till. Mina ben tvingas isär av hans händer och jag börjar gråta igen, ber honom att sluta. Då slår han mig med öppen hand överallt på kroppen, som om han slår ihjäl flugor och hans hand är en flugsmälla. Han vrider om min överarm som tusen nålar, något vi gör på skoj på rasten, men mycket hårdare. På samma sätt vrider han om mitt ena bröst tills det känns som att det ska gå av. Han fiskar upp en tom och hopknycklad läskflaska från golvet och trycker in den i mitt underliv och rör runt tills smärtan blir så stark att jag måste skrika rakt ut. Jag vill inte titta in i hans ögon men råkar ändå göra det. Blicken är iskall och manisk. Rädslan slår upp i bröstet som en våg mot klippor. Sen stoppar Simon in sin äckliga snopp i mig. Jag kämpar emot. Han tar stryptag runt min hals. Jag tror han får utlösning inuti mig, det känns eftersom han inte använder kondom.
Efter det öppnar han bildörren och puttar ut mig som om jag vore en soppåse. Jag landar i smutsig jord. Bildörren stängs och Simon hoppar tillbaka i förarsätet, startar bilen och gasar iväg så det yr grus i mitt ansikte. De röda baklamporna försvinner bakom krönet, och sen blir det tyst i skogen. I mina öron hörs bara ett sus.
Jag reser mig, står stilla men andas paniksnabbt. Skälljud hörs från kor någonstans långt bort. Jag sätter mig ner för att dölja min nakna kropp för jag vet inte vad jag annars ska göra. Då ser jag de röda lyktorna igen. Det är bilen som backar tillbaka. Simon vevar ner rutan och säger: ”Hoppa in i bilen!” med ett frustande skratt. Han våldtar mig en gång till och använder sig av ännu en av alla läskflaskor som ligger på det skitiga golvet.
Jag svimmar av och vet inte hur lång tid det tar innan jag återfår medvetandet igen, men när jag vaknar upp har det hunnit bli mörkt utanför bilen. Medan Simon kör iväg håller han sin hand på mitt lår som om vi är ett romantiskt par på en roadtrip. Jag klamrar mig fast i bildörren. Simon berättar för mig att han har njutit av vår lilla lek och att han såg att även jag älskade det. Sen börjar han att prata om helt andra saker, som min skola och hur läget är med Åsa och mina andra klasskompisar som han vet namnen på. Han frågar vad jag ska göra för något ”skojsigt” i helgen. Jag orkar inte svara men det verkar inte störa Simon som fortsätter babbla på.
Vi kommer in till stan igen och vid en videobutik stannar han till och går in och kommer tillbaka med lösgodis till mig. Medan vi väntar på min buss sitter vi kvar i bilen. Mitt underliv bultar av smärta. När bussen närmar sig och jag öppnar bildörren för att gå ut tar han tag i min arm och spänner sina onda ögon i mig innan han säger: ”Berättar du så dödar jag dig.”
Låter det som män som är snälla mot flickor och kvinnor när de berättar många år efteråt berättar om sina livsöden? Hur det var för dem att vara 13 eller 14 år? Eller hur de som prostituerade behandlats?
Mer utdrag ur Mathildas självbiografi
Citat:
Det knackar på dörren. Simon går och öppnar. Ytterligare två män kommer in. Alla kan inte komma upp till rummet samtidigt, då kan receptionspersonalen bli misstänksamma. Simon är skicklig på att planera sånt här.
Det knackar igen och den här gången kliver en yngre man in, han är kanske omkring tjugofem. Han är just på väg att ta av sig jackan när han fryser till i rörelsen. Det enda som rör sig på mannen är färgen i ansiktet som rinner av. Simon frågar om det var något fel. Mannens ögon är uppspärrade och tittar rakt på mig. ”Hon är ju ett barn” svarar han och drar på sig jackan igen och slår igen dörren bakom sig. Det blir tyst i rummet. Simon bryter tystnaden efter ett par sekunder genom att sätta på teven. En nyhetsankare dyker upp på skärmen men hon blir allt suddigare för mig. När jag tittar mig runt i rummet märker jag att männen också är ur fokus. Mina muskler blir svaga. Jag tror att fler män kommer in, men jag ser inte för ögonlocken blir tunga.
Jag faller ihop i soffan. Simon bär mig till sängen och drar av mig mina kläder. Även om allt är groggy kan jag inte zooma ut från det som sen händer. Jag känner allt. Hur någon griper tag i mitt hår. Gång på gång skriker männen att jag är en hora. Jag känner hur flera är på mig samtidigt och hur de använder sexleksaker på mig. Hur de vrider om och biter i mina bröst. Sätter på mig handklovar. Sitter på mig. Jag skriker till men får då en hård smäll i halsen. Det är riskfyllt att skrika på hotell. Bäst att vara tyst. Kan bli farligt annars. De hetsar varandra: en har sex med mig medan de andra står runt och skriker som om de står runt en boxningsring och tittar på en match. De tillfredsställer sig själva samtidigt. Sen har två män sex med mig samtidigt medan en tredje håller fast mig. Männen gör ännu mer saker mot mig som jag inte ens orkar tänka på. När de till sist är klara puttar Simon in mig i badrummet. Jag vinglar fram till kanten av jacuzzin och sänker sakta ner kroppen till det gröna marmorgolvet, sitter där i några minuter tills jag samlat kraft att krypa mot toasitsen där Simon lagt mina kläder. När jag kommer ut har alla män förutom Simon gått. Han erbjuder mig skjuts hem men jag lämnar rummet utan att säga hejdå.
Det är inte samma tidsera som för tjugo år sedan eller på nittiotalet. Saker har förändrats..Det som var omöjligt att säga högt för tjugofem år sedan det berättar den ena efter den andra
vuxna kvinnan om. En utsatthet som varierar. Min utsatthet är inte i närheten av de här kvinnornas men det jag hade att säga kunde man inte riktigt göra ändå. Förr. Idag är det en ny tid. Många blev vuxna och överlevde och tänkte att skitsamma "Vad folk kan tycka" och de rä inte Dumpen som är det stora problemet för er främst män längre, det är varenda en av alla offer. De kommer kunna ploppa upp i era liv igen närsomhelst och fråga
Minns du mig? Jag räknas och jag är en fullvärdig människa du behandlat mycket fel. Tar man bort Dumpem finns ändå hundratals nya Sara där ute eller vad än de olika flickorna heter. Och bara för att man varit tyst i fem år, tio, tjugo osv spelar det ingen roll. Jag skrev själv igår i en tråd hux flux efter att ha funnit den när jag letade efter en av alla.mott livs förövare vad det nu kan vara, tjugofem år senare och vill att påpeka för hela staden att
Det var den här släkten medan jag försöker minnas dera namn och funderar på vad de kan ha för företag nu. Jag måste säga det att när jag läste Mathildas bok tänkte jag att jag som aldrig haft det så illa nästan kunde känna någon slags likhet. Hade de haft tag på henne istället hade det varit hon. För de har ju alltid fler offer, förövarna.
Saken är att man kan glömma vissa detaljer med åren som exakt namn men hela historien är generellt intakt och den kan komma ut när som helst och då är det ändå ute. Varför ska kvinnor leva med att allt kring dem donjumneterats och spridits eller leva under hotet om
total social förgörelse men männen, de ska vi vara rädda om?
Det kommer komma jättemånga fler som berättar och det blir smärtsamt för väldigt många men varför är det kvinnans lott att lida i ensamhet? Varför ska jag inte dela med mig av mitt lidande genom att leta upp mina förövare som orsakade det och peka och säga "Den där var det!"? Varför ska inte mamman eller systern eller syskonbarn eller de egna barnen få känna vad jag känt. Vad andra offer känt?
För skillnaden är att vi offer, vi tycker inte ens om varandra (många konflikter är mellan olika offer för sexuellt våld) medan förövare har en massa nätverkande och kontakter med varandra och ryggdunkare och stöttar och talar ner de som talar emot deras karaktärer.
När jag läser (de flesta offer är av kvinnligt kön och de flesta förövare är män) de här kvinnornas livsberättelser blir jag chockerad över hur enkelt det är för män att göra exakt vad som helst så for de kan komma undan med det. Slutar de komma undan kommer beteenden börja förändras eftersom de annars skulle göra allt extremt öppet utan att alls försöka dölja något om de helt saknade impulskontroll dvs.
Tycker du att män som kan våldta 14 åringar med flaskor och misshandla dem eller spela in dem under gruppsex och än värre saker, verkligen är människor vars problem är att de pekas ut? Tycker du att om Mathilda hade namngivit de män som skadat henne så vore det mest synd om de anhöriga?