Svårt att plugga till läkare?

Jag undrar om någon har en uppfattning kring hur svårt det egentligen är att plugga till läkare? Alla vet ju att det är relativt svårt att komma in på programmet, vare sig det är med HP eller gymnasiebetyg. Dock är jag nyfiken på om någon har några erfarenheter med eller tankar kring hur svårt det faktiskt är att plugga på olika universitet i Sverige.

Personligen har jag pluggat 2 år på läkarprogrammet i Lund och drar igång med Termin 5 till hösten. Blev chockad de första terminerna över hur relativt lite tid jag kunde lägga och ändå komma 80:e percentil på tentorna. I och för sig har jag alltid haft lätt för akademiskt arbete och att komma ihåg detaljer, men är ändå nyfiken på vad andra har att säga. Redigering: lade kanske cirka 25 h/veckan i allt under terminerna och 40h/veckan månaden innan tenta.

Speciellt när jag hör till exempel läkarstudenter i USA berätta om sina erfarenheter via Youtube mm så tycker jag de verkar mycket mer pressade. Undrar om svenska läkarprogram har sänkt sin nivå, eller om jag bara tar den lätta vägen och får stryk senare under klin. Dock har jag som sagt fått långt över medel på tentorna, så ser inte riktigt hur det skulle kunna vara så.

Frågan/diskussionen riktar sig både till läkarstudenter/färdiga läkare, men är också nyfiken på andras uppfattning av läkarstudenter. Allt gott.

Tack a priori.

Jag upplevde de första terminerna som mest krävande studiemässigt. Inte så att jag pluggade ihjäl mig men jag pluggade en hel del. Var kanske mest stressad eftersom det ryktas att läkarprogrammet är så svårt. Senare halvan av programmet var främst kul. Mycket praktik, en del föreläsningar, inte alls mycket plugg förutom dagarna innan en tenta. Läste i Göteborg och tog examen 2011, vet inte hur mycket som ändrats sedan dess men sannolikt inte jättemycket.

Medicin och hälsa --> Utbildning och studier
/Moderator

Jag tror amerikanarnas stress kan bero på betygssystemet. Runt en tredjedel av deras skolor har mer än bara ett godkänt betyg för prekliniska kurser, och 90% har det för kliniska kurser. Det sätter nog en jäkla mycket hårdare press på studenterna än att bara behöva få godkänt.

Varför är TS korkad? Förstår jag inte hur utan ser det mest som ett obefogat personangrepp.

Men mina erfarenheter av läkare är heller inget vidare. Har de bland bekanta och de låter mest som DN-skadade vänsterpartister. Konstigt att det är vad rikedom gör med folk.

Pervot o Tjejplågaren Trenneborg har tagit sig igenom - då kan det inte vara så
svårt om man väl kommit in.

Svårighetsgrader borde mätas i form av manfall/missklyckade studier/icke examina i
utbildningar på minst 4 år - hur ser det ut då o där läkare vs tandläkare (jurist/psyklog)
m fl

Just USA har ett lite speciellt utbildningssystem då man ofta har betydligt fler skriftliga och muntliga redovisningar än andra länder, ofta varje vecka. Inte ovanligt att man ska skriva en PM i veckan. Detta gör det ju i och för sig inte svårare, då materialet i princip är detsamma som man läser in till tentan, men innebär en högre stress.

Det är lättare att vara vänster när man själv har det bra...

Fr.o.m. T6 blir det mer. Framför allt mer schemalagd tid. Man kan hanka sig fram utan att läsa på så mycket där hemma, men inget jag rekommenderar. När jag gjorde T7 hade vi i snitt schemalagd tid ca 44-timmar per vecka. Men inte några 80-timmarsveckor direkt.

Man kan inte jämföra den amerikanska läkarutbildningen med den svenska, av flera skäl:

1. Den amerikanska utbildningen kräver att man har en undergrad, ungefär en fyraårig kandidatexamen. Amerikanska läkarstudenter är alltså äldre när de börjar och går i princip in på masternivå.

2. Deras utbildning är kortare, fyra år jämfört med våra sex. Alltså har de ett högre tempo.

3. De har ett matchningssystem där deras prestationer under utbildningen avgör vilka specialiteter de kan läsa. Givetvis blir det extremt pressat när man vet att ens framtida karriärmöjligheter hänger på tentaresultaten.


Därutöver är jag säker på att de också egentligen har mastigare kunskapskrav, sett till prekliniska ämnen. Sverige lägger större fokus på handläggning och folksjukdomar än på sulci och virulensfaktorer. Samma sak har jag uppfattat om studenter från ex. Polen, alltså att de testas hårdare på detaljkunskap men är mindre självständiga som kliniker.

Hej gänget,

Jag känner mig totalt inkompetent som läkare i praktiken. Vad innebär detta? Låt mig berätta.
Jag pluggar till läkare på ett svenskt universitet och ska till våren börja mina klininska terminer. Vad detta innebär är att jag till största del läst medicinska böcker, lärt mig om människokroppen och annan medicinsk teori de senast 2,5 åren. Nu ska jag då ut och faktiskt träffa patienter mer eller mindre hela dagarna.

På de tentor jag skrivit har jag hamnat top 20% på terminen, till och med vissa topp 5%, dvs jag har klarat mig väldigt bra på de examinationer vi faktiskt har. Den lilla praktik vi har haft de senaste 2,5 åren (några dagar på vårdcentral) och lite information om hur man faktiskt undersöker en patient (som faktiskt examinerades i något som heter OSCE) klarade jag utmärkt. Ska sägas att jag tycker det nästan har varit för lätt (inte menat på arrogant vis, utan bara ärlig åsikt).

Problemet är att jag känner det som kallas "imposter-syndrome". Trots att jag som ni kan läsa alltså klarat utbildningen alldeles utmärkt hittills, känner jag mig helt inkompetent. Visst, jag har klarat mina tentor väl, men jag känner personligen inte att de förberett mig för att faktiskt kunna lösa patienters medicinska problem.

Jag har därför ångest nu när jag ska ut och faktiskt vara på sjukhuset och ha press att när jag träffar en patient och hör om dess symptom, kunna ge bra och säkra differentialdiagnoser (alltså förslag på olika sjukdomar som patienten kan lida av). Fattar att jag inte är färdig läkare och att jag har 3 år kvar på utbildningen, men känner mig iallafall mycket ångestfylld inför detta.

Vad hade ni gjort i min sits? Missbedömer jag min egen inkompetens, och är det ens möjligt att jag har rätt om jag klarat läkarprogrammets examinationer hittils med god marginal? Ställer jag bara för höga krav på vad jag ska kunna, eller är jag en fara för patienters hälsa?

Att du lider av "imposter syndrome" är snarare ett tecken på att du är kompetent. Kör på, det blir bättre. Om det är något Sverige behöver så är det kompetenta läkare. Majoriteten är ett skämt.