Citat:
Hej gänget,
Jag känner mig totalt inkompetent som läkare i praktiken. Vad innebär detta? Låt mig berätta.
Jag pluggar till läkare på ett svenskt universitet och ska till våren börja mina klininska terminer. Vad detta innebär är att jag till största del läst medicinska böcker, lärt mig om människokroppen och annan medicinsk teori de senast 2,5 åren. Nu ska jag då ut och faktiskt träffa patienter mer eller mindre hela dagarna.
På de tentor jag skrivit har jag hamnat top 20% på terminen, till och med vissa topp 5%, dvs jag har klarat mig väldigt bra på de examinationer vi faktiskt har. Den lilla praktik vi har haft de senaste 2,5 åren (några dagar på vårdcentral) och lite information om hur man faktiskt undersöker en patient (som faktiskt examinerades i något som heter OSCE) klarade jag utmärkt. Ska sägas att jag tycker det nästan har varit för lätt (inte menat på arrogant vis, utan bara ärlig åsikt).
Problemet är att jag känner det som kallas "imposter-syndrome". Trots att jag som ni kan läsa alltså klarat utbildningen alldeles utmärkt hittills, känner jag mig helt inkompetent. Visst, jag har klarat mina tentor väl, men jag känner personligen inte att de förberett mig för att faktiskt kunna lösa patienters medicinska problem.
Jag har därför ångest nu när jag ska ut och faktiskt vara på sjukhuset och ha press att när jag träffar en patient och hör om dess symptom, kunna ge bra och säkra differentialdiagnoser (alltså förslag på olika sjukdomar som patienten kan lida av). Fattar att jag inte är färdig läkare och att jag har 3 år kvar på utbildningen, men känner mig iallafall mycket ångestfylld inför detta.
Vad hade ni gjort i min sits? Missbedömer jag min egen inkompetens, och är det ens möjligt att jag har rätt om jag klarat läkarprogrammets examinationer hittils med god marginal? Ställer jag bara för höga krav på vad jag ska kunna, eller är jag en fara för patienters hälsa?
Jag känner mig totalt inkompetent som läkare i praktiken. Vad innebär detta? Låt mig berätta.
Jag pluggar till läkare på ett svenskt universitet och ska till våren börja mina klininska terminer. Vad detta innebär är att jag till största del läst medicinska böcker, lärt mig om människokroppen och annan medicinsk teori de senast 2,5 åren. Nu ska jag då ut och faktiskt träffa patienter mer eller mindre hela dagarna.
På de tentor jag skrivit har jag hamnat top 20% på terminen, till och med vissa topp 5%, dvs jag har klarat mig väldigt bra på de examinationer vi faktiskt har. Den lilla praktik vi har haft de senaste 2,5 åren (några dagar på vårdcentral) och lite information om hur man faktiskt undersöker en patient (som faktiskt examinerades i något som heter OSCE) klarade jag utmärkt. Ska sägas att jag tycker det nästan har varit för lätt (inte menat på arrogant vis, utan bara ärlig åsikt).
Problemet är att jag känner det som kallas "imposter-syndrome". Trots att jag som ni kan läsa alltså klarat utbildningen alldeles utmärkt hittills, känner jag mig helt inkompetent. Visst, jag har klarat mina tentor väl, men jag känner personligen inte att de förberett mig för att faktiskt kunna lösa patienters medicinska problem.
Jag har därför ångest nu när jag ska ut och faktiskt vara på sjukhuset och ha press att när jag träffar en patient och hör om dess symptom, kunna ge bra och säkra differentialdiagnoser (alltså förslag på olika sjukdomar som patienten kan lida av). Fattar att jag inte är färdig läkare och att jag har 3 år kvar på utbildningen, men känner mig iallafall mycket ångestfylld inför detta.
Vad hade ni gjort i min sits? Missbedömer jag min egen inkompetens, och är det ens möjligt att jag har rätt om jag klarat läkarprogrammets examinationer hittils med god marginal? Ställer jag bara för höga krav på vad jag ska kunna, eller är jag en fara för patienters hälsa?
Du funderar och tvivlar på din egen förmåga, vilket säkert är jobbigt, men det kommer nog göra dig till en bättre läkare än de av dina framtida kollegor som redan nu (efter knappt tre år) känns sig riktigt duktiga och kompetenta (fastän du i själva verket säkert är bättre). Det är helt normalt, och antagligen ganska sunt, att tvivla på sin förmåga i din situation.
Läkaryrket är ett väldigt praktiskt hantverk. Det är inte meningen, och dessutom helt omöjligt, att studenterna ska vara ens hyfsat redo att ge sig ut i arbetslivet efter några års studier. Utbildning med praktik (som du ska ut på nu), och sedan jobb med handling och vidareutbildning, finns ju just för att studenter med enbart teoretisk kunskap inte har någon koll alls när de kommer ut i det praktiska livet, annars.
Alltså, kör på, gör dittbästa och var medveten om att ingen läkarstudent någonsin har varit ens i närheten av fullärd (blir en läkare någonsin fullärd, kan man fråga sig) när det är dags för kliniska terminer. Att du har vett att vara medveten om dina tillkortakommanden bådar gott för dig.
