Bipolär sjukdom, blandad episod

Hur yttrar sig en blandad episod? Frågan ställs till både bipolära och anhöriga. Hur märker ni att du/ den anhöriga är påväg att få en blandad episod tillskillnad mot hypomani/ mani och depression?

Vilket stöd är mest lämpligt? En blandad episod kan ju inte hanteras som ett hypomaniskt eller depressivt skov.

Jag märker det när min anhöriga får köpmani, alltså tror att det går att köpa lycka i dyra prylar som aldrig kommer användas. Samt så är personen mer glad och helt enkelt lättare att ha att göra med. När perioden går över ringer den anhöriga flera gånger per dag, livet är skit och är oftast rätt oförskämd. Kan inte påstå att jag gillar någon av de två faserna. Hade jag kunnat hade jag brutit kontakten helt med den personen som jag nu känner som är bipolär. Den personen är nog mitt värsta och svåraste problem just nu. Dock tror jag att bipolära kan visa sig lite olika. Men den jag känner är ett barn på 15 år i huvudet och gör ALLT för att ha uppmärksamhet, oavsett om det är att vara elak eller inte.

Tack för svar!

Menar du att din anhöriga går in i blandepisod efter manin? Jag menar, eftersom hen både anser att "livet är skit" och ändå ringer ideligen?

Ja, hur den sjuke hanterar sin sjukdom skiljer sig ju mycket. Min anhöriga tar helt ansvar för sitt beteende så det gör stor skillnad. Själv vet jag att det inte är mycket att göra som anhörig när skovet är ett faktum (att bromsa/ stoppa ett skov i tid kan man hjälpa med) men jag vill åtminstone inte göra saken svårare för honom.

Jag har aldrig sett de här symtomen dock, och misstänker blandepisod. Därför vet jag inte hur jag ska bete mig, och just nu är det ju inte läge att fråga vederbörande själv.
Har din anhöriga beskrivit vad som försvårar sjukdomen för denne vid blandad episod?

Vet inte om jag förstår din fråga helt. Men min anhöriga har endast två lägen. Antingen då allt är ”så jävla bra”- citerat direkt ifrån min anhöriga. Och när livet är så har personen en köpmani. Köper allt möjligt, allt ifrån datorer, bilar till lampor, bort och klistermärken, ja allt som personen tror den blir lyckligare av. Därefter är livet skit, personen har dödsångest, längtar till döden, planerar sin begravning,arv, samt så typ gråter massa.

Dessa två lägen är allt den personen har. Men har försökt läsa på internet och det skiljer väldigt!

Men vad bra att din anhöriga inte skyller på bipolariteten. Det gör våran. Allt är dens fel=hen behöver inte tänka på några konsekvenser av handlingarna.

Vad jag har hört kan man ringa till sin kommun för att kunna få samtalsstöd därifrån för att du ska få mer kunskap hur du ska hantera din anhöriga när den får sina ”anfall”. Annars kan du alltid läsa på mer eller kontakta vården. I mitt fall har inte den anhöriga berättat något om dennes situation och vad bipolaritet är. Jag har mest läst på internet. Har själv alldeles för lite kunskap men då det inte är jag som har hela ansvaret för personen så orkar jag inte lägga ner så mycket energi på att lära mig. Jag försöker mest orka med vardagen då jag håller på att bli smått galen varannan dag.. tror dock min anhöriga har något annat fel också som gör att den beter sig som ett barn. Men jag vet inte. Aldrig fått vara med på besök hos psykologen så vet inte allt..

Önskar dig ett stort lycka till! Oavsett hur mycket du försöker kommer det nog aldrig vara nog. Men att du ens försöker förstå dig på är unikt. Det är få som gör det!! Grym du är!

För min anhörig märktes det genom att personen blev väldigt pratsam och sov flera timmar mindre per dygn. Blev samtidigt irritabel och tyckte att jag var tråkig och långsam, ville prata på nätterna, och väckte mig därför fast jag skulle upp på morgonen. Kunde skämta och verka glad, för att plötsligt få raseriutbrott utan riktig anledning över någon skitsak och prata om att ta livet av sig. Det yttrade sig alltså mest som hypomani med inslag av ilska och ibland självmordstankar.

När jag fick blandepisod inskrivet i journalen så var jag i ett väldigt plågsamt tillstånd. Läkaren noterade att jag vankade fram och tillbaka i väntrummet och hade svårt att inte röra på mig när jag satt ner på hennes kontor. Jag pratade snabbt men ibland tappade jag bort mig mitt i en mening. Samtidigt var jag synbart uppgiven. Jag började gråta när hon frågade hur jag mådde och var både ursäktande över mig själv och irriterad över att sjuksköterskan inte kunde erbjuda mig någon bra hjälp i mina ögon . Ur mitt perspektiv så minns jag att mina tankar snubblade över varan och blicken studsade runt på de olika sakerna i rummet. Jag minns att jag var var ledsen och hade en stark oros känsla som jag brottades med, jag försökte meditera och andas djupt för att minska på ångesten, men det var som att inget hjälpte och mina rusande tankar och skepticism gjorde att jag fick någon slags klarhet i att det inte fanns någon väg ur lidandet, och att jag måste ta livet av mig. Läkaren uppmuntrade mig till att ta lugnande medicin för att sova och bli lugn så att säga. De fick mig också att minska dosen på min antidepressiva medicin för att motverka det hypomana, vilket gjorde att de symptomen försvann.

Som utomstående kan jag tänka mig att det märks dels av att man är otålig och talar snabbt, att man får utbrott/blir irriterad eller gråter och plågas av ångest. Jag tror att blandtillstånd kan ha andra blandningar av depressions och mani symptom, men just blandningen mellan mycket energi och deprimerade känslor är klassiskt, och ett farligt tillstånd eftersom man är väldigt benägen att komma till skott och ta livet av sig om man har sånna tankar.

Om din anhörige är i ett sådant tillstånd så förstår jag att du har det är tufft. Det är svårt att hjälpa en person med bipolär sjukdom, det finns verkligen en gräns för hur mycket du kan påverka, och du bör inte känna att det är ditt ansvar. Det klassiska rådet är att försöka upprätthålla personens vanor, äta och sova vid rimliga tider, försöka minska på personens stress (om det är möjligt). Om hen sover för lite är det bra att snacka med läkare och få medicin för att stabilisera det. Det är svårt som anhörig att göra något åt den här sjukdomen, jag skulle säga att det viktigaste är att man uppmuntrar till fortsatt läkarkontakt och kanske försöker kolla läget ibland, så att man kan uppmana personen att åka in till psykakuten om det blir riktigt illa. Just med bland tillstånd känns det ifs som att man är ganska svår att ha och göra med, så du kanske måste ta ett steg bak för att inte själv bli nerdragen i det och ha en sund relation till en person som i nuläget är jobbig. Hoppas verkligen det blir lättare i framtiden!

Läskigt. Jag känner igen mig själv i mycket av det du skrev.
Jag misstänker att min BP dök upp redan i sena tonåren men att jag då trodde det berodde på mitt knarkande.

Tack och lov har jag väldigt sällan haft de där riktigt nattsvarta depressionerna med självmordstankar osv. men däremot skoven har varit både långvariga och jobbiga för min omgivning.
Själv älskade jag mina skov och kände mig oövervinnerlig, men det var katastrof för min ekonomi då jag köpte framförallt skor, men även instrument jag trodde mig kunna lära mig att spela.

Först i 25-26 årsåldern blev jag diagnostiserad och fick hjälp. Det tog lång tid innan vi hittade den optimala medicinkombon, och jag gav flera gånger upp och började självmedicinera.
Numera tar jag enbart Lithionit och skippar antideppet då det gör mer skada än nytta imo. Men lithium biverkningarna gör mig kroniskt törstig, yr i skallen, samt en kronisk lätt huvudvärk.

Deppen självmedicinerar jag med THC då jag upptäckt att antidepp gör konstiga saker med min hjärna. Så den försöker jag undvika i möjligaste mån.
Nu uppmanar jag absolut ingen att självmedicinera eller nyttja narkotikaklassade varor, men för mig personligen har det fungerat bra med cannabis mot depressionen.

MVH/Gnomegirl.

Det är ju olika för alla. Det handlar om när episoderna sker. Det kan vara riktigt bra (hypomanisk) ett tag för att sedan sjunka ner. Det är svårare att hantera.

Tror du syftar på typ 1 som är åt det extrema. Det beror på vem man är som person. Jag höll mig undan när jag började må sämre så inga anhöriga har påverkats förutom att jag var tvungen att avboka event då och då.


Vem som helst kan få köpmani men det hjälper för stunden. Som jag skrev ovan så är det olika för alla. Vissa biter i det sura äpplet och kämpar. Andra kan inte hantera/saknar strategi. Det jag kan tycka är att de ”friska” borde chilla ner och vara tacksamma att de inte lider. Det finns ju en perfekt förklaring på vad det beror på och därför är det mycket märkligt att gnälla på dem.

Nej, här är det frågan om typ 2, men detta är förstås inte heller skrivet i sten utan kan ju ändras med tiden.

Min anhöriga drar sig också undan, vilket jag är tacksam för. Bättre och mer än så kan ingen med BP göra.

När han har depp brukar jag hantera det genom att helt enkelt se till att det praktiska fungerar, även hans matintag och hygien osv. Vid hypomani är det mest raseriutbrott som är knepigt, men eftersom han drar sig undan och håller på med sitt är det mest bara när jag bråkar om sänggående det blir ett problem. Numera känner jag dock väl igen när han har ett skov och jag går in i "gås- mode" som jag kallar det (låter precis allt han säger, snällt som elakt, rinna av).

Jo jag läste att suicidrisken är hög vid blandepisoder. Det är också logiskt eftersom det ändå krävs energi för att orka ta livet av sig. Därför vill jag helst inte lämna honom helt ifred (dvs ensam) nu.

Tycker det här inlägget gav mig en helt annan förståelse för hur min (egentligen mitt ex) fungerade och kanske kände. Utifrån var ju allt jobbigt och oförutsägbart. Skönt att du också lägger till att det är lite man kan göra som anhörig. Tror det är viktigt att tänka på, då det lätt kan bli att man viger hela sitt liv till att försöka hjälpa personen och man blir själv lätt maktlös i det hela.

Tack för din utförliga beskrivning!

Ja han är svår nu för mig eftersom jag inte känner igen det här. Vi har dock varit gifta länge, så hypomani och depp har vi fungerande strategier för. Det här tillståndet som är nu är dock någonting annat för jag kan inte läsa av det (och inte han heller).

Jag har mitt gås- mode, så när det här skovet är över kommer vi att fortsätta vår relation som vanligt. Just nu är jag bara inställd på att inte försvåra skovet för honom och i övrigt se till att han överlever det.

Det vanligaste svaret när jag har bett utomstående om råd under skov är att lämna honom. Kommer dock inte att hända, detta är livet ut.
Därför anser jag att det faktiskt är mitt ansvar att göra mitt för att inte försvåra för honom att hantera hans sjukdom.
Kan jag dessutom vara behjälplig vill jag vara det, och för oss finns mycket jag kan göra för att hjälpa honom att avstyra skov. Under skov är det dock bara att vänta ut vad vi märkt hittills.

Det svåra nu är att jag inte vet vad som händer, och fråga honom just nu går inte (det förvärrar skovet för honom att fråga sådant under skovet, vi får ta det efteråt). Han är som deprimerad fast rastlös och hänger efter mig. Knepig kombination.

Tack! Lycka till behövs sannerligen emellanåt ;P

Han är värd det.