Min son slog en mobbare och DÅ blev läraren arg

Att slå tillbaka handlar inte per automatik om nödvärn utan kan vara frågan om en simpel hämndaktion. Anledningen är enkel: nödvärn handlar om våld för att avvärja ett angrepp - om våldet kommer efter angreppet så är det inte nödvärn eftersom hur hårt du än slår tillbaks så kan du inte värja dig mot något som redan hänt. För att det skall vara nödvärn krävs det alltså att man brukar våld innan man förmodas bli utsatt för angrepp inte efter.

Men OK, helt inom lagboken av en annan anledning. Hur gammal kan grabben ha varit? 7 år? Det är först när man är 15 år när brottet begåtts som man kan hållas ansvarig. En polisanmälan tycker jag man kan rycka på axlarna åt. Även incidenten som sådan. Mitt minne är att alltsom oftast är slagsmål en frivillig aktivitet och de som åkt på däng har varit med i leken.

Det är väl i undantagsfall som våldet går överstyr? Det är också så att när det rör sig om mobbing så är det inte något frivilligt från offrets sida. Jag tycker att man kan ifrågasätta lärarens inställning och hantering av detta. Kanske kan man också ifrågasätta att grabben skulle vara med i hela diskussionen mellan lärare och förälder. Poängen är att grabben kanske inte (enligt läraren) behöver få bekräftat att det var ursäktligt, men då borde ju läraren ha lyssnat på hans version och sen diskuterat situationen med pappan.

Du kommer aldrig att förstå hör jag! Blåögd som få...

Jag lär mina grabbar att aldrig slå någon - såvida de själva inte blir attackerade eller för att försvara någon annan. Om någon slår dem en gång, så är det helt ok att slå tillbaka två gånger.

Om någon är jobbig så ska de gå därifrån. Om någon är direkt aggressiv, så ska de försvara sig själva istället för att springa till en fröken/lärare.

Jag har sett hur ungar är idag och de är extremt respektlösa, inte bara mot sina föräldrar och lärare - men också andra barn. De spottar på varandra, kallar varandra könsord och är allmänt oförskämda. Vi snackar 7-åringar som skriker "fittunge" och "kukskalle" till lärare.

Nåväl.

Min äldsta grabb går i första klass och precis innan sommarlovet inträffade en incident.

Jag kom till skolan för att hämta upp honom, varvid en lärare står bredvid min son som ser ledsen ut och tittar ner i marken. Läraren säger att han "hamnat i lite gruff och slagit en annan pojke i klassen".

Sättet han sa det på, fick det att låta som att min grabb slagit den andra helt oprovocerat. Läraren står och pratar om att andra pojken blödde från munnen, att han är livrädd och att föräldrarna pratade om en eventuell polisanmälan. Min son står hela tiden och tittar ner i marken.

När läraren är klar, så frågar jag min son vad som hänt. Han tittar upp på mig och berättar att X (som jag hört om en del från min son och andra föräldrar) hade först dragit en tjej i håret och medvetet saboterat någon lek de höll på med. Min son hade då sagt att han inte får vara med om han inte slutar. Han fortsatte sabotera leken och min son sa då till honom att gå någon annanstans.

Den andra pojken knuffar då min grabb så att han ramlar på rumpan. När han ställer sig upp så slår pojken min grabb i ansiktet. Nu försöker läraren avbryta min son och säga något, men jag stoppar honom och säger att han ska få prata klart.

Min son berättar att han slog den här killen "några gånger" så att han föll till marken. Han låg kvar på marken och grät och skrek tills lärare kom. Min son hade tydligen givit honom en fläskläpp och det kom blod.

När han berättar klart, så tittar både läraren och pojken på mig i väntan på min reaktion och jag säger "okej, bra jobbat. Så då är det inga problem. Du gjorde rätt".

Läraren blir helt till sig och säger "va? men.. asså.. men du hörde väl att han slog X så att han började blöda?"

Ja, svarade jag. Han gav tillbaka till pojken som mobbade en tjej och som sedan slog min son. Jag har sagt till honom att slå tillbaka om någon slår honom, vilket han nu gjorde. Samtidigt gav jag tummen upp till min son, som skiner upp.

Det blir en kort diskussion med läraren som tycker att det är förfärligt och att vi "inte kan leva i ett sånt samhälle". Jag replikerade att vi lever i ett samhälle där en mobbare, uppenbarligen, tillåts trakassera de andra barnen i ett helt år utan att något görs. Först när han ger sig på fel person så blir det uppståndelse.

Det hela slutade med att vi kom överens om att rektorn skulle ringa mig.

På vägen hem fick lillkillen glass och bestämma vad vi skulle ha till middag.

Jag kommer aldrig vika mig när det gäller här och jag tycker att jag fostrar mina söner helt rätt. Troligtvis är flera barn och föräldrar i klassen glada över att den här snorungen äntligen åkte på däng.

Min fråga är vad ni andra på forumet tycker om min filosofi? Ska barn stå upp för sig själva och andra mot elaka människor, eller ska man få dem att springa och skvallra till fröken istället? Hur gör ni med era barn?

Det kanske är så enkelt att det andra barnet lider av ADHD eller dylikt. I Sverige är handläggningstiderna på BUP katastrofala. En kärring på BUP hanterar ett besök per dag = 30-45 minuter.

Väldigt sällan ett barn får behövlig diagnos och t.ex. medicin redan i årskurs 1.

Det behöver inte vara så enkelt för de andra föräldrarna heller. Vi kan väl inte leva liksom som i flugornas herre. Det finns ju skäl varför Svenska män har konsekvenstänk och impulskontroll. Vilket det inkonsekvent också då klagas på i forumet gällande barn uppfödda med andra värderingar.

problemets kärna nämligen att skolans värld är full av människor som egentligen inte bryr sig om eleverna och även de som gör det är alldeles för få för att kunna göra någon större skillnad.