Att förintelseortodoxin tar nya tag för att, i kraftig motvind, försöka bevisa sina vacklande konspirationsteorier och kvasivetenskapliga teser är välkommet. Någon regelrätt debatt med revisionistiska forskare har inte ägt rum sedan 90-talet, med undantag för en handfull indirekta genmälen. I övrigt har "debatten" bestått i trevande, oseriösa och moraliserande populärhistoriska verk såsom Lipstadts absurda
Denying the Holocaust (1993), James och Lance Morcans
Debunking Holocaust Denial Theories (2016) och Piotr Setkiewiczs artikel "The Supply of Materials to the Crematoria and Gas Chambers at Auschwitz: Coke, Wood, Zyklon" (2013) (alla tre söndersmulade i sina respektive monografier ur
Holocaust Handbooks-serien).
Försöken att "motbevisa" revisionister har, ironiskt nog, nästan aldrig kommit från etablerade forskare, utan från fanatiska lekmän eller ideologiskt motiverade judar. En
de facto tystnadskultur kring framstegen i revisionistisk förintelseforskning har rått ända sedan van Pelts ursinniga försök att rättfärdiga "ledtrådarna" vid Lipstadt-rättegången i sin
The Case for Auschwitz. All akademisk diskurs och debatt kring förintelsemyten är därmed uppskattad!
Jag är emellertid skeptisk till att detta påstådda "forskningsinstitut" har för avsikt att på allvar engagera sig i någon form av legitim diskurs eller kritisk primärforskning, utan misstänker att "forskningen" snarare kommer ta formen av apologetik och moralism eller till och med politisk aktivism. Trenden är genomgående även på denna forumavdelning, där många av debattörerna aldrig ägnat sig åt konkreta sakdiskussioner om individuella bevispunkter, utan snarare spenderar sin tid med att åberopa icke-existerande horder av bevis och "konsensus", i kombination med ojande över "nynazister".
Skälen till den skeva diskursen är ganska enkla: ortodoxin har i årtionden varit på reträtt, och tidigare självklarheter om "förintelsen" har efter revisionistisk fingranskning övergetts, med tillhörande skadereglering och bortförklaringar. Att "ta debatten" skulle leda till ännu fler medgivanden och eftergifter till revisionisternas fördel.
Det är viktigt att komma ihåg att förintelsedebatten i allt väsentligt redan är över rent historiografiskt. Alla centrala aspekter av förintelsemyten är motbevisade, och "kampen" från ortodoxin består numera i censur, aktivism, "utbildning" och lagstiftning, snarare än regelrätta historiografiska forskningsinsatser för att bevisa sin sak. Men anstormningen från revisionismen är heller inte över, och fler primärstudier, monografier och forskningsartiklar publiceras närmast månatligen. Nya dokument från Auschwitz-muséet kunde t.ex. ganska nyligen skina ljuset på
Aktion Reinhardt-myten.
Jag ser fram emot forskningsinsitutets kommande publikationer och förmodade vetenskapliga behandling av revisionistisk forskning.