Jag växte upp med en bror som är narcissist.

Tycker du att din bror borde gå i terapi eller få medicin/elchocker?

Vem vet, han kanske har gått i terapi. Han är som sagt väldigt hemlig med allt som rör privatlivet. Allt som kräver hjälp från annat håll ser han som en svaghet. Jag tror aldrig han skulle erkänna sina brister för någon annan. Nu har vi ingen bra kontakt men jag har väldigt svårt att se mig honom i en stol framför en terapeut. Jag tror det skulle sluta med att han skäller ut terapeuten.

Fy, vilken börda för dig och även för din mor.
Har du efterforskat om eventuella släktingar, förutom din moster, som haft besvär?
Du har inga barn, men jag hoppas att du har någon att dela ditt liv med, eller har känslan av tvivel och rädslan för svek gjort att du aldrig vågat anförtro dig till någon annan? Kanske för djupa frågor, svara bara om du vill.

Hahaha, kanske han skulle, om han ens skulle bemöda sig att gå till en hjärnskrynklare..
En narcissist är ofelbar, guds gåva till mänskligheten, enligt dem själva iallafall.
Fick han mönstra och göra lumpen?

Han verkar onekligen inte som andra, skulle vara mycket intressant att läsa psykundersökningen.
Har du provat att begära ut den, samt domen, även kriminalvårdens utlåtande bör gå att ta del av.
Där kanske du skulle kunna få en liten insikt.

Jag har inte släktforskat så jag har ingen koll på hur det ser ut bakåt.

Det tog lång tid innan jag kunde öppna mig för någon känslomässigt. Det var inget jag själv var medveten om, utan jag fick ofta höra av mina flickvänner att jag sällan pratade om mitt förflutna och ens nämnde något om min familj. Jag hade svårt med närhet, som en enkel kram eller att prata känslor. Sex gick bra, men att någon bara spontant ville komma och krama mig kunde få mig att rygga tillbaks. Att lyssna till andras problem och stötta dom när de har haft en svår period har jag dock aldrig haft några problem med.

Det var inte förrän jag träffade den kvinnan jag idag är tillsammans med som jag vågade öppna mig. Tillsammans med henne har jag lyckats bli ganska normal vad det gäller vardaglig närhet, för hon har haft tålamod med mig. Idag har jag insett att jag är en ganska ödmjuk och känslosam person.

Jag är i alla fall nöjd med hur livet ser ut idag, även om jag har insett att det finns vissa saker som aldrig försvinner.

Jag visste inte att man kunde göra det. Men jag tror inte att det skulle ge mig något, så jag låter det vara.

Åh, vad glad jag blir att du har en bra kvinna i ditt liv, var rädd om henne.
Det är svårt att inte älta och grubbla över det förflutna, men jag tycker att du har kommit en bra bit påväg, av dina svar att döma.

Hur gick bodelning och begravning av er mamma? Det måste varit jobbigt.

Jo, det går. Vissa saker är starkt sekretessade, men mycket går att ta del av.
Men jag förstår att du kanske inte vill lyfta på locket och röra runt i grytan i onödan..

Jag lät min bror styra upp allt kring det. Jag kan ångra mig lite för att jag inte stod på mig där, men jag ville slippa en massa onödigt bråk. Han gjorde det dock väldigt bra ändå, så det blev en fin begravning.

Vad det gäller bodelningen så ville jag inte ha med den alls att göra, så det gick smidigt det med. Jag var mer än nöjd över ett par fotoalbum.

Jag förstår dig till fullo, skönt att du fick fotoalbum iallafall.

Fy fan, beklagar. Ingen ska behöva vara med om en sådan uppväxt.