Ser personer ner/tycker synd om människor med diagnoser eller funktionsnedsättningar?

Var inte helt säker på vart denna tråd passade in men prövar här. Men som rubriken lider hur vanligt är det att helt friska personer ser ner eller tycker synd om personer som lider av någon form av diagnos eller funktionsnedsättning? Har själv lindrig autism och har tidigare haft lindrig utvecklingsstörning fram tills nåt år sedan då jag fick den ifrågasatt.

Får ibland känslan av att friska personer i hemlighet dömer ut personer med mentala problem och ser sig själva som mittpunkten i universumet, alltså att det är just de som lever och får saker gjorda medan vi bara existerar men aldrig kommer att komma upp till samma nivå eller kapacitet som de. De gillar även att slänga ur sig uppmuntrade kommentarer som att vi är bra på andra saker och eller djupare tänkare men är ju egentligen bara något de slänger ur sig för att själv inte framstå som rövhål och verka mer öppensinnade men att de egentligen känner sig lyckligt lottade över att inte befinna sig i samma situation som oss.

Har ofta fått höra saker från vänner att min diagnos gör mig mindre intelligent men att det är helt okej och inget att skämmas för, och jag har ju alltid de att förlita mig på när jag får problem så jag kommer att överleva oavsett. Som om de får mig att känna mig bättre?

Även när det kommer till förhållanden så har jag ofta blivit behandlad annorlunda och mer försiktig när de fått reda på mina diagnoser.

Så hur vanligt är detta fenomen egentligen?

Visst jag kan tycka synd om någon som sitter i rullstol, men kan också tycka synd om en snygg&osäker stackare.

Det är lite konstigt att gå runt att tycka synd om människor egentligen.

Världen är full av pennalister. Så har det alltid varit. Inget att bry sig om.
Samma med avundsjuka och konformism. Folk vill visa att de passar in i rådande gruppmentalitet för de tror det gynnar dem.

Det verkar ju ärligt skit att tvingas höra det. Men sett till vanligt, det är det nog. Vi kan ta bara något så vanligt som roadrage. Där det blir till en ursäkt och förlåt visste inte att du hade en funktionsnedsättning. Nu känner jag mig extremt illa för att ha visat fingret. Det bli ju att höja sig. En med funktionsnedsättning kan ju likväl vara en likväl förbannad jävel som faktiskt i just den här situationen hade fel.

Men som du skriver ja det är nog vanligt förekommande. Gadden går ner och det är väl då inget positivt för just personer med funktionsnedsättning eller annat handikapp att just det blir till en ursäkt. Att de ses som just ok förlåt bara.

Min erfarenhet är att folk ser ner på alla avvikare. Det gäller även handikappade. Vet ingen med vare sig fysiskt eller mentalt handikapp som inte blivit trakasserade. Det är som de normala vill döda oss.

Ja, jag tror majoriteten av människor har en av två "grundsyner" på människor med diagnoser och intellektuella funktionsnedsättningar:

1. Man ser helt sonika ner på dem. Ser dem som mindre värda, mindre betydelsefulla. Helt enkelt "inte lika mycket människa som jag", även om väldigt få skulle säga det rakt ut.

2. Man tycker synd om dem, lägger huvudet på sned och ser med medkännande ögon på dem. "Stackars, arma människa som fötts sådär" tänker de nog.

Jag kan ärligt säga att jag tänkte likt nr. 1 när jag var barn/ungdom och sedan som nr. 2 som ung vuxen.


När jag fick ett barn med svår autism så trillade dock polletten ner på riktigt. Numera göra jag alltid mitt bästa för att möta alla människor såsom jämlika (oavsett funktionsnedsättning) - inte för att jag ser ner på dem eller tycker synd om dem utan för att jag önskar så mycket att mitt barn också får samma behandling. Kanske behövs en sorts personlig koppling för att man verkligen skall förstå?

Det ligger säkerligen någonstans i oss att värdera andra människor och det går väldigt snabbt att "sålla" ("han är dum, hon är en idiot") - detta beteende har säkert haft en funktion under vår evolution. Men det är ju inte rätt.

Givetvis är det en form av förakt. Människor med diagnoser ska behandlas annorlunda just på grund av diagnosen (pratar inte om att underlätta genom aktiva åtgärder). Likadant när man tycker att äldre människor (eller ungar för den delen) är "söta". Det är den vidrigaste och mest genanta form av diskriminering som finns.

Om dom inte är medvetna om att dom är idioter och samtidigt är stöddiga eller envisa så ser jag ner på dom, annars inte.
Några jag inte pallar är nog borderline och skrikigt folk som pushar dig att uppmärksamma dem. Inte heller ADHD är jag svag för. Autister går inte att föra givande samtal med. Jävla böcker bara.

Är du en sån där som använder "diagnos" i betydelsen "sjukdom" eller "mental sjukdom"? Usch.

Jag tror att det är olika beroende på vilken typ av funktionsnedsättning. Är det fysiskt, som att man är blind, så tror jag att folk känner genuin empati, de kan leva sig in i hur det skulle vara. Med mentala diagnoser och funktionsnedsättningar har folk svårare att vara genuint empatiska, det är svårt att sätta sig in i hur det är så i stället blir det så att man säger sig "tycka synd om" personen men samtidigt håller avstånd och blir obekväm i personens närvaro. Vi människor gillar inte personer som beter sig på sätt vi inte förstår. I den sociala hierarkin har sådana personer som framstår som "udda" låg ställning, men när man väl kommer en sån person nära så slutar man se ner på dem i takt med att man bättre förstår hur de fungerar.

Ja det tror jag generellt.
Men är nog på olika sätt och beroende på vilken "avvikelse" det handlar om.
Fysiska avvikelser som syns då tycker folk synd om den personen, yngre kan vara elaka men äldre kan överkompensera med att vara överdrivet hänsynsfulla istället.
Funktionsnedsättningar/avvikelser som inte syns utåt då blir folk irriterade och dömer personen som "dålig", "knäpp", "värdelös" etc.
Tom om de fått veta att det är ett handikapp kan de döma personen.
Men om samma person sitter i rullstol så är det en annan sak.

Blind, döv och rullstolsburen verkar ha ett förlåtande. Man kan säga till en mentalt körd människa eller en med kronisk värk att du sitter faktiskt inte i rullstol, du kan gå så du kan funka som andra.

Problemet är att det kan vara enklare att sitta i rullstol och vara förövrigt frisk än att ha en svår mental störning eller en kronisk smärta. Men folk verkar inte fatta det.

Men de har förståelse för när de mer basic systemen i kroppen är paj, de är själva rädda för att bli blinda, döva eller inte kunna gå. Att inte kunna gå anses som den största katastrofen i någons liv. Fastän det finns sjukdomar som är mycket värre. Ja om nu den i rullstol alltså inte har en mer komplex sjukdom med kanske döende muskulatur eller värk för då är det ju så klart värre.

Sedan så är det självklart jobbigt for dem med dessa handikapp att folk ska tycka synd om dem, för de tycker inte ofta synd om sig själva och har ofta haft sina handikapp hela livet.