Har kvinnor ett eget ansvar för vem eller vilka de väljer att träffa?

Har kvinnor ett eget ansvar för vem eller vilka de väljer att träffa?

I en annan tråd: https://www.flashback.org/t3327579 avhandlades huruvida olika typer av våld mot kvinnor i nära relationer är att betrakta som ett rent maskulint problem eller ej. Jag tycker inte att de svar jag fick (i tråden) var tillfredsställande, varför min avsikt med den här tråden därför är att, genom polemik, få ta del av andras åsikter.

Själva ämnet kan tyckas mer filosofiskt till sin natur, där genomgående teman som fri vilja och moral finns som en röd tråd, men jag tycker ändå att det är motiverat att betrakta frågeställningen utifrån ett rent feministiskt perspektiv snarare än filosofiskt, varför jag valt att starta tråden i det här forumet.

Den feministiska konst- och kulturhistorikern Camille Paglia: https://www.youtube.com/watch?v=v-hIVnmUdXM, som är känd för sina, av andra, kontroversiella uttalanden där hon menar på att kvinnor efter den feministiska emancipationen förväntar sig att staten ska ta ansvar för att eliminera eventuella risker som hon kan utsättas för, och paradoxalt avkräva hennes eget ansvar. Vad hon menar är att det västerländska samhället och demokratin bygger på ett risktagande, där vissa givna regler; normer och lagar finns för att upprätthålla ordning, eller i alla fall föreställningen om en ordning. Dessvärre finns det, och har alltid funnits människor som inte är villiga att följa lagar eller respektera sina medmänniskor. Män som kvinnor som är beredda att skada andra. Paglia menar att kvinnan har ett eget ansvar, att när hon träffar en man, eller väljer att följa med hem till honom, så finns alltid risken att hon kan utsättas för våld. Paglia, som ofta medvetet feltolkas, menar inte att det är kvinnans fel eller att hon får skylla sig själv, eller att den egna fria viljan rättfärdigar våldet, utan hon menar endast att den fria viljan, och det egna valet kan leda till ett negativt utfall.

Vissa feminister, exempelvis Susanne Strand: https://kvartal.se/podd, menar att det är mäns ansvar för när män använder våld mot kvinnor, där hon helt avsäger individens ansvar för vem hon väljer att träffa eller ingå partnerskap med. Jag menar här att det feministiska perspektivet bygger på en föreställning att kvinnan är svag och intellektuellt, moraliskt som fysiskt underlägsen mannen, och därmed inte bör hållas ansvarig för sitt val eller erkännas som autonom. Att tillåta ett sådant narrativ att vara förhärskande i debatten är kontraproduktivt, och leder i förlängningen enbart till att samtliga män hålls skyldiga för att en grupp inom populationen, av olika skäl, använder våld mot kvinnor, samtidigt som kvinnor begränsas.

Med det sagt tror jag att både män som kvinnor kan råka ut för att träffa en person eller partner som använder våld i relationen, men det blir problematiskt om vi inte tillåter den andra att själv fatta beslut huruvida man vill träffa personen ifråga eller stanna i en destruktiv relation.

Det jag egentligen hade önskat är svar där man kan förklara, utifrån en feministisk teoribildning varför man inte anser att kvinnor har ett ansvar för vem eller vilka de träffar.

Kvinnor vill ha samma rättigheter som den mest framgångsrika procenten män (tex att knulla hundratals), men samtidigt ha samma ansvar som barn under 10 år.

Kvinnor är barn som låtsas att de är vuxna. Stora barn med pattar och välanvänd fitta. Som tolereras av män precis som män tolererar barns omogna beteenden. Barn som är av manligt kön däremot de förväntas växa upp snabbt och ta ansvar för allt det vuxna kvinnor vägrar.

Såvitt jag förstår handlar det om att mäns våld mot kvinnor är kopplat till männens biologiska och sociala kön, inte till dem som individer eller identiteter. Där Descartes skilde på kropp från själ, skiljer feministerna på kropp, själ, genus och stat. Alltså en fyrdelning i stället för två.

En grundfråga att filosofiskt djupdyka i är därför vem det är som är den våldsutövande: Är det kroppen som slår, är det själen som slår, eller är det genuset som slår, och är det genuset kollektivt eller individuellt, och är genuset juridiskt (lag/stat) eller samhälleligt (människor icke-juridiska gemenskap)?

Och omvänt blir det samma filosofi om den som tar emot stryket: Är det kroppen som bli slagen, är det själen som blir slagen, är det staten eller samhället inblandat, eller är det genuset som blir slaget. Beroende på hur man väljer att definiera fördelas ansvarsfrågan olika.

Däremot uppfattar jag din fråga om statens ansvar som en annan sak. Om man ska låta staten vara riskeliminerande som du skriver, så blir det i alla fall för mig tydligt att våldet har fyra aktörer: Den som slår (mannen i ditt exempel), riskelimineraren/tillåtaren (staten, den kollektiva statsbildningen som sanktionerar våld), samhället (den icke-juridiska gemenskapen som skapar en kulturell syn på våld), och den som blir slagen (i ditt exempel kvinnan).

Behövde du verkligen skriva en hel sida om detta? Sammanfatta dig.

OnT: Ja, alla människor, oavsett kön, kan kontrollera vilka de bildar relationer med. Därmed är ansvaret främst deras.

Exempel: Jag blir kär i en prostituerad och väljer att bilda relation med henne. Kan jag då rimligen bli förvånad när hon har sex med andra?

Detta betyder inte att rättmätiga straff inte ska utbetalas för eventuell brottslighet.

"Play stupid games, win stupid prizes"

Poängen här är att det finns en tydlig logisk följd mellan en sekvens handlingar och ett negativt utfall. Handling 1 kan vara att inte reglera sin attraktion till obehärskade barbarer. Handling 2 är att påbörja kontakt med ovan nämnd barbar. Slutligen leder detta till ett negativt utfall som är lätt att förutsäga.

Vad vi kan göra som medmänniskor är att säga henne sanningen: dina handlingar och val i livet kommer få konsekvenser. Det finns illvilliga personer ute i världen. Reglera din vilseledande lust. Använd ditt huvud och ditt förnuft.

Oavsett vilken aspekt av människan som slår och blir slagen, lämnar du frågan obesvarad. Har individen ett eget ansvar för vem hon väljer att träffa?

Om en kvinna väljer att träffa en man som efter ett tag använder olika typer av våld mot henne, är hon då själv ansvarig för att hon valde att träffa honom, tillät våldet och fortsätter att stanna kvar i relationen efter att hon utsattes för handlingen med vetskapen om att mannen kränkt hennes integritet?

Vad väger tyngst, individens frihet eller sympati för offret även om det senare innebär att offret vägras få ta ansvar för sin handling.

Det finns en överhängande vilja och övertro på staten speciellt hos vänstern. Vänstern bokstavligt talat vill att vi ska bli omyndighetsförklarade och att staten helt ska gå in och styra oss. I grund och botten så är vi alla lata varseler och det är skönare när någon annan tar hand om vårt eget skit.

Vill mannen inte ta ut lika mycket föräldraledighet som kvinnan, ja då förväntas staten gå in och fixa till det.
Hur vore det istället om folk kunde prata mer med varandra och ta lite ansvar själva när man väljer partner och säkerställa att man är på samma våglängd?

Sympati innebär inte att hon vägras ta ansvar för sin handling så det är en falsk premiss.

Sympati innebär tvärtom att man upplyser människan om världens ondska och hennes eget ansvar och förhållningssätt inför detta.

Även kvinnor har sin beskärda del av vrede och aggressivitet de ibland inte kan kontrollera i förhållanden till en närstående. Att män skulle vara utrustad med en speciellt "manlig" form av brutal vrede är rent nonsens. Den enda skillnaden i utfallet av handfasta bråk mellan en man och en kvinna är att män har större styrka i överkroppens muskulatur och kan tillfoga kvinnan större skador.

Kvinnor har i allmänhet ett mer negativ känsloliv än män och ältar det på många vis. kvinnor är även betydligt mer drabbade av neurotiska besvär än män , det är bevisat åter och åter igen.

Kvinnor tenderar att bråka genom att ge uttryck för upprepade psykologiska pikar, ett slags passiv aggression som till slut får en motreaktion, och där en del låtsas att inte förstå varför hennes gubbe tappar tålamodet och ger henne en saftig örfil eller på annat sätt ger igen.
Att kvinnor ändå väljer att stanna kvar i ett sådant förhållande talar ett tydligt språk om att läxan gått fram. Mannen har tillfälligt bestraffat henne genom gärningen och kvinnan har på något vis insett hur fel hon behandlade sin man.

Ändå vägrar feminismen att erkänna kvinnor som utsätts för våld som autonoma individer, där de själva har valt att träffa mannen i fråga och att stanna kvar i relationen. Det finns ett tydligt narrativ där vissa grupper, som betraktas som sårbara, fråntas sitt egna ansvar; oavsett om det gäller droger, destruktiva relationer, eller livsstil.

I så fall torde det rimligen handla om att man antingen sympatiserar med kvinnan eller det motsatta, att man inte känner sympati alls?

Saken är ju den att psykopater, såväl manliga som kvinnliga sådana, kan vara väldigt charmerande. Och det kan vara svårt att ta sig ur en destruktiv relation.

Ang. kvinnor som råkar ut för t.ex våldtäkt har jag ibland tänkt att det inte handlar om att skylla sig själv utan att skydda sig själv. Det finns människor därute som i bästa fall skiter i dig och i värsta fall vill begå brott mot dig som hotar ditt liv. Man ska naturligtvis inte utgå från att andra människor är seriemördare men varför utgå från att du kan lita på alla?

Ang. män som begår våld mot kvinnor så är det en liten procent som gör det och dessa hör hemma i våra fängelser alt. på rättspsykiatriska institutioner.

Det är en av vänsterns patologier helt enkelt. Att beskydda de grupper som anses "förtryckta" till en ohälsosam grad.

Högens patologier är ideologisk stelhet, hävdaden om raslig överlägsenhet.

(1) Anser du själv att du bör hållas ansvarig för om du väljer att bjuda hem en kvinna, som senare skulle visa sig vara en psykopat?

(2) Finns det en möjlighet att vissa människor är mer benägna att lite på andra, och överlag har väldigt dåligt omdöme?

(3) Män som kvinnor som aktivt söker sig till destruktiva personer, har de också ett eget ansvar?