Kan ni se det vackra i det negativa och "fula"?

Döden gör inte ont om den kommer snabbt eller genom t.ex. en överdos av rätt drog.

Som du skriver så kan det ju uppfattas olika beroende på vilken kultur man är stöpt i.

Om vi bara går ca ettusen år tillbaka i tiden, men ändå håller oss kvar här på våra breddgrader.
Då firades ju, var nionde år, riktigt stora offerfestivaler på olika ställen.
Bla i gamla Uppsala, i den heliga lunden utanför hednatemplet.
Liksom på Själland vid hednatemplet där, i Lejde.
Och säkert på andra ställen också.

Men, grejen var ju att deras "katedral" inte riktigt var något i stil med Sixtinska kapellet.
Utan det var ju en lund, förmodligen bestående av dödligt giftiga idegranar.
I dess grenar hängde man upp de offrade kropparna.
Människor liksom djur.

Sen låt man kropparna hänga därinne och långsamt ruttna.
Det borde helt säkert, garanterat faktiskt, ha skapat en "atmosfär" som var rätt så oslagbar.
Inte bara vad gäller lukten, eller ens den grymma åsynen av hängda döda kroppar.
Utan den "atmosfär" av Döden, som måste ha öppnats för alla de deltagandes sinnen.

Det blev ju, för nio dagar och nio nätter, själva Porten in till "Den andra sidan."
Som i idag hade kallat för "Himmelriket" alltså.
Alla kunde alltså titta rakt in i "Himmelriket" för en liten tid och få ta del av dess välsignelser, dess "Nåd," så att säga.

Frågan är väl bara exakt hur det egentligen uppfattades av de deltagande.
Var det en Skrämmande åsyn, och upplevelse (det hade ju vi säkert uppfattat det som idag).
Eller var det istället en "djupt vacker" upplevelse ... ???



Den skitkassa TV-serien "Vikings" försökte ju skildra det en gång, i ett avsnitt.
De försökte verkligen göra det så estetiskt tilltalande som bara möjligt.
Ingen skräck, inget skrämmande, inget äckel eller äckligt.
Utan med stämningsfull musik och estetiska vinklar, som om de försökte göra det vackert.
Jag vet inte om de lyckades, men vissa som kommenterar under Youtube-klippet tycker tydligen att det var något av det vackraste de sett.


Skillnaden mellan den skildringen och Mel Gibsons "Apocalypto" är ju milsvid.
I "Apocalyptos" offerceremoni så är det ju praktiskt bara skräck och dödsångest som skildras för tittarna.
Inte ens från Maya-prästernas eget perspektiv verkar det som något vackert. Men det kan såklart ha mer med Mel Gibson att göra än med hur Maya-indianerna själva egentligen såg på det.

Samtidigt så är det ju många - de allra flesta kanske - som är av uppfattningen att tex Kyrkogårdar är något vackert.

Och det oavsett vad det är för slags kyrkogårdar.
Som tex det du verkar vara inne på, med de där stora gravfälten i Frankrike med stupade från Första världskriget.
Eller de amerikanska efter Inbördeskriget.

Båda var riktigt hemska krig, nästan obeskrivligt på sina sätt.
Och ändå upplevs de som föll offer för det som kollektiva representanter för något "vackert."



Men varför, egentligen.
Jag menar ... om du tänker dig att varje sådant kors. Varje enskild gravsten (och död kropp nedanför) ju faktiskt representerar Allt Annat än något vackert, så blir det nästan omöjligt att förstå.
För vid praktiskt taget varje sådan gravsten, på vilken kyrkogård som helst, så har det ju stått människor i sin allra djupaste sorg.
De hade alla hellre valt att vara någon annanstans, om de bara hade kunnat.

Ingen vill vara annat än där dom är. Fast det kan verka så. Mest troligt för dom som sitter där i skyttegraven. Än dock sitter dom där. Alla hade kunnat gå hem, simple as that, men hur många gånger har det hänt i modern tid? Det finns större viljor än den enskildes.

Hylla behöver vi inte göra men måste vi se de som enligt norm är tragiskt och sorgligt som just det?

Jag kan inte alltid se det vackra i det fula men logiken finns alltid i bakhuvudet, det svåra är att leva ut den. Det är skönt att sova men det är av en käftsmäll man känner att man lever.