Stolt över att göra mål i handboll?

Något jag alltid fascinerats över är denna gränslösa glädje en handbollspelare känner efter att ha gjort mål. Som att det verkligen är en stor bedrift. I nästan alla fall knyter de näven efter att lite coolt kastat sig upp i luften och under den spektakulära flygfärden (som de säkert jämför med en riktig big air i vert ramp) slungar iväg bollen mot oftast helt öppet mål. När de sedan tar mark igen så springer de extra snabbt tillbaks, som att de får extra energi av vad de nyss åstadkommit. Det går liksom av sig självt... och publiken jublar som någon nyss blivit knockad i ringen.

Eller när anfallaren kommer tokrusandes fram mot målet och tror sig finta alla som egentligen kastar sig åt sidorna för att de helst inte vill krocka med anfallaren och göra sig illa. Likaså där, i slutspurten bär det av igen, ett taffligt litet hopp som varar knappt en tiondels sekund (men de sträcker på sig, riktigt ordentligt, som att de liksom kastar sig ut från ett flygplan och ska falla en stund fritt innan de vecklar ut sin fallskärm) och så ett kast när de ligger i luften. MÅL! Raskt tillbaks till egen planhalva igen med utvidgade näsborrar.

Känns det verkligen som ett hjältedåd att göra mål på en målvakt som står i ett för stort mål, utan någon större chans att rädda?

Jag menar, de gånger målvakten lyckas rädda ett skott på mål så är det ju pågrund av ren tur. Match scoren är ju oftast uppe i abnorma tal som 40, på båda sidor också.

Ni som ägnar er åt denna meningslösa sport, vad är det som gör er så nöjda med att göra mål på en målvakt som har 1% chans att rädda bollen? Ni inser väl själva att ni egentligen kastar bollen mot öppet mål och att målvakten inte behövs. De gånger målvakten räddar är ju som att ni skulle råka träffa stolpen i ett helt tomt mål.

Tycker ni aldrig lite synd om erat lags målvakt som tränar så hårt till ingen nytta? Månader av hård träning, flera dagar i veckan, för att sedan stå där som ett fån och släppa in vartenda kast på ett alltför stort mål?

De enda som vinner en match är ju egentligen de som lyckas göra flest attacker på motståndarlaget. Vad är det som gör att ni uppskattar den här sporten?

Vilken sport ”dyrkar” du då så man kan göra en jämförande diskussion.

Jag är inte ute efter att jämföra sporter, jag vill bara veta hur en handbollspelare tänker när denne har gjort mål och upplever en så stor lycka, när det egentligen är en ren självklarhet att det blir mål, såvida man inte missar målet då.

Det är inte lätt att göra mål i handboll och målvakten räddar visst många bollar under en match, till att börja med.

Har du sett en hel handbollsmatch?

Du vet att det blir ett jävla liv varje gång man gör poäng i basket också.

Varför stannar man inte bara upp framför målet och kastar bollen. Det behövs inga akrobatiska konster, speedruns och andra tricks. Det är väl bara att stanna upp framför mål och skicka iväg bollen?

Och hur kan man kalla sig för elitmålvakt i handboll om man ändå släpper in mellan 30-40 mål varje match? Det säger ju sig självt att man kanske inte är så bra som man tror. Jag hade rent instinktivt känt att min insats är helt meningslös och att laget hade klarat sig lika bra utan mig, med bara ett tomt mål.

Jag har sett en del matcher men stänger ganska snabbt av, för jag ser inte meningen med just den sportern. Javisst räddar en målvakt någon enstaka boll under en match, men det är ju pågrund av att den som kastar bollen gör bort sig. Det vittnar ju mål scoren om. Av 40 mål är det självklart att man gjort något enstaka misstag. Det hade ju varit ganska komiskt om det vore tvärtom.

Jag ber om ursäkt om jag missuppfattade dig. Tack för klargörandet, nu förstår jag!

Jag tycker innebandy är helt menlöst -att titta på-. Brukar lösa det med att titta på nåt annat istället, typ handboll om Sverige spelar vm eller em😉

En c-uppsats om skotteffektivitet:

https://gih.diva-portal.org/smash/ge...FULLTEXT01.pdf

Handboll har en uppsättning regler för hur sporten ska spelas. Om du har koll på dessa, kommer nog en del av dina lustiga tolkningar av utövandet ändras radikalt.

Fast TS har en klar poäng i frågan hur man kan bli så stolt över att göra ett mål när det enda förväntade är just ett mål. Det är ju väldigt mycket mer överraskande om det INTE blir mål.

Borde ju istället vara målvakten som tokjublar varje gång hen lyckas parera ett snärtigt skott från 1,5m avstånd med pungen. Fast det ser man ju aldrig. Att målvakten jublar och gör segergester efter en räddning alltså, inte räddar med pungen - det är väl mer regel än undantag.

Haha

1, Har aldrig sett en match med 40 mål på varje sida.

2, En bra målvakt kan ha 40-50% räddningar vilket är matchavgörande. Som sågs i finalen sverige - danmark.

3, Att göra mål i handboll är inte lätt. Om du lyckas hoppa o skutta rätt så måste du samtidigt ha styrkan att sätta bollen. Vilket jag antar de blir glada över när de lyckas.