Konservatism och det manliga offerperspektivet

En gång för länge sen fanns i svenska genusdebatten en man som hette Pär Ström. Hans mission var att sprida sanningen att det egentligen var män som var utsatta för strukturella könsorättvisor i samhället. Genom detta uppdrag skaffade han sig många både anhängare och fiender. Med tiden tystnade Pärs röst i den debatten, men den uppfattning han företrädde lever vidare bland annat på Flashbacks feminismforum.

Hur ser ni konservativa på detta fenomen med män som med tårar i ögonen förklarar vilket förtryckande kvinnovälde de tvingas leva under? Är det förenligt med en önskvärd mansroll att klä sig i denna sorts offerkoftor? Hur bör man gå vidare?

Bra att fler än mig tänkt på detta.

NEJ - det är inte förenligt med en mansroll. Män ska vara dominanta ledare, och kvinnor ska vara följare. Och kvinnor gillar riktiga män. Tyvärr är många av flashbacks anti-feminister själva feminiserade, precis som Naknekejsaren sa.

Varför ska män offra sig för kvinnor, när män bara får hat och förakt tillbaka? Det ställer bara idioter upp på.

Traditionellt fick män en lojal trogen fru, ett hem, och en familj, i utbyte mot att de offrade sig för kvinnor. Det är det traditionella receptet, och det bygger på att män bestämmer, och kvinnor får inte skilja sig.

Idag erbjuds endast kvinnor med samma livsstil och värderingar som horor, kvinnor som är otrogna och som skiljer sig så snart de blir uttråkade, som förstör barnens uppväxt, och som utsätter barnen för hot från främmande män.

Lösningen är enkel. Ta bort kvinnors rösträtt.

Jo, de var så jobbiga att jag behövde fly därifrån för att behålla min mentala hälsa.

Per Ström hade jag nu inte så mycket emot, då han mest var en logisk maskin som sällan verkade blanda in patos i det hela. Han verkade vara lite ledsen att inga verkade bry sig om hur illa män egentligen hade det och alla orättvisor som drabbar män. Han verkade inte förstå att samma biologiska imperativ som han ändå trodde existerade för att förklara könsroller, även evigt skulle se ner på mannen som gnäller om sin tillvaro. Tänk nu att folk kan skratta åt en man som fick sin kuk avklippt av sin fru på bästa sändningstid i USA, men ingen skulle skratta åt en kvinna som får sina tuttar avskurna av sin make. Ingen bryr sig heller att en man får mycket hårdare straff för samma brott jämfört med en kvinna, det är liksom helt naturligt då vi är programmerade av naturen att se män som farligare än kvinnor.

Manligt lidande är hjältemodigt eller komiskt eller något att ignorera, det är inte på måfå att vi glömde bort alla pojkar Boko Haram dödade när de kidnappade flickor.

I naturen kan vi tänka oss att man vänjde sig vid att ca 25-30% av alla unga män dog innan de fyllde 25, det var ingen katastrof då det fanns gott om kvinnor för att fylla rollen att befolka stammens framtida invånarantal.

Till och med i krig så sprids myten idag om att kvinnor lider mer pga våldtäkter och mord på civila, trots att all data vi känner till är att även manliga civila (av uppenbara skäl) mördas oftare av fienden än kvinnliga civila.

Vi är programmerade för att vilja skydda kvinnor och se män som potentiella faror åt stammen. Detta är instinkter som vi bär på och inget som man logiskt kan komma undan med fåniga 99% är inte våldtäktsmän (och man har anledning att misstro sådana uppgifter). Att tro att man kan föra en diskussion om hur orättvist samhället behandlar män utan att ta i beräkningen att manlig svaghet och lidande är föremål för humor snarare än tragedi, det är att alltså att slå huvudet mot en vägg.

Det är ungefär som feminister som tror sig kunna få en manlig don juan att kallas för hora, och horan ska kallas för en drottning...kommer aldrig någonsin att ske (även ifall de biologiska imperativen kan böja sig lite grann, men inte mer än så).

Samhället gråter bara över stora män som lider vackert eller dör, för män finns bara alternativen att stå upp för sig själv eller att göras narr av i någon annans narrativ (kommer ihåg när Belinda Olsson pratade om en grupp män som var i gruppterapi med en annan feminist och hur de fnissade när hon sa "det var ju söt, men man skulle inte vilja ligga med någon här").

Män kan heltenkelt inte gråta över sin egen sits i livet, ifall de nu inte tidigaret visat prov på att vara starka och momentärt haft någonslags monumental "fall of grace" (klassiska moment i biografifilmer om stora män). Det handlar inte bara om kvinnor, andra män känner sig också obekvämma med att ha en man som städigt gråter över livet. Vi kan enbart ständigt söka överkomma livets hårda smällar.

Ifall en man däremot tycks kämpa för hela sin familjs svåra sits (eller sin nations eller till och med sina pojkar) så uppfyller han den manliga rollen, vilket ifall vi ska vara ärliga är: att offra sig själv för något större än oss själva.

Det finns eviga sanningar om könen som ingen samhällsordning kan förändra. En mansrörelse är patetisk till sin självaste natur (rättigheter igenom massrörelser söker bara svaga individer, och ingen respekterar som sagt manlig svaghet).

Ahhh...så underbart att du kom på en så pass enkel lösning. Låter som om jag är i feministforumet igen.

TLDR: "Jag kan hitta på hundra anledningar till att det är synd om män och tänker lista dem i detalj, men ni vet, ingen offerkofta va? Egentligen är vi ju förtryckta och så, som jag kan bevisa, men det är ju patetiskt att prata om det. Det är biologin, som gör att man inte tas på allvar när man säger sanningen om mansförtrycket! De andra som pratar om exakt samma saker som jag precis tog upp måste ta sig i kragen, ingen offerkofta va?"

De här trådarna där kvinnohatarna hamnar i någon sorts interndebatt om hur man bäst hatar kvinnor är faktiskt rätt underhållande läsning ibland. För en utomstående är det ju liksom bara samma töntar som står och gapar på båda sidor.

Det sammanfattar också "konservatismen" ganska bra. Den som sitter och identifierar "feminismen" som helhet som ett problem är en antifeminist. Ingen kommer höra er beklaga er över jämställdhet och tänka att det ni sysslar med är något annat än att beklaga er över hur vita män är samhällets största offer. Men det är ju roligt att ni kan känna er överlägsna när Lillskrot pratar om sina fantastiska undergivna thaitjejer.

Vi får hoppas att inte Pär Ström får stå modell för en konservativ mansroll. En gråtrunkande fjolla som kallar sig ”jämställdist” och inbillar sig att man kan ha en saklig och rationell diskussion med feminister. De senare ska självfallet inte tas på allvar utan ses som ett symptom på ett vänstervridet och sinnessjukt samhälle.

Jo, "jämställdist" låter ju fel på alla punkter, ja.

Vi borde acceptera att män och kvinnor aldrig kommer betraktas som lika av "samhället", det finns ingen mening att gråta över att exempelvis män är oftare uteliggare, oftare misshandlas, begår oftare självmord och har farligare jobb och så vidare, det är bara att tillkännage att mäns riskbeteende kommer med enorma nederlag för de som förlorar. Vi startar i princip alla stora företag i landet, vill man bli av med maniga uteliggare så måste man i princip bli av med riskbeteendet som leder till våra enorma framgångar. Och en Värld utan stenhårda tävlingsmoment som skapar vinnare och förlorare är en Värld som inte längre drivs av manliga principer.

Ibland undrar man ifall män i MRA vill komma med något alls förutom att kontra om att det också är synd om dem. Feminister tror ju sig i alla fall ha en väg mot att få en bit av kakan (kvoteringar av kvinnor i styrelser och att tvinga kvinnor ut i arbetslivet, osv.), men MRA vill ofta bara kontra med att män också har det dåligt, utan att komma med några lösningar.

Mest patetiskt av allt: gråta över att det bara finns kvinnojourer och inga mansjourer, herregud.

Nej, det är närmast kontraproduktiv retorik ifall nu målet är att komma åt feminismen. ”Buhu...snyft...vi vill också vara kvinnor och få en offerkofta”. För egentligen är det inte kvinnornas utan männens fel att feminismen fått ett sådant genomslag. Männen abdikerade sin auktoritära mansroll till förmån för socialistiska och liberala idéer som ”rättvisa”, ”jämlikhet” och ”jämställdhet”. Förutsägbart förstås när demokrati med allmän och lika rösträtt infördes. Kvinnor hyser instinktivt förakt mot feminiserade män som Pär Ström och alla hans kloner här på flashback. Människor generellt och kvinnor i synnerhet dras till makt. Förr var det männen. Både i den lilla och den stora sfären. Numer är det den gigantiska omhändertagande marxiststaten. Som ironiskt nog främst män tvingas finansiera.

En positiv sak som få gånger nämns om feminismen är att den i grunden är inkapabel att ens få småpojkar att se Världen på det sätt som de ser den. Ibland får antifeminister det att låta som om feminister är påväg att klippa av våra kulor, jag har dock aldrig sett någon särskilt förändring i pojkars könsstereotypa beteende oavsett genusdagis och annat trams. Ifall det är något som hotar framtidens män så är det den teknologiska utvecklingen som män själva står för, en spelutvecklare vet ju vad unga pojkar vill ha (annars går han i konkurs) och därmed kan han på riktigt manipulera pojkar till att få saker som de vill ha men som egentligen inte är bra för dem. En feminist å andra sidan vet bara vad pojkar borde vilja ha (av att babbla i feministiska bokklubben i Universitet), men de har ingen aning om hur de ska få pojken att svälja att maskulin hegemoni minsann är toxiskt för pojken.

Politiken har tillslut en hel del begränsningar i hur mycket de kan ändra mänskliga naturen, och det är en anledning att känna hopp inför framtiden.

Jag skulle väl iofs tycka att det vore betydligt mer positivt om pojkar och flickor fritt finge bejaka sin medfödda könsidentitet utan klåfingriga genuskommissarier. Men genusfeminismen kan naturligtvis aldrig ändra på biologiska realiteter. Vilket vi ständigt ser frustration och desperation över. Alla vänsterns idéer kokar emellertid ned till någon slags revolt mot naturens lagar och dess ordning. På så vis är vänstern till sin natur självförstörande. Jag skulle dock vilja höja ett varningens finger för att det finns en biologisk aspekt också. Testosteronhalten hos män har sjunkit katastrofalt de senaste 50-60 åren. Forskningsrön som nedanstående är oroväckande. Hormonstörande ämnen, felaktig kost och dekadent livsstil leder oss mot katastrof.

https://www.simonandschuster.com/boo.../9781982113667

Som jag sa så kommer hotet från konsumtionssamhället och marknaden som ger människor precis vad de vill ha utan att någon motkraft är kapabel till att uppfostra dem att vilja ha rätt saker (och här saknas ofta en stark manlig förebild, både i skolan och i hemmet). Dekadensen kommer inte från feminismen utan livstilsval som främjar människans mer basala behov till lättja och njutning utan att kräva mycket tillbaka.

Det finns nog en känsla för varje generation "man" att hans farsas generation allt var hårdare och starkare, då civilisation i sig leder till för mycket sv det goda. Du finner samma tendenser i exempelvis högteknologiska Japan där man knappt haft så mycket feminism, du finner det hela vägen tillbaka till antika Rom...

Feminism är inte grundorsaken till sjukdomen, utan bara en utav dess många symtom.