Citat:
Som jag sa så kommer hotet från konsumtionssamhället och marknaden som ger människor precis vad de vill ha utan att någon motkraft är kapabel till att uppfostra dem att vilja ha rätt saker (och här saknas ofta en stark manlig förebild, både i skolan och i hemmet). Dekadensen kommer inte från feminismen utan livstilsval som främjar människans mer basala behov till lättja och njutning utan att kräva mycket tillbaka.
Det finns nog en känsla för varje generation "man" att hans farsas generation allt var hårdare och starkare, då civilisation i sig leder till för mycket sv det goda. Du finner samma tendenser i exempelvis högteknologiska Japan där man knappt haft så mycket feminism, du finner det hela vägen tillbaka till antika Rom...
Feminism är inte grundorsaken till sjukdomen, utan bara en utav dess många symtom.
Det finns nog en känsla för varje generation "man" att hans farsas generation allt var hårdare och starkare, då civilisation i sig leder till för mycket sv det goda. Du finner samma tendenser i exempelvis högteknologiska Japan där man knappt haft så mycket feminism, du finner det hela vägen tillbaka till antika Rom...
Feminism är inte grundorsaken till sjukdomen, utan bara en utav dess många symtom.
Då kommer vi in på en större fråga. Civilisationers cykliska natur och deras oundvikliga förfall och undergång. Det är ju civilisationens förbannelse. Att dess framgång sår fröet till undergången. Den senare brukar också vara en tämligen utdragen process som utmärks av dekadens, vekhet, excesser och vanvett. Som feminism. Det framstår nog som pessimistiskt och fatalistiskt för många ifall jag säger att det vare sig är möjligt eller önskvärt att rädda västvärlden. Men för att något nytt och livskraftigt ska kunna uppstå måste det gamla och ruttna bort.
Citat:
. Varför ska män offra sig för kvinnor, när män bara får hat och förakt tillbaka? Det ställer bara idioter upp på.
Traditionellt fick män en lojal trogen fru, ett hem, och en familj, i utbyte mot att de offrade sig för kvinnor. Det är det traditionella receptet, och det bygger på att män bestämmer, och kvinnor får inte skilja sig.
Idag erbjuds endast kvinnor med samma livsstil och värderingar som horor, kvinnor som är otrogna och som skiljer sig så snart de blir uttråkade, som förstör barnens uppväxt, och som utsätter barnen för hot från främmande män.
Lösningen är enkel. Ta bort kvinnors rösträtt.
Traditionellt fick män en lojal trogen fru, ett hem, och en familj, i utbyte mot att de offrade sig för kvinnor. Det är det traditionella receptet, och det bygger på att män bestämmer, och kvinnor får inte skilja sig.
Idag erbjuds endast kvinnor med samma livsstil och värderingar som horor, kvinnor som är otrogna och som skiljer sig så snart de blir uttråkade, som förstör barnens uppväxt, och som utsätter barnen för hot från främmande män.
Lösningen är enkel. Ta bort kvinnors rösträtt.
Citat:
Traditionellt fick män en lojal trogen fru, ett hem, och en familj, i utbyte mot att de offrade sig för kvinnor.
Förklara gärna på vilket sätt män i traditionella könsroller skulle ”offra sig” när de ex. står för försörjningen för sin EGEN avkomma? Och kvinnor allt annat?
Det enda som verkligen ”offrade” något i din typ av samhälle är kvinnor.
Och nä kvinnor ställer inte upp på den skiten längre.
Citat:
Jo, de var så jobbiga att jag behövde fly därifrån för att behålla min mentala hälsa.
Per Ström hade jag nu inte så mycket emot, då han mest var en logisk maskin som sällan verkade blanda in patos i det hela. Han verkade vara lite ledsen att inga verkade bry sig om hur illa män egentligen hade det och alla orättvisor som drabbar män. Han verkade inte förstå att samma biologiska imperativ som han ändå trodde existerade för att förklara könsroller, även evigt skulle se ner på mannen som gnäller om sin tillvaro. Tänk nu att folk kan skratta åt en man som fick sin kuk avklippt av sin fru på bästa sändningstid i USA, men ingen skulle skratta åt en kvinna som får sina tuttar avskurna av sin make. Ingen bryr sig heller att en man får mycket hårdare straff för samma brott jämfört med en kvinna, det är liksom helt naturligt då vi är programmerade av naturen att se män som farligare än kvinnor.
Manligt lidande är hjältemodigt eller komiskt eller något att ignorera, det är inte på måfå att vi glömde bort alla pojkar Boko Haram dödade när de kidnappade flickor.
I naturen kan vi tänka oss att man vänjde sig vid att ca 25-30% av alla unga män dog innan de fyllde 25, det var ingen katastrof då det fanns gott om kvinnor för att fylla rollen att befolka stammens framtida invånarantal.
Till och med i krig så sprids myten idag om att kvinnor lider mer pga våldtäkter och mord på civila, trots att all data vi känner till är att även manliga civila (av uppenbara skäl) mördas oftare av fienden än kvinnliga civila.
Vi är programmerade för att vilja skydda kvinnor och se män som potentiella faror åt stammen. Detta är instinkter som vi bär på och inget som man logiskt kan komma undan med fåniga 99% är inte våldtäktsmän (och man har anledning att misstro sådana uppgifter). Att tro att man kan föra en diskussion om hur orättvist samhället behandlar män utan att ta i beräkningen att manlig svaghet och lidande är föremål för humor snarare än tragedi, det är att alltså att slå huvudet mot en vägg.
Det är ungefär som feminister som tror sig kunna få en manlig don juan att kallas för hora, och horan ska kallas för en drottning...kommer aldrig någonsin att ske (även ifall de biologiska imperativen kan böja sig lite grann, men inte mer än så).
Samhället gråter bara över stora män som lider vackert eller dör, för män finns bara alternativen att stå upp för sig själv eller att göras narr av i någon annans narrativ (kommer ihåg när Belinda Olsson pratade om en grupp män som var i gruppterapi med en annan feminist och hur de fnissade när hon sa "det var ju söt, men man skulle inte vilja ligga med någon här").
Män kan heltenkelt inte gråta över sin egen sits i livet, ifall de nu inte tidigaret visat prov på att vara starka och momentärt haft någonslags monumental "fall of grace" (klassiska moment i biografifilmer om stora män). Det handlar inte bara om kvinnor, andra män känner sig också obekvämma med att ha en man som städigt gråter över livet. Vi kan enbart ständigt söka överkomma livets hårda smällar.
Ifall en man däremot tycks kämpa för hela sin familjs svåra sits (eller sin nations eller till och med sina pojkar) så uppfyller han den manliga rollen, vilket ifall vi ska vara ärliga är: att offra sig själv för något större än oss själva.
Det finns eviga sanningar om könen som ingen samhällsordning kan förändra. En mansrörelse är patetisk till sin självaste natur (rättigheter igenom massrörelser söker bara svaga individer, och ingen respekterar som sagt manlig svaghet).
Per Ström hade jag nu inte så mycket emot, då han mest var en logisk maskin som sällan verkade blanda in patos i det hela. Han verkade vara lite ledsen att inga verkade bry sig om hur illa män egentligen hade det och alla orättvisor som drabbar män. Han verkade inte förstå att samma biologiska imperativ som han ändå trodde existerade för att förklara könsroller, även evigt skulle se ner på mannen som gnäller om sin tillvaro. Tänk nu att folk kan skratta åt en man som fick sin kuk avklippt av sin fru på bästa sändningstid i USA, men ingen skulle skratta åt en kvinna som får sina tuttar avskurna av sin make. Ingen bryr sig heller att en man får mycket hårdare straff för samma brott jämfört med en kvinna, det är liksom helt naturligt då vi är programmerade av naturen att se män som farligare än kvinnor.
Manligt lidande är hjältemodigt eller komiskt eller något att ignorera, det är inte på måfå att vi glömde bort alla pojkar Boko Haram dödade när de kidnappade flickor.
I naturen kan vi tänka oss att man vänjde sig vid att ca 25-30% av alla unga män dog innan de fyllde 25, det var ingen katastrof då det fanns gott om kvinnor för att fylla rollen att befolka stammens framtida invånarantal.
Till och med i krig så sprids myten idag om att kvinnor lider mer pga våldtäkter och mord på civila, trots att all data vi känner till är att även manliga civila (av uppenbara skäl) mördas oftare av fienden än kvinnliga civila.
Vi är programmerade för att vilja skydda kvinnor och se män som potentiella faror åt stammen. Detta är instinkter som vi bär på och inget som man logiskt kan komma undan med fåniga 99% är inte våldtäktsmän (och man har anledning att misstro sådana uppgifter). Att tro att man kan föra en diskussion om hur orättvist samhället behandlar män utan att ta i beräkningen att manlig svaghet och lidande är föremål för humor snarare än tragedi, det är att alltså att slå huvudet mot en vägg.
Det är ungefär som feminister som tror sig kunna få en manlig don juan att kallas för hora, och horan ska kallas för en drottning...kommer aldrig någonsin att ske (även ifall de biologiska imperativen kan böja sig lite grann, men inte mer än så).
Samhället gråter bara över stora män som lider vackert eller dör, för män finns bara alternativen att stå upp för sig själv eller att göras narr av i någon annans narrativ (kommer ihåg när Belinda Olsson pratade om en grupp män som var i gruppterapi med en annan feminist och hur de fnissade när hon sa "det var ju söt, men man skulle inte vilja ligga med någon här").
Män kan heltenkelt inte gråta över sin egen sits i livet, ifall de nu inte tidigaret visat prov på att vara starka och momentärt haft någonslags monumental "fall of grace" (klassiska moment i biografifilmer om stora män). Det handlar inte bara om kvinnor, andra män känner sig också obekvämma med att ha en man som städigt gråter över livet. Vi kan enbart ständigt söka överkomma livets hårda smällar.
Ifall en man däremot tycks kämpa för hela sin familjs svåra sits (eller sin nations eller till och med sina pojkar) så uppfyller han den manliga rollen, vilket ifall vi ska vara ärliga är: att offra sig själv för något större än oss själva.
Det finns eviga sanningar om könen som ingen samhällsordning kan förändra. En mansrörelse är patetisk till sin självaste natur (rättigheter igenom massrörelser söker bara svaga individer, och ingen respekterar som sagt manlig svaghet).
Precis.
Citat:
Då kommer vi in på en större fråga. Civilisationers cykliska natur och deras oundvikliga förfall och undergång. Det är ju civilisationens förbannelse. Att dess framgång sår fröet till undergången. Den senare brukar också vara en tämligen utdragen process som utmärks av dekadens, vekhet, excesser och vanvett. Som feminism. Det framstår nog som pessimistiskt och fatalistiskt för många ifall jag säger att det vare sig är möjligt eller önskvärt att rädda västvärlden. Men för att något nytt och livskraftigt ska kunna uppstå måste det gamla och ruttna bort.
Jo, orsak och verkan är här intressant att diskutera. Tror människor att det är på måfå att Sverige, världens tryggaste och bekvämaste land under 60-talet, blev också Världens mest politiskt korrekta och mest feministiska land? Något orsakar alltid en reaktion, civilisationen brukar per definition söka göra livet bekvämmare för människor. Bekväm livsstil går emot naturen, och förr eller senare får man betala ett pris när man distansierar sig för mycket för naturens hårda lagar.
Livet är ganska jävla jobbigt oavsett hur bekvämt det blir, kroppen börjar revoltera mot det onaturliga livsstilen, psyket revolterar. Du får ont överallt utan att göra så mycket mer än att sitta stil, du blir deprimerad av varenda minimal grad av motstånd du träffar på i ditt liv som en resultat. Det absoluta lidandet minskar, men relativa upplevda lidandet ökar, paradoxalt nog.
Förr eller senare söker du till offernarrativ och någonslags massrörelse som bryr sig om ditt lidande. Först gör kvinnor det, och sedan kommer männen.
MRA-männen förstår dock inte sig på den fundamentala skillnaden mellan kvinnliga offerkulter och manliga sådana:
Kvinnor är av naturen mer empatiska, och bryr sig till någon grad ändå om de kvinnliga offernarrativen som de ständigt delar med sig igenom sociala nätverk. Kvinnor stödjer varandra till högre grad än männen och har mycket större sociala nätverk än män har.
Män bryr sig inte så mycket om manliga offer. När MRA kommer med offernarrativ som att fler män är uteliggare eller fler män begår självmord så är det alltid en abstraktion byggd på statistik. De kommer inte gå och hjälpa uteliggare eller stödja någon loser som riskerar att begå självmord. De tror att det räcker att sitta och driva frågan som om det främst handlade om logos och inte patos, men en narrativ om alla stackars offer därute måste drivas främst av patos och inte logos, det är ju helt jävla uppenbart!
Det fattade inte herr Per Ström, han hade knappt några personliga narrativ att dela med sig ens, han var en statistikrobot och trodde att statistiken skulle tala för sig själv, men det är inte genom statistik som offerkulter skapas.
Kvinnliga offernarrativ kommer alltid vinna mot manliga sådana för att de åtminstone drivs av kvinnliga känslor av empati till andra kvinnor (delvis av viljan till makt, givetvis) medan de manliga offernarrativen drivs mer av att tycka synd om just en själv, alternativ att ha "rätt", och är därmed mer patetisk eller livlös.
Så ifall vi ser på denna video på bästa amerikanska sändningstid där massa kvinnor sitter och skrattar om en man som fick sin penis avskuren av hans fru för att han ville skilja sig:
https://www.youtube.com/watch?v=80JqoyaL-p4
MRA skulle säga tänk nu på att motsatsen skulle ske: 5 män på TV som skrattar åt samma sak om en man som skar av hans frus klitoris eller tuttar för att hon ville skilja sig. Alla 5 männen skulle bli avskeddade direkt, klippet skulle spridas som en löpeld igenom sociala nyheter av kvinnor.
Givetvis har de rätt! Men de har också missat kärnan i vad som driver denna "orättvisa", nämligen att:
upprördheten från kvinnliga tittare skulle kännas mer "äkta" och mer omfattande.
Män blir av naturen mindre upprörda av saker. Våra känslor för denne man som fick sin kuk avskuren är inte så äkta, och det kan inte finnas någon stor manlig social nätverk för att stå upp för den misshandlade mannen, för att de flesta män känner nog bara "tack och lov att jag inte var snubben som var gift med borderlinebruden", alternativt så tycker vi att det är lite roligt (tror Bill Burr hade någon del av sin standup om just denna historia).
Män är av naturen mer känslokalla och mer egocentriska, det är något som man kan känna av i just hur ineffektiv MRA-rörelsen är på att ens få andra män att bry sig om manliga offer (eller hur oemotionella de själva är när de återberättar historier om saker som drabbar andra män).
Det är bättre att göra narr av feminismen som en gäng priviligierade primadonnor som inte har några verkliga bekymmer i livet än att sitta och driva på manliga snyfthistorier.
Jag tar i denna tråd upp "snyfthistorierna" just för att ge exempel på hur ineffektivt det är att sprida manliga snyfthistorier, inga i the view fick sparken för att skratta åt en man som fick sin kuk avskuren oavsett hur ofta många MRA som klagar på det.
Slutligen, så kan vi säga att i bekvämlighetens tidsålder så har kvinnor en uppenbar fördel gentemot män: de är emotionellt närvarande i alla små saker som drabbar deras vänninor och blir enkelt emotionellt närvarande av en ideologi som snöar in sig i små och stora saker som drabbar okända kvinnor. Män, å andra sidan, kommer aldrig vara emotionellt särskilt närvarande om lidande som drabbar okända män och kommer aldrig bry sig en bråkdel så mycket om alla småsaker som händer ens vänner.
Män blir faktiskt mer emotionellt involverade av att höra historier om triumfer, om stora män som reser sig från askan för att utföra stordåd. Inom varje man finns nog en vetskap om att Universum är en stor virvelvind av till större delen meningslöst lidande, och dessutom att det alltid så kommer att vara. Det enda meningsfulla som återstår för våran del blir historierna om hur man överkommer detta lidande genom att göra lidandet meningsfullt.
__________________
Senast redigerad av Naknekejsaren 2021-03-29 kl. 07:26.
Senast redigerad av Naknekejsaren 2021-03-29 kl. 07:26.
Citat:
Jo, orsak och verkan är här intressant att diskutera. Tror människor att det är på måfå att Sverige, världens tryggaste och bekvämaste land under 60-talet, blev också Världens mest politiskt korrekta och mest feministiska land? Något orsakar alltid en reaktion, civilisationen brukar per definition söka göra livet bekvämmare för människor. Bekväm livsstil går emot naturen, och förr eller senare får man betala ett pris när man distansierar sig för mycket för naturens hårda lagar.
Livet är ganska jävla jobbigt oavsett hur bekvämt det blir, kroppen börjar revoltera mot det onaturliga livsstilen, psyket revolterar. Du får ont överallt utan att göra så mycket mer än att sitta stil, du blir deprimerad av varenda minimal grad av motstånd du träffar på i ditt liv som en resultat. Det absoluta lidandet minskar, men relativa upplevda lidandet ökar, paradoxalt nog.
Förr eller senare söker du till offernarrativ och någonslags massrörelse som bryr sig om ditt lidande. Först gör kvinnor det, och sedan kommer männen.
MRA-männen förstår dock inte sig på den fundamentala skillnaden mellan kvinnliga offerkulter och manliga sådana:
Kvinnor är av naturen mer empatiska, och bryr sig till någon grad ändå om de kvinnliga offernarrativen som de ständigt delar med sig igenom sociala nätverk. Kvinnor stödjer varandra till högre grad än männen och har mycket större sociala nätverk än män har.
Män bryr sig inte så mycket om manliga offer. När MRA kommer med offernarrativ som att fler män är uteliggare eller fler män begår självmord så är det alltid en abstraktion byggd på statistik. De kommer inte gå och hjälpa uteliggare eller stödja någon loser som riskerar att begå självmord. De tror att det räcker att sitta och driva frågan som om det främst handlade om logos och inte patos, men en narrativ om alla stackars offer därute måste drivas främst av patos och inte logos, det är ju helt jävla uppenbart!
Det fattade inte herr Per Ström, han hade knappt några personliga narrativ att dela med sig ens, han var en statistikrobot och trodde att statistiken skulle tala för sig själv, men det är inte genom statistik som offerkulter skapas.
Kvinnliga offernarrativ kommer alltid vinna mot manliga sådana för att de åtminstone drivs av kvinnliga känslor av empati till andra kvinnor (delvis av viljan till makt, givetvis) medan de manliga offernarrativen drivs mer av att tycka synd om just en själv, alternativ att ha "rätt", och är därmed mer patetisk eller livlös.
Så ifall vi ser på denna video på bästa amerikanska sändningstid där massa kvinnor sitter och skrattar om en man som fick sin penis avskuren av hans fru för att han ville skilja sig:
https://www.youtube.com/watch?v=80JqoyaL-p4
MRA skulle säga tänk nu på att motsatsen skulle ske: 5 män på TV som skrattar åt samma sak om en man som skar av hans frus klitoris eller tuttar för att hon ville skilja sig. Alla 5 männen skulle bli avskeddade direkt, klippet skulle spridas som en löpeld igenom sociala nyheter av kvinnor.
Givetvis har de rätt! Men de har också missat kärnan i vad som driver denna "orättvisa", nämligen att:
upprördheten från kvinnliga tittare skulle kännas mer "äkta" och mer omfattande.
Män blir av naturen mindre upprörda av saker. Våra känslor för denne man som fick sin kuk avskuren är inte så äkta, och det kan inte finnas någon stor manlig social nätverk för att stå upp för den misshandlade mannen, för att de flesta män känner nog bara "tack och lov att jag inte var snubben som var gift med borderlinebruden", alternativt så tycker vi att det är lite roligt (tror Bill Burr hade någon del av sin standup om just denna historia).
Män är av naturen mer känslokalla och mer egocentriska, det är något som man kan känna av i just hur ineffektiv MRA-rörelsen är på att ens få andra män att bry sig om manliga offer (eller hur oemotionella de själva är när de återberättar historier om saker som drabbar andra män).
Det är bättre att göra narr av feminismen som en gäng priviligierade primadonnor som inte har några verkliga bekymmer i livet än att sitta och driva på manliga snyfthistorier.
Jag tar i denna tråd upp "snyfthistorierna" just för att ge exempel på hur ineffektivt det är att sprida manliga snyfthistorier, inga i the view fick sparken för att skratta åt en man som fick sin kuk avskuren oavsett hur ofta många MRA som klagar på det.
Slutligen, så kan vi säga att i bekvämlighetens tidsålder så har kvinnor en uppenbar fördel gentemot män: de är emotionellt närvarande i alla små saker som drabbar deras vänninor och blir enkelt emotionellt närvarande av en ideologi som snöar in sig i små och stora saker som drabbar okända kvinnor. Män, å andra sidan, kommer aldrig vara emotionellt särskilt närvarande om lidande som drabbar okända män och kommer aldrig bry sig en bråkdel så mycket om alla småsaker som händer ens vänner.
Män blir faktiskt mer emotionellt involverade av att höra historier om triumfer, om stora män som reser sig från askan för att utföra stordåd. Inom varje man finns nog en vetskap om att Universum är en stor virvelvind av till större delen meningslöst lidande, och dessutom att det alltid så kommer att vara. Det enda meningsfulla som återstår för våran del blir historierna om hur man överkommer detta lidande genom att göra lidandet meningsfullt.
Livet är ganska jävla jobbigt oavsett hur bekvämt det blir, kroppen börjar revoltera mot det onaturliga livsstilen, psyket revolterar. Du får ont överallt utan att göra så mycket mer än att sitta stil, du blir deprimerad av varenda minimal grad av motstånd du träffar på i ditt liv som en resultat. Det absoluta lidandet minskar, men relativa upplevda lidandet ökar, paradoxalt nog.
Förr eller senare söker du till offernarrativ och någonslags massrörelse som bryr sig om ditt lidande. Först gör kvinnor det, och sedan kommer männen.
MRA-männen förstår dock inte sig på den fundamentala skillnaden mellan kvinnliga offerkulter och manliga sådana:
Kvinnor är av naturen mer empatiska, och bryr sig till någon grad ändå om de kvinnliga offernarrativen som de ständigt delar med sig igenom sociala nätverk. Kvinnor stödjer varandra till högre grad än männen och har mycket större sociala nätverk än män har.
Män bryr sig inte så mycket om manliga offer. När MRA kommer med offernarrativ som att fler män är uteliggare eller fler män begår självmord så är det alltid en abstraktion byggd på statistik. De kommer inte gå och hjälpa uteliggare eller stödja någon loser som riskerar att begå självmord. De tror att det räcker att sitta och driva frågan som om det främst handlade om logos och inte patos, men en narrativ om alla stackars offer därute måste drivas främst av patos och inte logos, det är ju helt jävla uppenbart!
Det fattade inte herr Per Ström, han hade knappt några personliga narrativ att dela med sig ens, han var en statistikrobot och trodde att statistiken skulle tala för sig själv, men det är inte genom statistik som offerkulter skapas.
Kvinnliga offernarrativ kommer alltid vinna mot manliga sådana för att de åtminstone drivs av kvinnliga känslor av empati till andra kvinnor (delvis av viljan till makt, givetvis) medan de manliga offernarrativen drivs mer av att tycka synd om just en själv, alternativ att ha "rätt", och är därmed mer patetisk eller livlös.
Så ifall vi ser på denna video på bästa amerikanska sändningstid där massa kvinnor sitter och skrattar om en man som fick sin penis avskuren av hans fru för att han ville skilja sig:
https://www.youtube.com/watch?v=80JqoyaL-p4
MRA skulle säga tänk nu på att motsatsen skulle ske: 5 män på TV som skrattar åt samma sak om en man som skar av hans frus klitoris eller tuttar för att hon ville skilja sig. Alla 5 männen skulle bli avskeddade direkt, klippet skulle spridas som en löpeld igenom sociala nyheter av kvinnor.
Givetvis har de rätt! Men de har också missat kärnan i vad som driver denna "orättvisa", nämligen att:
upprördheten från kvinnliga tittare skulle kännas mer "äkta" och mer omfattande.
Män blir av naturen mindre upprörda av saker. Våra känslor för denne man som fick sin kuk avskuren är inte så äkta, och det kan inte finnas någon stor manlig social nätverk för att stå upp för den misshandlade mannen, för att de flesta män känner nog bara "tack och lov att jag inte var snubben som var gift med borderlinebruden", alternativt så tycker vi att det är lite roligt (tror Bill Burr hade någon del av sin standup om just denna historia).
Män är av naturen mer känslokalla och mer egocentriska, det är något som man kan känna av i just hur ineffektiv MRA-rörelsen är på att ens få andra män att bry sig om manliga offer (eller hur oemotionella de själva är när de återberättar historier om saker som drabbar andra män).
Det är bättre att göra narr av feminismen som en gäng priviligierade primadonnor som inte har några verkliga bekymmer i livet än att sitta och driva på manliga snyfthistorier.
Jag tar i denna tråd upp "snyfthistorierna" just för att ge exempel på hur ineffektivt det är att sprida manliga snyfthistorier, inga i the view fick sparken för att skratta åt en man som fick sin kuk avskuren oavsett hur ofta många MRA som klagar på det.
Slutligen, så kan vi säga att i bekvämlighetens tidsålder så har kvinnor en uppenbar fördel gentemot män: de är emotionellt närvarande i alla små saker som drabbar deras vänninor och blir enkelt emotionellt närvarande av en ideologi som snöar in sig i små och stora saker som drabbar okända kvinnor. Män, å andra sidan, kommer aldrig vara emotionellt särskilt närvarande om lidande som drabbar okända män och kommer aldrig bry sig en bråkdel så mycket om alla småsaker som händer ens vänner.
Män blir faktiskt mer emotionellt involverade av att höra historier om triumfer, om stora män som reser sig från askan för att utföra stordåd. Inom varje man finns nog en vetskap om att Universum är en stor virvelvind av till större delen meningslöst lidande, och dessutom att det alltid så kommer att vara. Det enda meningsfulla som återstår för våran del blir historierna om hur man överkommer detta lidande genom att göra lidandet meningsfullt.
Det är faktiskt lite komiskt gjort av borderline-kvinnan!
Jag tror du träffar tämligen rätt i din analys här, där finns fina korn av sanning.
Citat:
Jo, orsak och verkan är här intressant att diskutera. Tror människor att det är på måfå att Sverige, världens tryggaste och bekvämaste land under 60-talet, blev också Världens mest politiskt korrekta och mest feministiska land? Något orsakar alltid en reaktion, civilisationen brukar per definition söka göra livet bekvämmare för människor. Bekväm livsstil går emot naturen, och förr eller senare får man betala ett pris när man distansierar sig för mycket för naturens hårda lagar.
Livet är ganska jävla jobbigt oavsett hur bekvämt det blir, kroppen börjar revoltera mot det onaturliga livsstilen, psyket revolterar. Du får ont överallt utan att göra så mycket mer än att sitta stil, du blir deprimerad av varenda minimal grad av motstånd du träffar på i ditt liv som en resultat. Det absoluta lidandet minskar, men relativa upplevda lidandet ökar, paradoxalt nog.
Förr eller senare söker du till offernarrativ och någonslags massrörelse som bryr sig om ditt lidande. Först gör kvinnor det, och sedan kommer männen.
MRA-männen förstår dock inte sig på den fundamentala skillnaden mellan kvinnliga offerkulter och manliga sådana:
Kvinnor är av naturen mer empatiska, och bryr sig till någon grad ändå om de kvinnliga offernarrativen som de ständigt delar med sig igenom sociala nätverk. Kvinnor stödjer varandra till högre grad än männen och har mycket större sociala nätverk än män har.
Män bryr sig inte så mycket om manliga offer. När MRA kommer med offernarrativ som att fler män är uteliggare eller fler män begår självmord så är det alltid en abstraktion byggd på statistik. De kommer inte gå och hjälpa uteliggare eller stödja någon loser som riskerar att begå självmord. De tror att det räcker att sitta och driva frågan som om det främst handlade om logos och inte patos, men en narrativ om alla stackars offer därute måste drivas främst av patos och inte logos, det är ju helt jävla uppenbart!
Det fattade inte herr Per Ström, han hade knappt några personliga narrativ att dela med sig ens, han var en statistikrobot och trodde att statistiken skulle tala för sig själv, men det är inte genom statistik som offerkulter skapas.
Kvinnliga offernarrativ kommer alltid vinna mot manliga sådana för att de åtminstone drivs av kvinnliga känslor av empati till andra kvinnor (delvis av viljan till makt, givetvis) medan de manliga offernarrativen drivs mer av att tycka synd om just en själv, alternativ att ha "rätt", och är därmed mer patetisk eller livlös.
Så ifall vi ser på denna video på bästa amerikanska sändningstid där massa kvinnor sitter och skrattar om en man som fick sin penis avskuren av hans fru för att han ville skilja sig:
https://www.youtube.com/watch?v=80JqoyaL-p4
MRA skulle säga tänk nu på att motsatsen skulle ske: 5 män på TV som skrattar åt samma sak om en man som skar av hans frus klitoris eller tuttar för att hon ville skilja sig. Alla 5 männen skulle bli avskeddade direkt, klippet skulle spridas som en löpeld igenom sociala nyheter av kvinnor.
Givetvis har de rätt! Men de har också missat kärnan i vad som driver denna "orättvisa", nämligen att:
upprördheten från kvinnliga tittare skulle kännas mer "äkta" och mer omfattande.
Män blir av naturen mindre upprörda av saker. Våra känslor för denne man som fick sin kuk avskuren är inte så äkta, och det kan inte finnas någon stor manlig social nätverk för att stå upp för den misshandlade mannen, för att de flesta män känner nog bara "tack och lov att jag inte var snubben som var gift med borderlinebruden", alternativt så tycker vi att det är lite roligt (tror Bill Burr hade någon del av sin standup om just denna historia).
Män är av naturen mer känslokalla och mer egocentriska, det är något som man kan känna av i just hur ineffektiv MRA-rörelsen är på att ens få andra män att bry sig om manliga offer (eller hur oemotionella de själva är när de återberättar historier om saker som drabbar andra män).
Det är bättre att göra narr av feminismen som en gäng priviligierade primadonnor som inte har några verkliga bekymmer i livet än att sitta och driva på manliga snyfthistorier.
Jag tar i denna tråd upp "snyfthistorierna" just för att ge exempel på hur ineffektivt det är att sprida manliga snyfthistorier, inga i the view fick sparken för att skratta åt en man som fick sin kuk avskuren oavsett hur ofta många MRA som klagar på det.
Slutligen, så kan vi säga att i bekvämlighetens tidsålder så har kvinnor en uppenbar fördel gentemot män: de är emotionellt närvarande i alla små saker som drabbar deras vänninor och blir enkelt emotionellt närvarande av en ideologi som snöar in sig i små och stora saker som drabbar okända kvinnor. Män, å andra sidan, kommer aldrig vara emotionellt särskilt närvarande om lidande som drabbar okända män och kommer aldrig bry sig en bråkdel så mycket om alla småsaker som händer ens vänner.
Män blir faktiskt mer emotionellt involverade av att höra historier om triumfer, om stora män som reser sig från askan för att utföra stordåd. Inom varje man finns nog en vetskap om att Universum är en stor virvelvind av till större delen meningslöst lidande, och dessutom att det alltid så kommer att vara. Det enda meningsfulla som återstår för våran del blir historierna om hur man överkommer detta lidande genom att göra lidandet meningsfullt.
Livet är ganska jävla jobbigt oavsett hur bekvämt det blir, kroppen börjar revoltera mot det onaturliga livsstilen, psyket revolterar. Du får ont överallt utan att göra så mycket mer än att sitta stil, du blir deprimerad av varenda minimal grad av motstånd du träffar på i ditt liv som en resultat. Det absoluta lidandet minskar, men relativa upplevda lidandet ökar, paradoxalt nog.
Förr eller senare söker du till offernarrativ och någonslags massrörelse som bryr sig om ditt lidande. Först gör kvinnor det, och sedan kommer männen.
MRA-männen förstår dock inte sig på den fundamentala skillnaden mellan kvinnliga offerkulter och manliga sådana:
Kvinnor är av naturen mer empatiska, och bryr sig till någon grad ändå om de kvinnliga offernarrativen som de ständigt delar med sig igenom sociala nätverk. Kvinnor stödjer varandra till högre grad än männen och har mycket större sociala nätverk än män har.
Män bryr sig inte så mycket om manliga offer. När MRA kommer med offernarrativ som att fler män är uteliggare eller fler män begår självmord så är det alltid en abstraktion byggd på statistik. De kommer inte gå och hjälpa uteliggare eller stödja någon loser som riskerar att begå självmord. De tror att det räcker att sitta och driva frågan som om det främst handlade om logos och inte patos, men en narrativ om alla stackars offer därute måste drivas främst av patos och inte logos, det är ju helt jävla uppenbart!
Det fattade inte herr Per Ström, han hade knappt några personliga narrativ att dela med sig ens, han var en statistikrobot och trodde att statistiken skulle tala för sig själv, men det är inte genom statistik som offerkulter skapas.
Kvinnliga offernarrativ kommer alltid vinna mot manliga sådana för att de åtminstone drivs av kvinnliga känslor av empati till andra kvinnor (delvis av viljan till makt, givetvis) medan de manliga offernarrativen drivs mer av att tycka synd om just en själv, alternativ att ha "rätt", och är därmed mer patetisk eller livlös.
Så ifall vi ser på denna video på bästa amerikanska sändningstid där massa kvinnor sitter och skrattar om en man som fick sin penis avskuren av hans fru för att han ville skilja sig:
https://www.youtube.com/watch?v=80JqoyaL-p4
MRA skulle säga tänk nu på att motsatsen skulle ske: 5 män på TV som skrattar åt samma sak om en man som skar av hans frus klitoris eller tuttar för att hon ville skilja sig. Alla 5 männen skulle bli avskeddade direkt, klippet skulle spridas som en löpeld igenom sociala nyheter av kvinnor.
Givetvis har de rätt! Men de har också missat kärnan i vad som driver denna "orättvisa", nämligen att:
upprördheten från kvinnliga tittare skulle kännas mer "äkta" och mer omfattande.
Män blir av naturen mindre upprörda av saker. Våra känslor för denne man som fick sin kuk avskuren är inte så äkta, och det kan inte finnas någon stor manlig social nätverk för att stå upp för den misshandlade mannen, för att de flesta män känner nog bara "tack och lov att jag inte var snubben som var gift med borderlinebruden", alternativt så tycker vi att det är lite roligt (tror Bill Burr hade någon del av sin standup om just denna historia).
Män är av naturen mer känslokalla och mer egocentriska, det är något som man kan känna av i just hur ineffektiv MRA-rörelsen är på att ens få andra män att bry sig om manliga offer (eller hur oemotionella de själva är när de återberättar historier om saker som drabbar andra män).
Det är bättre att göra narr av feminismen som en gäng priviligierade primadonnor som inte har några verkliga bekymmer i livet än att sitta och driva på manliga snyfthistorier.
Jag tar i denna tråd upp "snyfthistorierna" just för att ge exempel på hur ineffektivt det är att sprida manliga snyfthistorier, inga i the view fick sparken för att skratta åt en man som fick sin kuk avskuren oavsett hur ofta många MRA som klagar på det.
Slutligen, så kan vi säga att i bekvämlighetens tidsålder så har kvinnor en uppenbar fördel gentemot män: de är emotionellt närvarande i alla små saker som drabbar deras vänninor och blir enkelt emotionellt närvarande av en ideologi som snöar in sig i små och stora saker som drabbar okända kvinnor. Män, å andra sidan, kommer aldrig vara emotionellt särskilt närvarande om lidande som drabbar okända män och kommer aldrig bry sig en bråkdel så mycket om alla småsaker som händer ens vänner.
Män blir faktiskt mer emotionellt involverade av att höra historier om triumfer, om stora män som reser sig från askan för att utföra stordåd. Inom varje man finns nog en vetskap om att Universum är en stor virvelvind av till större delen meningslöst lidande, och dessutom att det alltid så kommer att vara. Det enda meningsfulla som återstår för våran del blir historierna om hur man överkommer detta lidande genom att göra lidandet meningsfullt.
Ja, snacka om ”epic fail” för mannen som fick dasen bortskuren. Förlöjligad av både män och kvinnor. Exakt vad vi kan förvänta oss. Nej, offerkofteperspektivet ska män aldrig befatta sig med vilket din historia visar på ett tydligt sätt. Min egen första tanke var faktiskt ”fy satan om jag hade gift mig med en sån kvinna”. Ett misstag jag iofs inte tror att jag skulle göra.
Du har självfallet helt rätt i att slumpen inte ligger bakom att Sverige idag är ett vänstervridet och statsfeministiskt land. Välstånd och lång tids fred gör att gnällspikar och lättkränkta ömfotingar får luft under vingarna. Jag är förresten säker på att jag läst om en liknande utveckling i antikens civilisationer. Sparta exempelvis bröts ned inifrån av de bortskämda och ständigt missnöjda kvinnorna om jag minns rätt. En dyster vetskap för spartanska män lär väl ha varit bra mycket manligare än dagens män i väst. Förmodligen krävs någon form av samhällskollaps ifall ett mer naturligt tillstånd ska infinna sig igen.
Citat:
Ingen är förtryckt i moderna Sverige eller USA, ifall det är sanningen du försöker förmedla har du givetvis rätt. Alla är fria att göra vad de vill med sina liv och har gott om rättssäkerhet som skyddar dem ifall de drabbas av hemska, hatiska brott.
Men börjar vi söka efter förtryck i "hur samhället ser annorlunda på en beroende av ens kön eller etniska bakgrund" så kan du ju finna förtryck hur enkelt som helst. Inte bara idag, utan i all evighet, oavsett din etniska, sexuella eller könstillhörighet. Alla är förevigt förtryckta eftersom alla döms på olika kriterier i en rad olika frågor. Sedan är det bara dra igång en dragkamp om vem det är mest synd om (och den vinner kvinnor kan jag lova dig).
__________________
Senast redigerad av Naknekejsaren 2021-03-29 kl. 15:16.
Senast redigerad av Naknekejsaren 2021-03-29 kl. 15:16.
Citat:
Ingen är förtryckt i moderna Sverige eller USA, ifall det är sanningen du försöker förmedla har du givetvis rätt. Alla är fria att göra vad de vill med sina liv och har gott om rättssäkerhet som skyddar dem ifall de drabbas av hemska, hatiska brott.
Men börjar vi söka efter förtryck i "hur samhället ser annorlunda på en beroende av ens kön eller etniska bakgrund" så kan du ju finna förtryck hur enkelt som helst. Inte bara idag, utan i all evighet, oavsett din etniska, sexuella eller könstillhörighet. Alla är förevigt förtryckta eftersom alla döms på olika kriterier i en rad olika frågor. Sedan är det bara dra igång en dragkamp om vem det är mest synd om (och den vinner kvinnor kan jag lova dig).
Men börjar vi söka efter förtryck i "hur samhället ser annorlunda på en beroende av ens kön eller etniska bakgrund" så kan du ju finna förtryck hur enkelt som helst. Inte bara idag, utan i all evighet, oavsett din etniska, sexuella eller könstillhörighet. Alla är förevigt förtryckta eftersom alla döms på olika kriterier i en rad olika frågor. Sedan är det bara dra igång en dragkamp om vem det är mest synd om (och den vinner kvinnor kan jag lova dig).
Sanningen jag vill förmedla är att något strukturellt mansförtryck ej existerar.
Citat:
Jag är helt med dig på den punkten. Det finns inget strukturellt förtryck mot någon specifik grupp överhuvudtaget (ifall man nu inte söker med mikroskop efter dem).
Det största strukturella förtrycket i Sverige sker antagligen mot högproduktiva medborgare som blir fråntagna deras resurser och att detta fördelas till mindre produktiva medborgare, men denna förtryck sker mot alla typer av grupper egentligen, så länge de är framgångsrika. Det finns dock ingen anledning för ens dem att gråta, det är enkelt att flytta utomlands som högproduktiv medborgare.
__________________
Senast redigerad av Naknekejsaren 2021-03-29 kl. 15:47.
Senast redigerad av Naknekejsaren 2021-03-29 kl. 15:47.
Kan avsaknaden av strukturellt förtryck ha att göra med liberalism?
Så kan det ju vara att liberalismen har segrat sig till döds och måste leta nya perspektiv för att finna sina offer.
Men jag håller med er i sak. Graden av förtryck är extremt låg i Sverige.
Så kan det ju vara att liberalismen har segrat sig till döds och måste leta nya perspektiv för att finna sina offer.
Men jag håller med er i sak. Graden av förtryck är extremt låg i Sverige.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
