Citat:
Ursprungligen postat av
smalt-juiceglas
Men det hindrar inte att hon föräras en superlång och helt okritisk intervju i
samma tidning, den typ av kändisintervju som DN brukar publicera i sin glättade helgbilaga. Som valigt ställer den beundrande reportern (kollegan Elina Haimi) inte en enda motfråga utan hjälper själv till med att etablera idolen eller myten Pozar.
Till detta bilder i softat ljus där Irena står inne i en kyrka och poserar i svart klänning, svarta boots och exklusiv tältkappa i knallgrönt siden.
Pozar går på i den typiskt bulimiskt pladdriga stil som man känner igen från många podcasts och krönikor numera, det märks att det här är en tjej som är van vid att aldrig bli avbruten. Intervjun är alldeles för lång för att göra riktig rättvisa med citat. men några smakprov:
Citat:
Ursprungligen postat av SvD
Hennes eget feministiska uppvaknande kom som sextonåring då hon läste Sara Stridsbergs ”Drömfakulteten” i skolan. Hon var redan politiskt intresserad men beskriver ändå upplevelsen som omvälvande.
– Jag hade nog inte riktigt satt ord på vad det var som lockade mig med feminismen och sen läste jag den boken och det var som att det fanns ett före och efter. Vad är det man brukar säga? Man sätter på sig glasögonen och sen är det svårt att ta av sig dem. På gott och ont. Ganska ont.
Gott i att hon fick verktyg att förstå världen. Ont i att den aldrig mer blev sig lik efter det.
– Det är en trevligare värld att leva i att tro att alla människor har samma förutsättningar och är lika fria för då kan man bara köra sitt eget race, säger hon och fortsätter:
– Men när man upptäcker strukturerna blir det en jättesorglig del av livet, men jag har haft privilegiet att använda det som drivkraft i min profession. Det har hjälpt mig väldigt mycket att kunna göra något konkret.
(---)
Irena Pozar föddes i Sarajevo 1992. När hon var tre månader gammal belägrades staden av serbiska styrkor. Hennes mamma lyckades fly med henne, men pappan var tvungen att stanna, likt den situation som råder i Ukraina nu. Ett år senare återförenades familjen i Kroatien, tog sig vidare till Sverige och hamnade på en flyktingförläggning i Växjö.
– Jag tänker jättemycket på det nu när jag själv är mamma och min son är två år. Jag var ett och ett halvt när min mamma flydde med mig ... Och nu ser jag tvååringarna i Ukraina, det blir väldigt personligt.
Hon säger att hon förstår att folk inte orkar ta in allt, men hon ser det som sin plikt som journalist. Hon har gjort sig ett namn som krönikör i Expressen, alltid på kvinnornas sida, och som omtyckt deltagare i ”På spåret”. Hon har vunnit pris som ”Årets journalist”, varit nominerad till Stora journalistpriset som ”Årets röst” och tagit den tidigare utdömda tjejtidningen ”Veckorevyn” till nya höjder.
Vid 30 års ålder har hennes farmor slutat fråga när hon ska skaffa sig en utbildning och hennes föräldrar oroar sig inte längre för att hon inte har något att falla tillbaka på.
Att våga är en vanesak, säger hon.
Allt det här har ju lett till att du blivit en offentlig person, hur ser du på det?
– Jag blev faktiskt hånad för det – jag spelade in Värvet med Kristoffer Triumf häromveckan och då sa jag att jag är Sveriges minst kända kändis och då sa han ’ja du brukar kokettera med det, men det är verkligen inte sant’.
Hon fortsätter:
– Hade du frågat mig för tre månader sedan hade jag svarat att jag har blivit igenkänd en gång.
Det tycks ändå ha skett en förändring den senaste tiden. Nu får hon inte bara hatiska mejl om sitt utseende eller att hon ”borde åka hem”, utan folk kommer fram och tackar henne på stan.
– Och då kände jag att nu får jag fan ge mig. Nu måste jag ändå tillstå att jag är en offentlig person.
https://www.svd.se/a/34bkwA/irena-po...-inte-forgaves
Pozar framtår ungefär som Nöjesguidens och Expressens svar på Blondinbella - en parallell som intervjun naturligtvis inte är i närheten av att dra.
[---)
. Tragiskt att det här är vad mainstream journalistik i Sverige idag innebär 
.
