Adoptivföräldrar ångrade sig - lämnade tillbaka barnet.

Jag läste nyligen om ett ryskt fall där de gjorde likadant. En pojke som utsatt föräldrarna för ett rent helvete, ett monster. Säkert proppfull med NPF, det är ju inte ungens fel, men alldeles för stor börda för just det paret. De kände sig inte säkra i sitt eget hem.

Man ska inte uttala sig innan man vet. Så enkelt är det.

Ja 1,5 år är lite väl lång tid att ångra sig. Ångerrätten borde vara max ett år tycker jag.

Vet de som fått ett riktigt hvete senare när de adopterat, barn med väldiga diagnoser som fått husfriden puts väck,pga den verkliga mammans droganvändande under graviditeten. Inte så lätt fatta när man hämtar en liten unge på barnhem.

...och dessutom kan ursprungsländerna ljuga. De vill ju gärna bli av med de jobbiga och svårplacerade barnen. Så korrupta läkare intygar att barnen är fullt friska, normalbegåvade och med normalt beteende för åldern. Om barnet varit utplacerat hos ett fosterhem, men dom har lämnat tillbaka det till barnhemmet för att de ej orkade - så får de presumtiva adoptivföräldrarna inte veta det. Ibland ljuger de till och med om barnets ålder (att det är yngre, eftersom de flesta som adopterar vill ha ett så litet barn som möjligt). Eller man ljuger om barnets troliga ursprung, och säger att det är ett blandat barn, med troligen en vit förälder - fast det är uppenbart på utseendet att det inte har en droppe vitt blod.

Det ÄR synd om barnen, men det är inte riktigt juste heller att beskylla adoptivföräldrarna, när man inte vet hela historien.

Bara ouppfostrad? Reda ut? Det var vilda djungelbarn från Bolivia. Tror du präktiga Pelle & Lotta från Örkelljunga kan hantera vilda aggressiva översexualiserade djungelbarn som övergivits i den sydamerikanska slummen? Svar nej. Ytterligare en plåga för svensken i allmänhet att bära. Föräldrar. Skolpersonal. Socialsekreterare. Vänner. Framtida partners. Alla är vi förlorare.

Gissar på att adoptivföräldrarna själva är invandrare och kommer från samma land som det adopterade barnet.

De kunde därför språket och hade egna kontakter och kunde helt sonika lämba tillbaka barnet utan svensk inblandning.

Någon som vet ifall de fått ett biologisk barn under denna tiden?

Hela situationen är ju galen. Man kan inte lämna tillbaka för barnet är ju svensk medborgare. Känner man att man inte reder ut situationen får man be myndigheter och sjukvård om hjälp, inte skicka tillbaka.

Fast även om man ångrar sig så kan man ju inte ta ungen till ett annat land och bara lämna hen där om barnet nu är svenskt så förstår inte varför inte någon brottsutredning pågår, det hela verkar ju mest absurt. Hur vet man att dom inte sålde barnet?

mhm, var väl ett dåligt barn.

Måste vara straffbart att överge sitt barn? Ja, adopterade barn är juridiskt lika mycket ens barn som biologiska barn är.

Tranås är inte stort. Det bör snackas så namn och ytterligare omständigheter framkommer.

Min erfarenhet av adoptivföräldrar säger att de gärna påtalar att de är just det, så de kan knappast vara okända på byn.

Har följt ett fall i USA, paret Stauffer där båda är vloggers. De hade ”beställt” ett barn med hjärntumör från Kina men fick ett med svår autism. Innan de gick igenom processen frågade Myka Stauffer i ett adoptionsforum om någon visste en sjukdom som var lätt att hantera men som skulle se svårt ut för andra. Dvs de var ute efter content och godhetspoäng. Myka bloggade om sin ”resa” med adoptionen och hur allt var så fantastiskt. Sen plötsligt försvann ungen. Efter ett tag erkände paret att de lämnat bort honom och det blev en rejäl shitstorm.

Men till saken: i en analys jag såg i fallet sa en psykiatriker att det är vanligare än man tror. Runt 10 % av alla adoptivbarn ”lämnas tillbaka” (amerikanska siffror). Nu tror jag det mest handlar föräldrarna inte är tillräckligt bra men ändå...