Utmattningssyndrom? Bara ångest? Vad orsakar mitt mående?

Hej,

Har några funderingar jag skulle vilja få ner på papper och gärna få lite feedback på. Ska hålla mig kort!

Jag är 27-30 år gammal. Jobbar i snitt 60-65 timmar i veckan med helgjobb då och då. Stressiga dagar, mycket att göra, tighta deadlines och så vidare.

Då och då - ungefär med 1-2 månaders mellanrum - så "kraschar" jag. Går från att allt flyter på bra, är motiverad, levererar bra och är glad med min livssituation, till att knappt kunna komma upp ur sängen på morgonen så trött jag är, är en zombie hela dagen med hög ångest och får ångestpåslag av minsta lilla grej att göra. Att prestera/leverera blir ett berg att bestiga, och vill bara ligga i sängen och inte ha några krav alls. Matlagning och städning känns omöjligt! Går även in i någon slags dimma där jag blir "trög i hjärnan".

Historiskt sett så varar dessa perioder i 2-3 veckor och kommer efter en extra stressig period. Efter en tid vänder det igen och livet blir lite lättare, innan jag till slut kommer repetera cykeln.

Just nu är jag inne i en sådan period och mår riktigt pyton. Är det någon som känner igen sig i detta? Oron jag har är att jag är på väg mot utmattningssyndrom vilket dominerar min ångest, men samtidigt känns det inte helt rätt eftersom jag sover bra (7-8 timmar per natt), tränar dagligen. Är väldigt medveten om att jag är stressad så försöker varva ner på helgerna, tar promenader, tränar, försöker sköta om mig i största allmänhet.

Symptomen du beskriver stämmer ju väl överrens med utmattning med den enda skillnaden att det inte brukar gå i skov så som du beskriver. Är du högfungerande för övrigt? Dvs när du inte har dessa perioderna?

Det är helt omöjligt att säga vad - men det jag kan säga är att din kropp säger till dig att det räcker. Du bör lyssna på den nu för tro mig du vill inte hamna i ett utmattningssyndrom. Det tar väldigt lång tid att ta sig tillbaka och du blir aldrig igen som förut. Om du ens tar dig tillbaka. Du beskriver en arbetsmiljö som inte är hälsosam.

Ja när jag inte har dessa perioderna så brukar jag nästan glömma att jag får dem. Har då mycket energi, tänker klart, inga problem alls, är motiverad och allt det där. Sen när det kommer tillbaka blir jag alltid lika förvånad när ångesten slår på, tröttheten kommer och så vidare.

Jag är orolig för det du beskriver. Vill absolut inte hamna där, men samtidigt vet jag inte helt vad jag kan göra åt det mer än det jag redan gör. Vill helst inte byta jobb...

Som alternativ finns ju bipolaritet. Finns 2 varianter av bipolär sjukdom. I typ 2 är man lite som du beskriver där man har perioder när man är extremt högfungerande - kreativ och pigg och alert - dessa intensiva perioder slutar alltid med att man hamnar i en nedåt period - depression. Dock brukar man inte pendla så snabbt som du gör - men det finns såklart varianter. Light variationen till bipolaritet då man inte kallar det en sjukdom är ngt som kallas för cyklotym personlighet.

Jag har drabbats av en utmattning - och innan jag hamnade i det kände jag som du - ville inte byta jobb - ville inte ändra det - för jag gillade jobbet och kickarna jag fick från det. Men reagerar din kropp så som den gör nu så hade jag tagit det på allvar och tagit mig en funderare. Kanske pratat med din chef - se om det finns ngt att göra. Så långa intensiva arbetsveckor kan ju inte vara rimligt.

Sen ska jag lära dig ngt som jag fått lära mig den hårda vägen. Jag trodde jag prioriterade när jag tog det lugnare i perioder. Att prioritera innebär att välja bort vissa saker. Var rädd om dig.

Du jobbar och stressar alldeles för mycket. Dina krascher är ett typiskt symptom på det. Dom kommer att komma tätare och bli djupare och mer långvariga om inte du lyckas bryta mönstret.
Kanske mediciner kan hjälpa dig att orka med karusellen i ytterligare några år, men risken är att du i slutändan bara kör slut på dig ännu mer. Been there, done that.

Försök bryta mönstret innan du fördärvar dig permanent är mitt förslag. Tvinga dig i säng i niotiden på kvällarna kan vara en bra hjälp att ladda batterierna.
Fråga dig varför du tycker att du måste pressa dig så hårt. Skaffa barn och spendera tid med din familj istället. Byt bransch om det är det som krävs.

Fullständigt sinnessjukt att lägga så mycket tid på något som inte är ens livsverk. Lyssna på kroppen.

Tack för din input. Jag får göra som du säger och ta mig en funderare över vad jag kan göra för att förändra situationen. Är bara så svårt eftersom jag egentligen inte vill ändra något - utan känner att det "ska gå", vilket det tydligen inte gör. Mina kollegor jobbar lika mycket som jag, och kan inte riktigt acceptera att jag inte klarar av att hålla samma tempo.

Tack så mycket för svaret! Har inte tänkt på det så, att det till slut kanske blir tätare och tätare innan det går åt skogen helt. Låter för jävligt.

Ska som första steg försöka få in ännu mer sömn för att kanske få bukt med problemet kortsiktigt, sen får jag se vad jag kan göra för att ändra livsstilen.

Ja, så är det kanske. Har alltid varit karriärsdriven och inom denna bransch jobbar alla såhär mycket, men tydligen klarar jag inte av tempot tyvärr. Får se vad jag kan göra åt det. Tack för input.

Ett tips är att meditera 10min varje morgon och gärna 5min per timme för att hålla stressen tolererbar. Få saker som hjälper att sortera tankarna och så vidare lika bra som några minuters meditation, bara 10min varje morgon gör underverk.
Och som dom andra skriver, det är inte värt att slita ut sig för ett yrke även om andra orkar med det.

Detta är dock en ren slaskdiagnos som man sätter på lite vem som helst idag.

Har mediterat i perioder och ibland gjort det ett par veckor i sträck men slutar med att jag glömmer och sen inte kommer in i det igen. Ska försöka bättra mig, tack för ett bra tips!

Menar du bipolär sjukdom? Håller inte med. Fick genomgå en omfattande utredning innan jag fick min diagnos och tro mig det är inte en diagnos man vill ha. Väldigt stigmatiserande.