Citat:
Tacka min fru, det är hon som betalar. Recensionen är lång så jag lägger den inne i spoilern.
Advokat-Lapidus: är hemma med finalen i ”Stockholm noir”-trilogin.
Boken: ”Livet de*luxe.”
Advokatkillen: byggt upp ett eget simcitysthlm med ”Snabba cash” och ”Aldrig fucka upp” och befolkat den med stekare, gangstas, snutar. Återvänder: till brottsplatserna: Chillen*tuna, Näsbypark, Stureplan, fulcity. Återanvänder: karaktärer, gamla Lapidus-homies, Lapidus-Allstars: JW – wannabebrat-goes-kriminell-goes-kåken – Jorge – latino-goes-rymmare-goes-ninetofive*loser. Nykomling: juggekungen Radovans dotter Natalie – jetsetprinsessa goes revanschsugen psychobitch käkar juggemaffian till frukost. Nykomling: supersnuten Martin Hägerström – old money Östermalm i vårdnadstvist goes deep undercover.
Storyn: trådar som löper parallellt och trasslas ihop, livsöden som tar oväntade (nåja) vändningar, lite romance, lite action, lite splattervåld, mkt samtidsdropping: Wikileaks, Facebook, Taimour Abdulwahab, borgarregering.
”Livet deluxe”: ibland pageturner och in-your-face-gripande. Lapidus: kan skildra brottslighetens återvändsgränd som få andra. Jorge: ständigt pendlande mellan kallsvett, storhetsvansinne, adrenalinkickar, fet ånger. Kittelångest: läsa om värdetransportrånares sunkiga flyktingliv i Thailand, konstanta stressen och tristessen, knark som smågodis, brudar som nallebjörnar och tröstnappar. Tjafset om stålar. Tjafset om vem som sumpade stöten. Tjafset om vem som golat. Tjafset om vem som tjafsat.
”Livet deluxe”: ibland överraskande segläst. Lapidus: har fett kunskapsöverskott. Lapidus: fastnar i långa föreläsningar om pengatvättsstrategier som känns klippa-klistrade ur ett sömnigt pm från polisens ekobrottsrotel, läjsade med lite urbanlingo för att piggna till.
Dessutom: känslomässigt flack, kärleksrelationer bottnar inte, sexscener utan feber, en bögskildring som först känns fräsch och sebbisch men snabbt fastnar i samma loja, instrumentella berättar*maskineri.
Men: bra om banden mellan huvudpersonerna och deras föräldrar, tyngden av svek, förväntningar och arv. Liksom: Hägerströms längtan efter förlorade sonen, Jorges kärlek till systersonen. Påminner: om torpeden Mrado Slovovics längtan efter dottern Lovisa i ”Snabba cash”, mest minnesvärda grejen i hela debuten. Lapidus: sjuttiotalist och småbarnsfarsa, skriver skildring av pappa-barn-ågren som sticker ut i svensk kriminallitteratur.
Helheten: credd för beskrivningen av de sociala skikten i Sthlm, översållad med detaljer och markörer, varumärken, namn på nattklubbar och sunkkrogar och härbärgen. Lapidus: confirmar den gamla iakttagelsen att deckarförfattarna har tagit över berättelsen om det svenska klassamhället a.k.a. Folkhemmet post-välfärdsmyset.
Fett credd: Fucking ambitionen i Lapidus projekt, viljan att täcka in hela spannet av undre världen, från parkbänken till storpolitiken, från en Red Bull på Sevvan till Dompan på Stureplan. Bokens 3D-kamera: går genom väggar: Serbmaffian inifrån, VTR-liga à la helikopterrånarna inifrån, kåken inifrån.
Ändå: Blir till slut för mycket av allt. Metaforerna långsökt macho*krystade; ”jag sög upp information som Jenna Jameson suger balle”. Romanen: spiller språkliga gangs*terklichéer som Wikileaks spiller militärhemligheter. Romanen: droppar gangsterreferenser – ”The wire”, ”Gudfadern”, ”Scarface” – som Dominique Strauss-Kahn droppar kalsonger.
Värst: Lapidus-mannen som ett barn som är sjuukt stolt över sitt eget legobygge och blinkar B-igt till sig själv i spegeln. I Natalies bokhylla står Marian Keyes, Zadie Smith och ”två böcker av den där advokatförfattaren.” På bioduken går en trailer för Snabba cash 2 – ”Skådisarna verkade trovärdiga för en gångs skull – svenska thrillers brukade ju annars inte direkt kännas förankrade i verkligheten.”
Skämskudde: tar fram.
Romanen: blir till slut intern och självreferentiell. Småbattlar kolleger, ger Björn Hurtig en cameo som ”Jörn Burtig”. Närmar sig i denna avslutning ett självreflexivt tillstånd påminnande om Jan Guillous Hamiltonromaner, men utan den sociala satiren.
Lapidus-lingon: en klaustrofobisk språklåda, lika stram och snål som värsta postmoderna djupinglitteraturen, full av staccaton och crescendon, isberg som skulle kunna sänka ett hangarfartyg, avskalat och testosteronstint. Tjålar friskt Rinkebyglosor och Öfvre-parlörer och Söderslang, ständigt på despo-jakt efter nya nervsynapser.
Den där advokatförfattaren: nere med tugget. Advokatförfattaren: kan Sthlms undre värld som sin egen balle.
Det som kändes uppfriskande i ”Snabba cash”: börjar bli trött nu.
Gränsen mellan hårdkokt och parodiskt: hårfin.
Ta bort alla hjälpverb och kommatecken och bara jiddra med kolon: tjatigt slash manierat.
L-shunnen: James Ellroy på räkfrossa.
J-lassen: Dennis Lehane ultra light.
Advokatkillen: säger i en intervju att han redan saknar karaktärerna, JW, Jorge & Co, men att få lämna denna språkliga tvångströja måste väl ändå vara en lättnad?
Jens Lapidus: avslutar konsekvent och med stil men utan att impa.
”Livet deluxe”: en jourbutiksgrillad chorizo med för mycket extra allt.
Jens Liljestrand
Boken: ”Livet de*luxe.”
Advokatkillen: byggt upp ett eget simcitysthlm med ”Snabba cash” och ”Aldrig fucka upp” och befolkat den med stekare, gangstas, snutar. Återvänder: till brottsplatserna: Chillen*tuna, Näsbypark, Stureplan, fulcity. Återanvänder: karaktärer, gamla Lapidus-homies, Lapidus-Allstars: JW – wannabebrat-goes-kriminell-goes-kåken – Jorge – latino-goes-rymmare-goes-ninetofive*loser. Nykomling: juggekungen Radovans dotter Natalie – jetsetprinsessa goes revanschsugen psychobitch käkar juggemaffian till frukost. Nykomling: supersnuten Martin Hägerström – old money Östermalm i vårdnadstvist goes deep undercover.
Storyn: trådar som löper parallellt och trasslas ihop, livsöden som tar oväntade (nåja) vändningar, lite romance, lite action, lite splattervåld, mkt samtidsdropping: Wikileaks, Facebook, Taimour Abdulwahab, borgarregering.
”Livet deluxe”: ibland pageturner och in-your-face-gripande. Lapidus: kan skildra brottslighetens återvändsgränd som få andra. Jorge: ständigt pendlande mellan kallsvett, storhetsvansinne, adrenalinkickar, fet ånger. Kittelångest: läsa om värdetransportrånares sunkiga flyktingliv i Thailand, konstanta stressen och tristessen, knark som smågodis, brudar som nallebjörnar och tröstnappar. Tjafset om stålar. Tjafset om vem som sumpade stöten. Tjafset om vem som golat. Tjafset om vem som tjafsat.
”Livet deluxe”: ibland överraskande segläst. Lapidus: har fett kunskapsöverskott. Lapidus: fastnar i långa föreläsningar om pengatvättsstrategier som känns klippa-klistrade ur ett sömnigt pm från polisens ekobrottsrotel, läjsade med lite urbanlingo för att piggna till.
Dessutom: känslomässigt flack, kärleksrelationer bottnar inte, sexscener utan feber, en bögskildring som först känns fräsch och sebbisch men snabbt fastnar i samma loja, instrumentella berättar*maskineri.
Men: bra om banden mellan huvudpersonerna och deras föräldrar, tyngden av svek, förväntningar och arv. Liksom: Hägerströms längtan efter förlorade sonen, Jorges kärlek till systersonen. Påminner: om torpeden Mrado Slovovics längtan efter dottern Lovisa i ”Snabba cash”, mest minnesvärda grejen i hela debuten. Lapidus: sjuttiotalist och småbarnsfarsa, skriver skildring av pappa-barn-ågren som sticker ut i svensk kriminallitteratur.
Helheten: credd för beskrivningen av de sociala skikten i Sthlm, översållad med detaljer och markörer, varumärken, namn på nattklubbar och sunkkrogar och härbärgen. Lapidus: confirmar den gamla iakttagelsen att deckarförfattarna har tagit över berättelsen om det svenska klassamhället a.k.a. Folkhemmet post-välfärdsmyset.
Fett credd: Fucking ambitionen i Lapidus projekt, viljan att täcka in hela spannet av undre världen, från parkbänken till storpolitiken, från en Red Bull på Sevvan till Dompan på Stureplan. Bokens 3D-kamera: går genom väggar: Serbmaffian inifrån, VTR-liga à la helikopterrånarna inifrån, kåken inifrån.
Ändå: Blir till slut för mycket av allt. Metaforerna långsökt macho*krystade; ”jag sög upp information som Jenna Jameson suger balle”. Romanen: spiller språkliga gangs*terklichéer som Wikileaks spiller militärhemligheter. Romanen: droppar gangsterreferenser – ”The wire”, ”Gudfadern”, ”Scarface” – som Dominique Strauss-Kahn droppar kalsonger.
Värst: Lapidus-mannen som ett barn som är sjuukt stolt över sitt eget legobygge och blinkar B-igt till sig själv i spegeln. I Natalies bokhylla står Marian Keyes, Zadie Smith och ”två böcker av den där advokatförfattaren.” På bioduken går en trailer för Snabba cash 2 – ”Skådisarna verkade trovärdiga för en gångs skull – svenska thrillers brukade ju annars inte direkt kännas förankrade i verkligheten.”
Skämskudde: tar fram.
Romanen: blir till slut intern och självreferentiell. Småbattlar kolleger, ger Björn Hurtig en cameo som ”Jörn Burtig”. Närmar sig i denna avslutning ett självreflexivt tillstånd påminnande om Jan Guillous Hamiltonromaner, men utan den sociala satiren.
Lapidus-lingon: en klaustrofobisk språklåda, lika stram och snål som värsta postmoderna djupinglitteraturen, full av staccaton och crescendon, isberg som skulle kunna sänka ett hangarfartyg, avskalat och testosteronstint. Tjålar friskt Rinkebyglosor och Öfvre-parlörer och Söderslang, ständigt på despo-jakt efter nya nervsynapser.
Den där advokatförfattaren: nere med tugget. Advokatförfattaren: kan Sthlms undre värld som sin egen balle.
Det som kändes uppfriskande i ”Snabba cash”: börjar bli trött nu.
Gränsen mellan hårdkokt och parodiskt: hårfin.
Ta bort alla hjälpverb och kommatecken och bara jiddra med kolon: tjatigt slash manierat.
L-shunnen: James Ellroy på räkfrossa.
J-lassen: Dennis Lehane ultra light.
Advokatkillen: säger i en intervju att han redan saknar karaktärerna, JW, Jorge & Co, men att få lämna denna språkliga tvångströja måste väl ändå vara en lättnad?
Jens Lapidus: avslutar konsekvent och med stil men utan att impa.
”Livet deluxe”: en jourbutiksgrillad chorizo med för mycket extra allt.
Jens Liljestrand
)
