Sanning brukar kunna kopplas till kunskapens giltighet.
Kan vi lita på att vår kunskap är sann?
Vi kan se hur filosofin Behandlat denna fråga. Kant menade att Tinget i sig, så som det verkligen är, ligger utanför vår fattningsförmåga. Vi kan aldrig se den fullständiga "idén" bakom ett föremål utan bara studera det vi får genom våra sinnesintryck.
Kierkegaard var subjektivist: människan är alltings mått. Din egen sanning är det enda sanna.
Platon hade en grottliknelse för att demonstrera sin teori om det sanna, det faktiska. Nere i en grotta sitter människan, genom en öppning i taket strilar solljuset in och kastar skuggor på grottväggen. Det är dessa skuggor människorna upplever som sin verklighet, men en dag klättrar en av människorna upp ur grottan och skådar ljuset och de sanna objekten som de verkligen ser ut.
Så, platon menade att det bakom alla objekt i världen fanns en fullkomlig "idé", den perfekta hästen, den perfekta krukan etc, men att denna idévärld låg som i en annan dimension. Världen var ofullkomlig men strävade efter de sanna idéerna.
SKa försöka komma med fler exempel imorgon, nu är jag alldeles för trött.