Tror du på sanningens existens?

Sanning - ett laddat begrepp.

Modernisterna tror att vi kan nå sanningen via förnuft och empiriska observationer. (väldigt kort fattat, upplagt för missförstånd - gäller även nästa)

Postmodernisterna tror inte att sanningen/ar existerar, endast tolkningar av verkligheten.

Som kristen tror jag på en absolut objektiv sanning.

För att ge detta en filosofisk (och inte religiös) prägel..:

Vad är sanning för dig?

Är du intresserad av sanning?

Hur når vi fram till sanningen/ar?

Vem/Vad avgör när vi nått fram till sanningen/ar?

Har sanningen/ar någon funktion i dagens sekulära värld?

Hehe ... en kär bekant bland filosofi-diskussionerna.

Min åsikt:

Nå - en objektiv Sanning finns inte.
Däremot kan lokala sanningar finnas.

T ex är det sant att solens yta har en viss temperatur.
Men - denna sanning gäller ju bara nu - för länge sedan och långt in i framtiden - så har ju solen haft eller kommer att få - en annan temperatur.

Mera lokalt exempel:

Det är en sanning att man inte skall äta människokött.
Men - i vissa samhällen är detta inte alltid en sanning, ibland är det tillåtet att äta t ex fiendernas hjärnor - som en sorts tribut till deras tapperhet.

Postmodernisternas "sanningsrelativism" gäller ju i regel enkom samhällsvetenskaperna.

"Som kristen tror jag på en absolut objektiv sanning." Tycker jag låter som en grogrund för en lite farlig fanatism. Jag är intill absolut förvissning övertygad om att Jesus inte kunde gå på vatten - men för mig är det ingen "absolut objektiv sanning" att han verkligen INTE kunde det. Tror att en intellektuell ödmjukhet inför dessa frågor är en grundförutsättning i sökandet just efter "sanningar" - i den mån de existerar.

Dessutom; oavsett vad vi har för vetenskapsteoretiska utgångspunkter i vårt sanningssökande kan detta säkerligen utföras effektivare i vårt sekulariserade samhällsklimat än det gjordes under den mörkertid då den kristna världsbilden var hegemonisk och undertryckande av alla "fritänkare" inom såväl samhälls- som naturvetenskaperna.

Jag tror inte riktigt att det var den typen av sanningar han var ute efter. En person kan tala idel sanning vad beträffar inträffade händelser, fakta och dylikt, men ändå vara långt, långt borta från den religiösa typen av sanning.

Att förklara denna typ av sanning för någon som inte upplevt något i stil med detta är dock mycket svårt. Det är som att uppleva att någonting är evig sanning (inte bara lokalt som i exemplet i inlägget ovan), men att det verkligen är evig sanning, som alltid gällt, och alltid kommer gälla, och denna sanning gäller verkligen överallt. Man kan riktigt känna att denna sanning är från Gud och av Gud, och det är en mycket känslosam upplevese som iaf jag upplever vara starkt associerad till andra gudomliga egenskaper som godhet och skönhet.

Jag kan ju ta ett exempel på något som jag upplever som en sådan sanning från Bibeln:

"Den som tar emot ett litet barn som det här, tar emot mig! Och den som tar emot mig tar emot Gud som sände mig. Den som själv håller sig för att vara liten är verkligen stor." -Lukas 9:48

Sanningshalten i ett sådant påstående är naturligtvis omöjlig att bevisa vetenskapligt, men genom Sannings Ande kan vi uppleva att detta verkligen är sanning bortom alla tvivel, utan att behöva lita på att detta verkligen sagts av Jesus och att det är rätt översatt osv. Det kanske låter flummigt, men jag kan alltså börja gråta när jag läser sånt där, för det känns verkligen ända in i själen att det är evig sanning.

Aristoteles klassiska definition av sanning duger väl än? Särskilt eftersom den är så goddag yxskaftaktig, vilket leder till en hög fnissfaktor.


Glasklart?

Det du upplever är en lokal sanning - inte en absolut sanning.

För diskussionens skull definerar vi begreppet Sanning (med stort S) menar "evig sanning, som alltid gällt, och alltid kommer gälla".

Då kan ju ditt bibelcitat
"Den som tar emot ett litet barn som det här, tar emot mig! Och den som tar emot mig tar emot Gud som sände mig. Den som själv håller sig för att vara liten är verkligen stor"
- inte gälla utom under den korta tidsperiod som det har funnits barn, eller hur? Alltså är den sanningen inte evig.

Och hur optimistiska vi än är - så kan vi knappast räkna med att det alltid kommer att finnas människor - och därmed inte heller några barn.

(Nu bortser jag från spekulationer om andra livsformer - utan antar då bara det som vi i dag vet.)

Nu tänker du som en sann jordvarelse.

Som jag ser det:
Huruvida det finns barn eller inte vid alla tillfällen hör inte till saken riktigt. Grejen är att Guds Ord är evigt och oföränderligt. Det bara ÄR helt enkelt. Det är totalt självständigt, och inte beroende av något annat för sin existens. Därav absolut sanning.

Objektiva sanningar (à la solens yttemperatur) finns- och är ganska ointressanta.

Subjektiva sanningar, hur människor upplever sig själva, varandra och olika situationer på djupet- de utgör sanningar om människolivet. Dem har vi absolut användning för i dagens sekulariserade samhälle; endast genom din sanning kan jag förstå dig- om du ljuger eller inte har tillgång till dina egna upplevelser, kan ingen nå dig, är du ohjälpligt ensam och utlämnad till lögner.

Lite annorlunda vinkel än den som efterfrågades kanske, men den behövs också

hmm... naturlagarna (typ fysiken osv) borde väl kunna anses som absoluta och eviga sanningar, de har gällt och fungerat utan några som helst undantag sedan universum skapades och kommer ju gälla så länge människan existerar... fysik e lite coolt ändå...

haha... synd att behöva säga det men guds ord uppfanns och myntades av av någon vanlig jävla standard-arab nån gång för 2000 år sedan typ. Det kommer även att dö med människan.

den verkliga sanningen är den vi lever i, den mätbara. dvs, all fakta om universum och dess lagar finns ju inbyggt i hela universum, det är bara att vi inte ännu har förmåga att tolka och avläsa alla data.

när det gäller kulturer finns ingen sanning, däremot finns överenskommelser och tolkingar
den enda oförstörda sanningen är just det som händer. en man dör, en pojke cyklar, det är sanning.
du är dum, han är kort är inte sanningar eftersom där finns mer än rena fakta, där finns en värdering och en jämförelse: du är dum - jämfört med...
han är kort..jämfört med normallånga människor, men inte jämfört med en dvärg

allt som är relativt är osanning.

Beror på vem du frågar, frågar du en gammal newton fysiker skulle han säga att objektiva sanningar finns, frågar du däremot en modern sträng/M- eller slingkvantteori fysiker skulle han troligen säga det motsatta. Detta beror att universum tycks vara uppbyggt av relationer. Till och med begrepp som man intuitivt tar som fixa och stabila som rum och tid är isåfall relativa. Detta gör att sanningshalten i ett visst påstående alltid beror på observatören så svaret på frågan om solens temperatur beror på vem du frågar! Är detta fallet finns det alltid oändligt många sanningsenliga svar på sådana frågor och en objektiv sanning existerar inte.

Det enda jag kan tänka mig som kan påminna om en form av objektiv sanning är frågor som berör något som är definierat, och där definitionen är densamma mellan alla observatörer (frågeställare) som t.ex. 1=1