Genom åren har måendet bara försämrats och dragit ner mig i vad som känns som en obrytbar vana som jag inte har distans till. Känner mig väldigt hjälplös i att förändra situationen. Grundproblemet är att jag känner av långt i förväg att dåliga saker kommer inträffa.
Känner ni till hundra apornas syndrom så vet ni vad jag menar. Strax efter 2017 när terrorattackerna upphörde och staten börja tiga så förstod jag att något stort är i görningen. Jag kände av att allting plötsligt upphörde, ungefär som att allt återgick till planeringsstadiet och att befolkningen fick ett andrum för återhämtning. Under 2019 sa jag att det här är det sista året vi kan resa utomlans (dumt att jag inte skrev ner det så jag kunde posta bevis), det vill säga 2019. Och mer eller mindre så har terrorattacken i år tagit död på hela flygindustrin och över hela världen har 300 miljoner jobb försvunnit.
Det är en konstant oro där jag upplever att framtiden blir snävare och snävare, möjligheterna krymper och alltfler vägar grusas igen. Det finns många som enligt mig är helt apatiska inför samhälleliga sinnesstämningar och tycker säkert att alla dagar är likadana. Dessa verkar inte förstå nånting av samhället och att det finns bakomliggande starka krafter som styr mot en tydlig agenda.
Känner någon likadant? Det är plågosamt att känna så då det påverkar beslut, livsgnistan, . Jag skulle vilja utbilda mig till nåt helt nytt men tänker att "kriget kommer ändå om några år" och "nästa år sker ditten och datten och då är det kört med detta" osv osv.
Hur hanterar jag det här?
Känner ni till hundra apornas syndrom så vet ni vad jag menar. Strax efter 2017 när terrorattackerna upphörde och staten börja tiga så förstod jag att något stort är i görningen. Jag kände av att allting plötsligt upphörde, ungefär som att allt återgick till planeringsstadiet och att befolkningen fick ett andrum för återhämtning. Under 2019 sa jag att det här är det sista året vi kan resa utomlans (dumt att jag inte skrev ner det så jag kunde posta bevis), det vill säga 2019. Och mer eller mindre så har terrorattacken i år tagit död på hela flygindustrin och över hela världen har 300 miljoner jobb försvunnit.
Det är en konstant oro där jag upplever att framtiden blir snävare och snävare, möjligheterna krymper och alltfler vägar grusas igen. Det finns många som enligt mig är helt apatiska inför samhälleliga sinnesstämningar och tycker säkert att alla dagar är likadana. Dessa verkar inte förstå nånting av samhället och att det finns bakomliggande starka krafter som styr mot en tydlig agenda.
Känner någon likadant? Det är plågosamt att känna så då det påverkar beslut, livsgnistan, . Jag skulle vilja utbilda mig till nåt helt nytt men tänker att "kriget kommer ändå om några år" och "nästa år sker ditten och datten och då är det kört med detta" osv osv.
Hur hanterar jag det här?