Tom och otrygg efter kärlekslös och otrygg barndom

Hur kompenserar man för att man aldrig fick någon stadig grund att stå på?

Jag växte upp med känslomässigt frånvarande föräldrar. Min barndom var fylld av missbruk och bråk från mina föräldrars sida. Hemmet var en plats som kändes otrygg och ensam.

Jag hade aldrig någon att vända mig till som barn, aldrig någon som frågade hur jag mådde eller frågade hur det hade varit i skolan. Det var sällan någon som pratade med mig överhuvudtaget om det inte gällde praktiska saker som att middagen var färdig, eller att mamma var sur för att man gjort något som gjort henne sur.
Hemma var det som att bo mitt i ett krig. Jag lämnade inte rummet förrän man lyssnat riktigt noga och riktigt länge, att kusten var klar. Jag tog inte hem kompisar, för man viste aldrig vilket humör min mamma var på eller om de skulle starta krig med varandra. Mamma uppskattade heller inte att ha folk hemma. Bara åsynen av dem (inklusive mig) verkade kunna göra henne förbannad.
Det bästa man kunde göra i alla lägen var att hålla sig undan, göra sig osynlig och helst inte vara hemma alls.

Ganska tidigt insåg jag att mina föräldrar är ganska psykiskt sjuka individer som egentligen aldrig borde ha skaffat barn. Väldigt tidigt slutade jag försöka knyta ann till dem och insåg att jag aldrig kunde räkna med dem så som man borde kunna räkna med sina föräldrar. Så långt tillbaka jag kan minnas har aldrig känt kärlek till dem och jag har aldrig känt kärlek från dem. Min pappa var jag livrädd för när jag var mindre. Inte för att han gjorde mig illa, utan för att han aldrig interagerade med mig. För mig var han bara en främling som bodde i soffan.

Att inte ha en relation till mina föräldrar har skapat en tomhet inom mig. En känsla av att jag inte har en stadig grund att stå på. En känsla av otrygghet. För några månader sedan fick jag smaka på en liten glimt av hur det skulle vara att ha "normala" föräldrar som älskar en och finns där. Föräldrar som man har en relation med. Och fick då någon slags insikt om vad det är jag saknar inom mig. Vilken stor skada detta faktiskt har gjort.

Mina föräldrar kommer aldrig ändra sig, de är som de är. Men jag vill inte leva hela livet med den är känslan av tomhet och otrygghet inom mig.
Så; kan man reparera det här på något sätt? Hitta grund och trygghet helt hos sig själv?
Hur gör jag?
Jag har testat terapi, men tycker inte att det ger något. De säger bara saker som jag redan vet.

Jag har läst MYCKET om mänsklig psykologi under mitt liv för att läka andra sår som mina föräldrar har orsakat, så har en del kunskap i området. Men just detta vet jag inte riktigt hur jag ska ta mig ann.

Livet är en skola och du han gått igenom en jävligt tuff klass. Grattis.
Du har kommit en bra bit på vägen.
Kanske det värsta är över.

Begrepp är "vuxet barn". Googla

Bortsett från år av psykodynamisk terapi vilket du lär behöva så kan jah rekomendera följande.
Finn "friska" individer att spegla.
Skaffa intressen och arbeta med tilliten till de personer du träffar där.
Var öppen i relationer med vad du upplever problematiskt och varför.
Hitta saker att njuta av. Småsaker kanske men de har betydelse.
Jag njuter just nu av en powerbalad, elden som dansar i kaminen och ett öl som fått mogna på fat.

Jag delar kanske inte hela din upplevelse men jag har haft min beskärda del av psykopati i min uppväxt.

Vissa grejer kan kännas banala men de kan faktiskt hjälpa.

Lycka till //PPP

Sluta kolla bakåt, det är DU själv som bestämmer hur din framtid och liv ska se ut.

Varför har du inte en relation till dina föräldrar? Du verkar ju faktiskt stabil nog att stå på dina egna ben, behöver du en relation till dina föräldrar? Om så se till att den är på dina villkor, inte deras! Tomheten kan jag förstå, alla vill vara nära sina föräldrar, men om det inte går, ja då får man försöka finna något som fyller hålet. Flickvän/pojkvän kanske? En stabil vän? Varför kan man inte välja sina föräldrar?

Jag önskar att svaret var terapi, det vore på något sätt skönt om svaret var så enkelt funnet. Men jag har testat i omgångar men det här aldrig gett mig något. Har aldrig kommit framåt utav det.

Vad som däremot har tagit mig framåt är att lära mig själv hur jag ska göra för att må bättre. Och jag har kommit ganska långt från hur det här varit.

När du säger att jag ska finna friska individer att spela mig i så tänker jag att, finns det inte en risk med det?
Alltså att man då binder sin trygghet till en person där relationen senare kanske bryts. Det är väl det som är fördelen med välfungerande föräldrar, att man har ett ankare att hålla i som aldrig rent känslomässigt kommer att försvinna.
Vad händer om jag "använder någon annan" för att finna trygghet och så avbryts den relationen avnnågon anledning?
Därför tänker jag att jag vill kunna slå ankare i mig själv.

Att uppskatta de små sakerna i livet är jag ganska bra på. Har jobbat mycket med tacksamhet, acceptans, mindfulness och liknande under åren.

Tråkig sits, beklagar verkligen!
Har du testat att träffa en partner?

Ja, jag har en parner som är fantastisk. Väldigt kärleksfull och stöttande person (han har mycket som jag saknade i min barndom). Så känner mig mycket olyckligt lottad på den punkten.

Han kan dock inte lösa detta på något sätt.

Ja, den enkla och korta förklaringen är väl att de inteör personer som har riktiga och sunda relationer med andra människor.

Jag har fått stå på egna ben hela livet, började öva tidigt. Men stabil är jag tyvärr inte. Jag rasar lätt. Även om jag uppövat förmågan att resa mig upp igen, så är det otroligt jobbigt att vara vek på det sättet.

Jag tänker mig att det är föräldrarna som lägger grunden som deras barn står på. Grunden i barnets känsloliv. Skapar föräldrarna en otrygg grund, så följer den med ungen genom livet. Jag behöver bygga en ny. Utifrån mig själv, för det är den enda person jag kan räkna med alltid kommer att finnas där för mig.

Jag vill absolut inte fylla hålet med någon annan. Jag har en parner som jag älskar, men sanningen är ju att man aldrig vet vad som händer. Att försöka fylla sina hål med utomstående och potentiellt flyktiga ting är aldrig någon bra idé (för någon).

Jag själv växte upp i ett hem där föräldrarna inte kom överens om någonting, ständiga gräl och ibland slagsmål med nävarna.
Jag var i ett trauma hela barndomen.
Det satte sina spår, sen när jag kom upp i tonåren problematiken nådde klimax, under ett par år snurrade tankarna runt i huvudet 24/7 och jag fick ingen frid.
Till slut kollapsade jag mer eller mindre, jag var helt mentalt slut, dränerad på psykisk kraft.
Åkte till psykakuten och fick hjälp.
Till TS, sök professionell hjälp, sitt inte passiv och må dåligt, ta tag i saken direkt, det finns hjälplinjer som kan slussa dej vidare.
Lycka till.

Ok! Det är ju jättebra!
Vad är det du vill lösa exakt?
Vilka effekter har din barndom gett dig annat än en tomhet som du beskriver?
Har du testat olika typer av terapi?
Det finns ju väldigt många olika, och det är också en enorm skillnad på psykologer.
Detta vet jag eftersom en person i min närhet lider av liknande barndomsproblem med en usel uppväxt.
Efter mycket bollande fram och tillbaka mellan psykologer så har hon nu äntligen träffat en som ger henne framsteg!
Så ge inte upp på den biten!